Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Film & TV

Bröder med blick för livets berättelser

Dokumentärfilmarna och bröderna Fredrik och Magnus Gertten.
Dokumentärfilmarna och bröderna Fredrik och Magnus Gertten. Foto: Erik Ardelius

De är några av Sveriges främsta dokumentär­filmare. Nästa vecka tävlar de mot varandra i Tempofestivalen i Stockholm. Den ena med en film om cykelaktivism, den andra med en flyktingskildring. Film­fredag förde samman Fredrik och Magnus Gertten och pratade om ­konkurrensen, klippteknik och dokumentärfilmens explosion.

Aline sitter framför datorn och bloggar. När bilden zoomas ut ser man att hon har sina bara fötter i en trälåda med färskt växande gräs. Hon bor i Sao Paulo, en typisk jättestad där biltrafiken blivit så dominerande att det blivit en kamp på liv och död att ta sig fram på cykel. Det är cyklar mot bilar, eller ”Bikes vs cars” som Fredrik Gerttens nya dokumentärfilm heter. En ojämn kamp som pågår överallt – från Los Angeles till Bogota, från Berlin till Toronto – och med komplett olika vapenarsenal, bil- olje- och bygglobbyn mot de som säger: Hör ni, kan vi dela på utrymmet?

– Jag vill peka ut de krafter som har skapat de städer vi har i dag, säger Fredrik Gertten i ett rum på hotell Scandic Malmen i Stockholm, mitt i den hektiska korsningen Götagatan/Folkungatan där buller och biltutor ständigt tränger in i samtalet.

– Städerna har ju inte alltid sett ut så här, titta bara på Los Angeles där sjuttio procent av stadens yta i dag går åt till bilstruktur. Tänk om någon hade gått till val på det för 100 år sedan – ”Jag vill asfaltera hela stan” – vem fan hade röstat på honom?

I filmen tecknar Fredrik Gertten en tydlig bild av trafikläget i världen på ett lågmält sätt. Framför kamerorna utspelas vardagliga scener i konfliktzonen. Vi ser cyklister kryssa fram mellan rusande bussar och irriterade bilpendlare. Vi ser ena minuten hur Torontos förre borgmästare, den skandalomsusade Rob Ford, i stadshuset triumferande deklarerar: ”Nu är det slut på kriget mot bilismen!”, i nästa hur kaliforniske cykelaktivisten Dan Koeppel letar upp gamla till synes oförklarligt stängda cykelleder. Vi ser hur bilismen, trots medvetenheten om klimathot och ineffektivt idiotiskt köande, brer ut sig som en våt yllefilt över urbaniteten.

– Filmen beskriver två trender, säger Fredrik Gertten. Den ena är hur fler städer håller på att vakna upp och ställa om, som inser att om alla nyinflyttade tar med sig bil in i staden så går staden sönder. Den andra är att det säljs fler bilar än någonsin, och fler större bilar än någonsin. Superstjärnor som Robyn och Zlatan säljer superbilar som kan bogsera en husvagn till Kebnekajses topp. Överdimensionerade monster här nere på Götgatan, säger han och skakar på huvudet.

Ordet ”cykelaktivism” är ­egentligen missvisande för ”Bikes vs cars”. Det är inga subversiva element som vill välta ekonomier. Det handlar om vanliga människor som ser att något är fel i stadsplaneringen, och att något faktiskt måste göras.

– Att göra miljöfilm är rätt deprimerande. Man borrar in i skiten, in i ångesten som vi alla har. Men i insikterna efter filmen finns ju också belöningen – ställer man bilen en dag i veckan och i stället cyklar så gör man direkt skillnad.

– Jag förstod inte riktigt detta när jag började med projektet. Jag såg bara den positiva utvecklingen med fler aktiva cyklister, men när jag började researcha upptäckte jag att det finns ännu starkare krafter som inte vill ha förändring alls.

– Men det är ju också din värld som du tecknar, inflikar storebror Magnus Gertten pillemariskt.

– Jo, men jag har ju en gammal skabbig damcykel som inte har blivit stulen på 35 år. Jag är ingen cykelaktivist. Jag cyklar bara för att ta mig fram, säger Fredrik Gertten.

På andra sidan bordet i hotellsviten sitter alltså Magnus Gertten. Förra året gjorde han succé med Björn Afzelius-dokumentären ”Tusen bitar” som setts av mer än 160.000 biobesökare i Skandinavien. Nu är han aktuell med ”Every face has a name”, precis som ”Bikes vs cars” tecknar den en absurditet – men berättar en helt annan historia.

Den börjar med en journalfilm från den 28 april 1945.

På kajen i Malmö hamn står grupper av nyanlända människor; mest kvinnor, några barn. En del ler försiktigt mot kameran, andra stirrar bara in i linsen. De har just sluppit ur helvetet i koncentrationslägren. Härifrån ska de försöka återuppta något som liknar ett liv.

– Mitt projekt började inte med att handla om humanism eller flyktingfrågan i världen, utan bara en ren nyfikenhet. Man kan ju säga att nyfikenhet är en bagatellartad mänsklig egenskap, men den är själva grunden till inlevelse i en annan människa – empatin, säger Magnus Gertten och fortsätter:

– Så min enda utgångspunkt var: Vilka är de?

Det var ingen lätt fråga att besvara. Magnus Gertten och hans team fick börja ett komplicerat detektivarbete för att spåra upp personerna bakom de bleka ansiktena på de 70 år gamla filmbilderna . Via passagerarlistor lyckades de till slut länka filmrulle med specifik båt och därmed ett antal namn. Sedan handlade det om att para ihop bilderna med namnen. Komplicerat då de flesta var kvinnor som sedan drog vidare, gifte sig, bytte namn.

Men de lyckades. I den färdiga filmen sitter personerna och tittar på den gamla journalfilmen i regissörens laptop, plötsligt upptäcker de sig själva, en lägerkamrat, en liten son eller dotter. Och de berättar: Hur de grät av lycka över en skål soppa, hur de för första gången på år fick se ett leende. Vad de kände den där vårdagen i Malmö.

Men plötsligt blir det färgfilm. Klipp till Sicilien 2014. En ­annan hamn, andra båtar, andra ­flyktingar, från en annan galenskap: ­Syrien. Men det är samma uppsträckta händer, samma ansikts­uttryck – blandningen av hopp, tvivel, ­glädje, skräck, sorg i ögonen.

– Flyktingarna från Syrien skiljer sig inte ett dugg från dem från Tyskland 1945. Det är samma mix av aktiva motståndsmän, ensamma mödrar eller fäder, de som råkade vara på fel plats bara – och de ­ensamkommande flyktingbarnen. När vi ser barn från koncentrationslägren på kajen i Malmö 1945 så ser vi människor, men det ensamkommande flyktingbarnet, nioåringen som trycks ned av en vakt på tågstationen i Malmö sjuttio år senare, vad är han?, frågar han med en bekymrad min.

Magnus Gertten pratar om en dokumentärfilmares privilegium och ansvar. Att få någon att berätta sitt livs historia innebär också förtroendet att göra det bra.

Fredrik hoppar in:

– Just det där är dokumentärfilmens makt. Att levandegöra människor som blivit avhumaniserade och lyfta fram dem i berättelser som berör – det är kraften.

– Ja, vi kan vara humanismens advokater, säger Magnus. Vi slipper vara realpolitiker och kan, som i mitt fall, bara visa: Här är människorna, flyktingarna. Nu står de vid vår dörr och vi måste hantera det.

Bröderna Gertten (”vi är inte bara bröder utan också farbröder”) har varit med ett tag. De slog igenom med de gemensamma ”Blådårar”-filmerna om Malmö FF:s supportrar, men har sedan på var sitt håll sprutat ur sig filmer, flera prisbelönta. Under tiden har de sett dokumentärgenren explodera.

– Min enkla teori är att demokratiseringen av verktygen har betytt väldigt mycket, säger Fredrik Gertten. Utrustningen som krävs för att göra film har blivit så oerhört mycket billigare. För trettio år sedan kanske det fanns trettio dokumentärfilmare i Sverige, i dag kan de vara tio tusen. Allt når ju inte någon höjd, men alla med en kamera kan springa på en unik berättelse.

Magnus Gertten menar att dokumentären i någon mån tagit över från andra berättarformer. Att det ser skenbart enkelt ut: ”De har ju bara satt upp en kamera, pratat med några människor, klippt ihop det, och så blev allt jätteberörande.”

– Ungefär som en poplåt, säger han. ”Det där kan väl jag också göra.” Och så lockar det fler till sig. Men varje gång en film är klar tittar jag och klipparen på varandra och tänker – ett mirakel, vi fick ihop det!

Bland svårigheter med en dokumentärfilm – där finansieringen är en stor tung sten att baxa framåt – finns tiden. Det tar en helvetes massa tid att göra bra dokumentärfilm.

– Om man, bara som exempel, tar ”Uppdrag granskning” så handlar det ju oftast om ett nu. Men vi skildrar en utveckling, vi skildrar tid, menar Magnus Gertten. Jag började intressera mig för flyktingbåtarna 2008. Sju år! Men det finns också en sprängkraft i tålamodet. Att under projektets gång veta, nej hoppas, att ens fråga är relevant om tre, fem, sju år.

Vad förenar er berättartekniskt?

– Att våra filmer alltid har en hållning, svarar Magnus. Vi står på en sida och är alltså inte helt objektiva. Jag skulle ha svårt att umgås med en maktmänniska jag ogillar i fyra år. Det betyder inte att alla i mina filmer är jätteduktiga och har de rätta åsikterna, men de representerar något djupt mänskligt.

– Och att vi hittar människor som kan levandegöra berättelsen, säger Fredrik. Som kan leverera framför kameran.

Då kommer vi in på iscensättning. Finns det en gräns för när ”flugan på väggen” har blivit för mycket påverkan av skeendet?

– I min film ”Bananas!” kör Juan Dominguez, plantagearbetarnas försvarare, Ferrari och röker cigarr, säger Fredrik. När han berättar för mig att han har köpt en Ferrari så frågar ju jag om vi kan filma när han kör den. Vad är det, flugan på väggen eller iscensättning? Jag kan bara säga att människorna i mina filmer ska kunna känna igen sig. Den etiken är viktig för mig. De ska kunna säga: ”Jag är inte perfekt, men det där är jag.”

– Det förekommer många diskussioner med de medverkande, säger Magnus. De kanske säger ”det där får ni klippa bort”, men då får man argumentera för att om jag ska ge en sann bild så måste även några dåliga sidor komma med. Min ­”Tusen bitar” kör ju ner Björn Afzelius rätt rejält stundtals, men det är ju vad vi är som människor. Jag störs av endimensionella dokumentärfilmer som bara bekräftar publikens världsbild. Jag gillar att skruva lite, att kunna visa att även den med de finaste åsikterna är en människa som fuckat upp sitt liv.

Men hur skiljer ni er åt då?

– Kanske har jag gjort lite mer samtidsdramer och Magnus mer arkivbaserat, svarar Fredrik.

– Möjligen jobbar jag mer med små intima format medan Fredrik kanske har jobbat med större mer politiska frågor, säger Magnus. Våra filmer kan utspela sig på olika arenor men alla söker det existentiella. Hur svårt det är att vara människa, för att uttrycka det mycket enkelt.

Och vad är svårast?

– Klipparbetet, svarar båda med en mun.

– Världsklassklippare som Niels Pagh Andersen och Jesper Osmund har varit våra lärare, säger Fredrik. Dokumentärfilmsklipparna är de bästa i hela branschen, de skapar ett nytt manus med klippet, de är medregissörer och med­författare.

– Att vara regissör är som sångaren i ett band, man står längst fram, säger Magnus. Men klipparen är också med i bandet. Som regissör måste man få stryk, ifrågasättas. Bra klippare utmanar oss, är jobbiga och kastar bort en massa scener som man trodde var nödvändiga. Tro fan inte att jag har gjort mina filmer själv.

Magnus, om du gjorde en film om Fredrik, vad är nyckel­scenen?

Fredrik passar på att gå på toaletten, han vill inte höra.

– Det måste ha med modet och envetenheten att göra. Att ta strid för sin film och sig själv och att verkligen ge sig i kamp med makten. ­Aldrig vika ned sig. Det har han ju visat i ”Bananas”-filmerna inte minst.

Fredrik, du då?

Nu går Magnus på toa.

– Det skulle vara Magnus i replokalen. Bandet. Han är mycket mer av musiker, låtskrivare än jag. Och han har något som inte mina filmer har, som att hantera arkiv­materialet.

När vi kommer ut ur hotellet möts vi, som överallt i Sverige i dag, av en tiggare på trottoaren. Hon har en pappmugg i handen och en ­vädjande blick: ”Hejhej, please!”

– Titta, berättelserna finns överallt, rakt framför oss, säger Fredrik Gertten.

Bröderna Gertten

Fredrik Gertten

Född i Malmö 1956.

Filmer i urval:

”Blådårar”, 1998, och ”Blådårar 2”, 2001. Om Malmö FF:s supportrar.

”Gå på vatten”, 2000. Om byggandet av från tre arbetares och en bromotståndares perspektiv.

”Bananas!*”, 2009. Om en grupp bananplantagearbetares rättsliga strid med företaget efter att ha utsatts för det förbjudna växtgiftet .

”Big boys gone Bananas!*”, 2011. Om efterspelet till filmen ”Bananas!*”, Doles stämning av Gertten och andra företags försök att tysta kritiker genom hot om stämningar.

Magnus Gertten

Född i Limhamn 1953.

Filmer i urval:

”Blådårar”, 1998, och ”Blådårar 2”, 2001. Om Malmö FF:s supportrar.

”Long distance love”, 2008. Om ett kirgiziskt par som lever i ett distansförhållande efter att den ene börjar arbeta i Moskva.

”Solen i ögonen”, 2008. Om Lars Winnerbäck, hans låtskriveri och sommarturné.

”Tusen bitar”, 2014. Om Björn Afzelius, hans musik och människorna omkring honom.

Tre gemensamma ­favoritdokumentärer:

”Five broken cameras”, Emad Burnat, och Guy Davidi, 2011.

”Woodstock”, Michael Wadleigh, 1970.

”The act of killing”, Joshua ­Oppenheimer, 2012.

Tempo Dokumentär­festival

Festivalen äger rum 2–8 mars. ”Bikes vs cars” inviger festivalen på måndag kväll.