Det är ju bara film. Ibland blir det så absurt. Alla dessa tusentals journalister och branschmäniskor som jagar om varandra med ängsliga blickar. Film är visserligen viktigt, men en del av dess charm är just att det där ”bara”. Tillgängligheten. The fun of it all.
Det är därför Quentin, ”Cantine”, som kom dansande på röda mattan igår jämte Brad Pitt, tas emot med öppna armar och stora skratt. Under några förtrollade år slog Tarantino en brygga mellan de ”svåra” auteurfilmerna och de kommersiella genrefilmerna. Cannes två ansikten blev ett. Man behövde inte välja. Man kunde ha alltihop.
Kärleken är ömsesidig. Tarantino hade så bråttom att komma till Cannes att han inte verkar ha klippt färdigt andra världskrigsfantasin ”Inglourious Basterds” om en specialstyrka av judiska soldater som har kommit på en ”slutlig lösning” på naziproblemet.
Resultatet är en röra av briljanta uppslag, men än så länge otrimmat och orytmiskt. Och vad är Tarantino utan rytm? Man saknar också ”Death Proofs” mörker som ger relief åt allt svammel och han bjuder inte på någon av sina vanliga, helt egna karaktärer utan är överdrivet trogen mot klichéerna från spaghettiwesterns och nazifilmer.
Quentin borde få ”regissörer som älskar för mycket”–terapi och inse att det trots allt är han som är unik, inte b-filmerna han avgudar.
Synd. I vår nyfascistiska och handlingsförlamade tid var det något befriande över en glad och hänsynslös Eli Roth med ett basebollträ i handen och Brad Pitts Texas-officer som samlar naziskalpar.
Pedro Almodóvar säger sig vara redo att dyka in i fascismen och spanska inbördeskriget med nästa film. Det finns en tid för att glömma och en tid för att komma ihåg, säger han. Och han förebådar momentet med årets tävlingsfilm ”Abrazos Rotos”, där en filmregissör efter en traumatisk olycka vägrar konfrontera sitt förflutna och hamnar i kreativ kris. Tyvärr verkar han vara mitt i den krisen själv och filmen är ganska stum, trots lysande insatser från både Penélope Cruz och Blanca Portillo. Men den fick ett varmt bemötande vid galapremiären och många här är oense med mig, så om inte annat så kanske vi får se en heders-guldpalm. Almodóvar har ju varit så nära så många gånger.
De andra fascistländerna har redan satt igång sin utredning. Marco Bellochios ”Vincere” berättar om Benito Mussolinis hemliga fru och son som båda låstes in på sinnessjukhus och dog innan kriget var över. Det är en vacker film som lånar dokumentärmaterial och ett slags fascistfuturistisk estetik på ett sätt som lyfter fram tidens galna rytm, men resultatet är ändå för slutet och internt för att vinna en publik. Bellochio missar ett unikt tillfälle att berätta exakt hur det gick till när Mussolini gick från socialist till fascist, från krigshatare till krigshetsare. Det är lite oförlåtligt.
Och Tyskland? Om man inte tycker att Tarantinos analys är heltäckande så kan man dyka in i Michael Hanekes ”Das Weisse Band”, en skrämmande och välkonstruerad antropologiuppsats i svartvitt om en nordtysk by straxt före första världskrigets utbrott. Protestantismens inneboende barnhat och klassamhällets brutalitet avspeglar sig skrämmande barn (=de blivande nazisterna) som kanske, kanske inte, ligger bakom en serie synnerligen obehagliga våldsdåd. Här finns tankegods värt miljoner, men eftersom Haneke utsätter sin publik för samma stränga och och tråkiga terror som pastorn gör med barnen så lär miljonerna utebli.
Fransmännen kommer som vanligt undan. Romantiken till och med frodas: Tarantino låter hela den tyska eliten brinna inne i en parisisk biograf. Och Ken Loach låter marseljäsen ljuda genom hela ”Looking for Eric”. Det är visserligen den autentiska sången som Manchester United-fans sjöng till franska spelaren Eric Cantonas ära, men lite flirtigt känns det.
Det kan finnas överraskningar kvar. Xavier Giannolis, Isabel Coixets, Elia Suleimans och Gaspar Noës filmer har inte ens visats. Men hittills talar Guldpalmssnacket för Andrea Arnolds ”Fish Tank”, Lars von Triers anti-film ”Antichrist” och Jacques Audiards film-film ”Un Prophète”.
Det finns säkert en viss längtan efter en kvinnlig vinnare och de två männen är så jämbördiga och så diametralt olika att det är svårt att låta någon av dem vinna över den andra. Men om Cannes ska premiera nyskapande, vilket åtminstone juryordförande madame Huppert brukar göra, så borde väl guldpalmen egentligen gå till danskjäveln.