”Antichrist” har varit ett konstant samtalsämne sedan filmen premiärvisades för pressen i måndags kväll. Buanden. Men också mycket applåder. Och det är Charlotte Gainsbourg som bär von Triers plågsamma psykodramat på sina späda axlar: en dödlig cocktail av sorg, sex och könsdelsvåld kryddad med en naturlyrisk skräckvision.
Den fransk-engelska aktrisen var, för att parafrasera Gösta Ekman, känd redan som spermie. Pappan är den frispråkiga, franska ikonen Serge Gainsbourg och mamman sångerskan och aktrisen Jane Birkin. Tillsammans inkarnerade det kända paret allt som var hippt från slutet på sextiotalet och framåt. Den orgiastiska stönduetten ”Je t’aime (moi non plus)” var bara en av de skandaler som kantade parets stormiga äktenskap. Trots att det slutade med skilsmässa när Charlotte var barn och Serge Gainsbourg dog redan 1991 är familjen Gainsbourg/Birkin så nära en (pop)kulturell kungafamilj man kan komma i republiken Frankrike.
Så att säga att Charlotte Gainsbourg är van vid skandaler är en underdrift. Men mer om det senare.
Vill man träffa henne får man resa ut från Cannes. Mötesplatsen är en rätt sjaskig badhytt ute på halvön Cap d’Antibes som lustigt nog tillhör ett av världens dyraste hotell. Det himmelsblå havet häver sig utanför. Blomdoften från den omkringliggande trädgården är bedövande. Bortom buskarna gömmer filmens danske demonregissör, Lars von Trier, sin skamfilade husbil. Det är han som insisterar på att filmen ska diskuteras på behörigt avstånd från Croisettens larm.
Charlotte Gainsbourg har urtvättade jeans, ett enkelt vitt bomullslinne, bruna mockaboots och det långa, oborstade mörka håret hängande längs ryggen. Kvällen innan gick hon uppför röda mattan tillsammans med Lars von Trier och sin motspelare Willem Dafoe, men då med en betydligt glammigare look: en svartvit djurmönstrad klänning från Balenciaga.
Det finns många sådan motsägelser kring Charlotte Gainsbourg. Att prata om den stenhårda, mörka ”Antichrist” under en gassande Rivieran-sol känns därför rätt passande. Privat är hon lika lågmäld, trevande och ljusröstad som hon är explosiv och utåtagerande i rollen som en sörjande småbarnsmamma som förvandlas till ett djurisk hämnare.
Kvinnorna i Lars von Triers filmer har ofta utsatts för tuffa prov, tidigare kanske mest i offerdramat ”Breaking the waves” och ”Dogville” där Nicole Kidman går runt och är kedjad vid halsen. Med ”Antichrist” tar han definitivt våldet mot kvinnor ett ännu längre steg in i mörkret, men låter också den kvinnliga huvudpersonen ta till hårdhandskarna.
För att få upp den brännande frågan på bordet direkt frågar en av kollegerna i den lilla intervjugruppen om Charlotte Gainsbourg kan ”förklara” hans kvinnosyn för dem som anklagar honom för grav misogyni?
– Neeej, det kan jag nog inte göra, säger Gainsbourg dröjande på sin brittiska engelska, förstås inte särskilt oväntat.
– Det jag kan säga är att han placerar kvinnor i olika komplexa positioner oavsett om det handlar dramer eller tragedier. Det är mycket smärta och lidande, men samtidigt ser jag det som att han placerar kvinnor på en piedestal och att han ger dem mycket power.
– Under inspelningen hade jag ofta känslan av att jag egentligen spelade honom, att det var han som var kvinnan, fortsätter Gainsbourg och berättar också hur chockad hon blev över hur stum och låg von Trier var vid deras första möte i Köpenhamn. Ett tydligt offer för den depression som den danske regissören varit mycket offentlig med under årets filmfestival.
– Ärligt talat förstod jag aldrig varför han valde just mig. Den osäkerhet jag kände gjorde att jag verkligen var tvungen att övertyga honom när filmningen väl började.
Var det din idé att leva ut hans depression på duken?
– Det var absolut inget vi pratade om. Det var en känsla hos mig. Vi pratade över huvud taget mycket lite om rollen. Han jobbar inte så. Under inspelningen fick jag faktiskt mest hjälp av en vän via oändliga telefonsamtal.
Du har sagt tidigare att du var rätt masochistisk under inspelningen? Och von Trier har sagt att han fick hålla tillbaka dig.
– Funny, att han säger det … Men jo, jag var nog villig att gå väldigt långt. Gjorde mig själv väldig sårbar och öppen. Men samtidigt kände jag att von Triers tillit till mig var väldigt stor och att jag litade fullt och fast på honom.
– Det svåraste var faktiskt inte våldet utan panikattackerna. Jag har ingen erfarenhet av dem själv. Fattade bara att de är väldigt fysiska. Men där var han till en väldigt stor hjälp, fortsätter Gainsbourg med ett lite snett småleende.
Den 37-åriga Charlotte Gainsbourg, som liksom föräldrarna har en spirande skivkarriär vid sidan av, har jobbat med många stora och särpräglade regissör som Claude Miller, Patrice Chéreau, Dominik Moll och Michel Gondry på hemmaplan liksom Franco Zeffirelli och bröderna Paolo och Vittorio Taviani. På andra sidan Atlanten har hon spelat i filmer av Alejandro González Iñárritu och Todd Haynes. Men det finns ett definitivt före och efter den tre månader långa ”Antichrist”-inspelningen i en skog utanför tyska Köln.
– Till att börja med var jag väldigt upphetsad över manuset, det skrämde mig verkligen men samtidigt funkade det på mig. När jag kom ur det hela var jag väldigt trött och rätt lättad. Men det var samtidigt en stor förlust när det var slut. Jag tror inte jag kommer att få uppleva något så intensivt igen och att någon ber mig uttrycka mig på ett sådan extravagant sätt. Eller att jag kommer att våga släppa taget på samma sätt igen.
Vad lärde du dig av den kraftansträngningen?
– Att gestalta sorg, det tycker jag själv ser rätt övertygande ut på duken. Men också att jag är rätt dålig på att svimma, det ser tillgjort ut i filmen, säger hon självkritiskt och kastar ett frestande öga på sin kalla kopp örtte.
Det verkar ha varit rätt tyst där ute i skogarna. Charlotte Gainsbourg hyllar förstås sin motspelare Willem Dafoe men mellan raderna förstår man att inte heller de pratade särskilt mycket om sina krävande roller.
Räddningen blev mamma Jane Birkin.
– Jag pratade väldigt mycket med henne i stället. Vi skickade mess till varandra precis hela tiden. Det var roligt och tröstande att ringa henne på kvällarna och berätta allt som jag gått igenom: onaniscenen, allt blodet …
– På ett litet dumt sätt kanske kände jag mig uppmuntrad av hennes närvaro och tanken på alla skandaler som hon och min pappa gick igenom, vilket på något sätt också betydde att det var okej för mig att utmana, som med ”Antichrist”. Det går i familjen.