Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film & TV

Chiles Don Draper fällde Pinochet

I den lysande chilenska ”No” spelar Gael García Bernal den hippe reklammakaren som bidrog till att diktatorn Augusto Pinochet tvingades lämna makten. Filmfredag träffade filmens regissör Pablo Larraín.

Hösten 1988 tvingades Augusto Pinochet utlysa en folkomröstning för att försöka klänga sig fast vid makten i ytterligare åtta år. Som så många andra världsfrånvända diktatorer överskattade Pinochet sin popularitet. Nejsidan vann och den blodbesudlade Pinochet fick lämna scenen med svansen mellan benen, två år senare tog diktaturen officiellt slut. En av arkitekterna bakom nejkampanjen var reklammakaren Rene Saavedra – Santiagos svar på Don Draper i 80-talets Chile.

– Alla minns hur Pinochet kom till makten, men få vet hur han blev av med den. Jag attraherades av storyn om hur en reklamare som levde på att sälja läskeblask, spagetti och mikrovågsugnar ändrade vårt lands historia för alltid. ”No” handlar om att besegra skräck genom lycka – en fantastisk historia som dessutom är sann, säger regissören Pablo Larraín i ett strandtält i Cannes, medan han försöker överrösta en massiv ljudvägg av dunkande eurodisko som pumpas ut från ett beachparty strax intill.

– Vad jag vet så finns det ingen annan diktator i historien som har lämnat makten i ett demokratiskt val. I vanliga fall brukar de ju dö på sin post efter ett liv i lyx, lite som i Sacha Baron Coens ”Diktatorn”. Det finns fortfarande ett levande exempel på Kuba, säger Pablo Larraín.

I filmen spelar Gael García Bernal den mytomspunne reklammakaren som i stället för att gräva fram Pinochets lik i garderoben skapade tv-reklam med lyckliga leende människor som säger ja till livet. Shiny happy people vs Pinochets dystra militärjunta. I stilen påminner ”No” lite om Gus van Sants ”Milk” där Sean Penns homosexuelle rollfigur Harvey Milk lyckas få ett högre politiskt ämbete i San Francisco. Och precis som tv-serien ”Mad men” återskapar 60-talet in i minsta detalj, är ”No” evigt trogen det sena 80-talet. För att få den rätta tidskänslan åkte regissören till USA för att köpa två videokameror från 80-talet.

– Det var ett estetiskt val. Ofta bryts illusionen när man blandar autentiskt arkivmaterial med nyfilmade scener. Jag ville inte att det skulle vara någon skillnad, så att åskådaren hela tiden ska befinna sig på filmens insida. Ibland när jag satt vid klippbordet visste jag inte om scenerna var arkivmaterial eller om det var jag som hade filmat. Jag var lite skraj för hur det skulle fungera på bioduken, men jag älskar resultatet, säger Pablo Larraín.

Även Cannespubliken sa ja till Larraíns film. ”No” vann sidoklassen Quinzaine des realisateurs (Regissörsveckan) och var en av festivalens mest omsusade filmer. En subtil, humoristisk och humanistisk film som skildrar ett avgörande politiskt skede utan att idealisera. Pablo Larraín är uppenbarligen lättad över att Pinochet tvingades bort från makten, men menar att det också hade ett pris.

– Det här sättet att sälja ett socialt projekt som en produkt är mycket farligt. När pr-makare får styra politiken förvandlas ideologi till slogan, säger Pablo Larraín som inte direkt är förtjust över dagens politiska klimat i sitt hemland.

Han menar att Chile fortfarande lever efter den karta som ritades upp av Pinochet.

– Chile har blivit ett enda stort shoppingcenter där allt är till salu. Alla är besatta av pengar och kapitalismen har gått i fullständigt spinn. De rikaste blir bara rikare, medan de fattiga bara blir fattigare. Vi har en president som är god för över 10 miljarder och pratar om jämlikhet och rättvisa men samtidigt sänker skatten för de allra rikaste, säger Pablo Larraín som inte har något färdigt partiprogram att lansera.

– Nej, men jag tror att vi behöver något nytt, varken socialismen eller kapitalismen fungerar. Men det känns som om det finns en ny energi i luften, det finns en global reaktion över hela världen som jag sympatiserar med – fjolårets studentrevolt i Chile, den arabiska våren, Occupy Wall Street-rörelsen, exemplifierar han.

Fast själv är han just nu som ett gammalt urladdat batteri. Med ”No” sätter Larraín punkt för en trilogi om Chile under Pinochet. ”Post mortem” utspelade sig under Allendes sista dagar före kuppen 1973, för fyra år sedan kom ”Tony Manero” om en seriemördare som var besatt av John Travoltas diskokung i ”Saturday night fever”.

–  Jag är dödstrött på att filma det förflutna. Nu längtar jag bara efter att få gå ut på gatan och filma samtiden. Det är krävande att göra historiska filmer. Jag har inte ens haft tid att svara på mina mejl, jag är bara ett slags koncept för mina barn, suckar Cannes mest utbrända regissör.

Som vanligt var dock Gael García Bernal samma energikick. Pablo Larraín har känt den mexikanska filmstjärnan sedan länge, men det var första gången de arbetade tillsammans.

– Gael bär på den sortens mysterium som de allra bästa filmskådespelare har. Han pratar hela filmen och ändå vet man inte vad han tänker. Om jag ser vad en skådespelare tänker så är det trist, det är ingen mening om man vet allt, understryker Pablo Larraín.

Inför inspelningen lyckades Pablo Larraín pumpa flera av dem som var med på nejsidan om information. Flera av dem har också små roller i filmen.

– Några av dem spelar folk som drev Pinochetsidans jakampanj, vilket var ett litet internt skämt. Vi försökte att få med folk från den riktiga ”jasidan” i filmen, men det fanns ingen att prata med. När man förlorar ett krig så är alla generaler som bortblåsta. Det är som om det var några aliens som gjorde jakampanjen, ler Larraín och försöker kväva ännu en gäspning.

Augusto Pinochet

Chilensk diktator och general som föddes 1915 i Valparaíso och dog i Santiago 2006.

Vid militärkuppen 1973 mot den socialistiske presidenten Salvador Allende tog Pinochet makten och utnämnde sig själv till statschef.

I folkomröstningen 1988, som skildras i Pablo Larraíns film ”No”, sa chilenerna nej till fortsatt styre av Pinochet.

Den 11 mars 1990 efterträddes Pinochet av den demokratiskt valde Patricio Aylwin.

Enligt den oberoende statliga Valechrapporten (2004) är Pinochets regim ansvarig för förföljelsen av cirka 30 000 oliktänkande genom mord, tortyr eller politiska fängslanden.