Att sluta på topp. Mängder av artister, idrottare, skådespelare, regissörer drömmer om det. De flesta misslyckas. Viljan att kämpa vidare, önskan att försöka återupprepa och återuppleva gamla succéer lockar för mycket.
Skaparna bakom ”Cityakuten” var inte ens i närheten av att lyckas sluta på topp. När det sista avsnittet i den femtonde och sista säsongen av tv-serien om läkarna, sköters­korna och patienterna på County-sjukhuset i Chicago sändes i USA för två och en halv vecka sedan låg seriens storhetstid redan långt tillbaka i tiden.

Det finns alltid, med all rätt, en viss romantisering kring en tv-series första ensemble. Den första gruppen skådespelare sätter tonen och introducerar seriens miljöer och grundläggande dramatik, det är dem vi kopplar samman serien med. Ta ”Beverly Hills” som exempel: alltid förknippat med Brenda Walsh/Shannen Doherty, trots att karaktären och skådespelerskan som ersatte henne, Valerie/Tiffani Thiessen, faktiskt var med i fler säsonger. I fallet ”Cityakuten” har varje skådespelare som sätter en ny droppnål jämförts med dem som sattes av seriens första gäng skådespelare: Anthony Edwards, Noah Wyle, Eriq La Salle, Sherry Stringfield, Julianna Margulies och, så klart, George Clooney. En sextett som långsamt sprängdes. Stringfield hoppade av först, kom tillbaka, hoppade av igen. Sedan följde Clooney, Margulies och La Salle.

Kulmen, och samtidigt seriens kanske allra högsta topp, nåddes i de två avsnitt – bland de bästa som spelats in för en teveserie – som kretsade kring den genomsympatiske doktor Mark Greenes (spelad av Edwards) död. Det handlade om hur hans kolleger försöker hantera att en av deras bästa vänner och kollegor lämnat dem medan tiden oundvikligt fortsätter rusa framåt och livet går vidare, ett som kretsade kring hur Greene under sina sista dagar i livet försöker lappa ihop sitt förhållande med den problematiska tonårsdottern Rachel. Det säger en del om den älskvärde Greene – och om ”Cityakuten” som tv-serie – att två hela avsnitt kretsade kring hans död.

Men det säger också väldigt mycket om ”Cityakuten” och den ganska ljumma uppmärksamheten kring dess avslutning, att serien kanske aldrig blev bättre än så. Greene, som var seriens outtalade huvudperson och samvete, dog i den åttonde säsongen. Nästan mitt i seriens historia. ”Cityakuten” höll ångan uppe ytterligare någon säsong, och glimrade till då och då även efter det. Men i och med att Noah Wyle blev den sista ur originalensemblen att städa ur klädskåpet i det lilla omklädningsrummet i säsong elva ebbade serien ut.

”Cityakuten” har de senaste säsongerna knäat under tyngden av sin egen historia. Vilket har blivit extra tydligt under just den sista säsongen, där scener kopierats från första säsongen och ett flertal av seriens gamla skådespelare har gästspelat, ibland till och med i flashbacks eftersom deras karaktärer är döda sedan många år tillbaka. Den berömda säcken ska ju knytas ihop, men mest har alla återseenden varit en lite vemodig påminnelse om vad som en gång var. Lite som att se gamla storspelare i en veteranmatch i fotboll: man ser styrkan som en gång funnits där, men rappheten och smidigheten från förr saknas.

Även om de sista årens säsonger har gått på sparlåga finns det så klart anledningar till att ”Cityakuten” blev en av de allra mest långlivade serierna i historien. Med en livstid på egentligen helt ofattbara femton år. Två fler än ”Dallas”. Fyra fler än ”Frasier” och ”Skål”. Fem fler än ”Beverly Hills” och ”Vänner”. Sju fler än ”Sopranos” och ”Seinfeld”. Och så vidare.
Ingen annan serie än ”Cityakuten” har varit närmare att uppfylla drömmen om teveserien som den stora amerikanska romanen: den breda berättelsen som kan fånga det samtida samhällets alla skikt i både dess dramatiska och mest vardagliga stunder. Genom akutavdelningens dörrar strömmade alla sorters människor från alla möjliga olika bakgrunder. Bland patienter såväl som läkare och sköterskor.

”Cityakuten” var kanske aldrig den smartaste eller mest subtila teveserien. Den kunde vara nästan klumpigt övertydlig emellanåt, ­ibland blev det väldigt tydligt vilka känsloknappar som trycktes på när. Och varför. Men det berodde också på att ”Cityakuten” hade större hjärta än de flesta and­ra teve­serier. Om ”Seinfeld” och dess ironiska smarthet och snillrika cirkelkompositioner var ena sidan av det nittiotalistiska tevemyntet så var ”Cityakutens” distanslösa sentimentalitet, välmenande engagemang och ibland blytunga allvar den andra.
”Cityakuten” var också under sina bästa år en av få serier på de stora tevebolagen som formmässigt utmanade konventionerna: med uppbruten kronologi, livesändningar och avsnitt där man fick följa samma händelse ur olika personers perspektiv. Eller, för den delen, avsnitt som så gott som enbart utgick från en enda karaktärs historia.

Så – med sista avsnittet avklarat: Vilket arv lämnar ”Cityakuten” efter sig? Förutom åtminstone åtta eller nio år av briljant tevedramatik? Främst handlar det kanske om miljön. ”Cityakuten” var inte på något sätt den första sjukhusserien, men dess genomslag och femtonåriga framgång innebar att fokus i amerikanska dramaserier flyttades från 80-talets miljöer som advokatbyråer, oljebolagskontor och vingårdar till det kanske mindre glamorösa, men både mer dramatiska och vardagsnära, sjukhuset.

I dag söker sig teveproducenter till akut- och kirurgiavdelningar, som kan vara spelplats för egentligen vilken genre som helst: komedi (”Scrubs”), mysteriegåtor (”House”) och såpopera (”Grey’s anatomy”). Och i polisserier som ”CSI” löses brott lika mycket i laboratoriet som på gatan eller i förhörsrummet.
Allt är inte ”Cityakutens” förtjänst. Eller fel. Men något började där vid receptionen på County.