- Jag växte upp med krigsfilmerna på 40-talet, då allt var propaganda, vi var de goda och alla andra var bovar. Jag ville berätta två historier där det finns good guys och bad guys på båda sidor, säger den 77-årige Clint Eastwood som kommit till Berlin med en film som bryter mot det flesta krigsfilmskonventionerna, som saknar stjärnglans och bärs fram av enbart japanska skådespelare som pratar japanska - och textas till engelska. Den enda stjärnan är regissören själv.
Clint Eastwood är den förste som gör två filmer om samma strid. Han har närmat sig bägge sidor med samma medkänsla, humanism och sammanbitna raseri över kriget som hantering och dess allierade: storvulna idéer om ära, heroism och patriotism.
Den gamla patriotiska krigsfilmstraditionen har utmanats flera gången, i filmer som Oliver Stones "Plutonen", Terence Mallicks "Den tunna röda linjen" och Stanley Kubricks "Full Metal Jacket", men få krigsfilmer har gått så på djupet när det gäller den andra sidan, fienden.
Clint Eastwoods tajmning är exakt, som bekant har president Bush nyss tillkännagivit beslutet att skicka ännu fler trupper till Irak. För filmerna handlar om begrepp som ära och patriotism, om landets och generalernas ära och de vanliga soldaterna, kanonfödan.
Men regissören säger bestämt att han skulle ha gjort de här filmerna ändå, i det avseendet är han inte påverkad av Bushs krig i Irak.
- Jag försökte bara placera mig i de andras situation. Ungefär som man arbetar som skådespelare, sätter sig in i hur andra har det, försöker förstå andra människor, säger Clint Eastwood som med fräscha rosor på de höga kindknotorna, fräknar i pannan och en klar, vänlig blick från de grönbruna ögonen är coolast på festivalen.
- Varje gång man berättar om krig så dyker parallellerna upp. Så det var faktiskt ytterligare en anledning att berätta dessa historier. När jag gjorde "Flags of our fathers" som handlar om amerikanernas anfall på Iwo Jima och vad som hände när de kom hem och hyllades som hjältar blev jag nyfiken på dem som försvarade ön.
- Jag läste boken om general Kuribayashi och alla brev han skrev hem, inte bara under kriget utan också från ungdomen då han var i USA. Jag blev nyfiken på honom, en varm Amerikavän och övertygad krigsmotståndare. Men som i sitt yrke gör sitt yttersta för besegra amerikanerna. Så jag började leta kunskap kring japanerna. Det ena ledde till det andra, jag funderade inte så mycket på varför. Jag kanske är som en bergsbestigare som vill bestiga Himalaya för att det står där och är högt.
- Utmaningen låg i att göra film om en annan kultur. Jag lär mig långsamt, men när jag väl kommit i gång då sitter det, säger Clint Eastwood med sitt lilla sneda leende.
- Jag var intresserad av den mänskliga aspekten. Medelåldern på de amerikanska soldater som sändes till Iwo Jima var 19 år. Och japanerna var förmodligen yngre.
Det är fascinerande att se hur Clint Eastwood som från första stund varit förtrogen med våld som filmiskt språk stegvis närmat sig ett djupt humanistiskt synsätt i sin roll som regissör. Clintan var ju "Dirty Harry ", den dödsbringande snuten från Kalifornien som struntade i etiska regler. Dessutom gjorde han sig känd som uttalad republikan som stödde Nixon 1972. Men när Arnold Schwarzenegger kandiderade för guvernör 2003 fick Eastwood nog och stödde den demokratiska sidan. Nu får hans filmer tala.
Krigande japaner på film kan vara grymma maskiner med stora framtänder eller möjligtvis den behärskade samurajtypen, eller fiender utan ansikte och individuella drag. På den amerikanska sidan fick marinsoldaterna lära sig att japanerna skulle utrotas i sin hålor med eldkastare. Många hade ordet "Skadedjursutrotning" stämplat på hjälmarna. De japanska soldaterna hade blivit indoktrinerade att amerikaner var veklingar som lät sig ryckas med av sina känslor. När bombplanen utan uppehåll svepte in över Iwo Jima började de japanska soldaterna inse att de blivit felinformerade.
För att hitta japanska skådespelare hade Clint Eastwood japanska medhjälpare som letade i japan, skickade honom filmer och band från provfilmningar.
Att han valde 23-årige Kazunari Ninomiya som ingår i ett av de mest kända pojkbanden från Johnny and Associates Co, väcker ett särskilt intresse bland de japanska journalisterna.
Myten om segern och segrarna är ämnet för den första filmen "Flags of our Fathers " som hade premiär på svenska biografen förra året. Clint Eastwood berättar om vad som hände de sex män som fotograferades av Joe Rosenthal när de reste den amerikanska flaggan på ön Iwo Jima, en evig ikon för amerikansk seger i andra världskriget. Tre av dem stupade dagarna efter och de tre överlevande fick alla svårt med hjälterollen och alla jippon när de återvände hem.
Myten om fienden och förloraren är ämnet för den andra. I "Letters from Iwo Jima" ser vi den japanska armen ledda av general Kuribayashi, en helt ny sorts militär som inte tror att man ska möta fienden öga mot öga när de landstiger på stranden med hela artilleriet och dragna sablar. Hans metod gick ut på att gräva ned sig i berget på gerillavis. Hans soldater grävde miltals med tunnlar och 500 grottor och skyttevärn, som de nästa aldrig lämnade.
Slaget var inte särskilt heroiskt ur amerikansk synpunkt. 20.000 japaner försvarade Iwo Jima, alla utom 1.083 stupade. Amerikanerna sände bombflyg, 100.000 marinsoldater och armésoldater och 7.000 av dem stupade. Tack vare general Kuribayashi gerillataktik, lyckades japanerna döda 2000 amerikaner under landstigningen och lyckades hålla stånd över en månad. Amerikanarna hade räknat med att det skulle ta några dagar.
Slaget fick närmast mytologisk status både i USA och Japan. Men i dag känner få japaner till händelsen.
- Jag visste ingenting om det här slaget, säger Kazunari Ninomiya. Men jag ville göra den här filmen framför allt för min farfar och hans generation.
I kollektivet zoomar Clint Eastwood in general Kuribayashi (Ken Watanabe) som introducerar ett mer gerillalikt krigssätt till de andra militärledarnas förskräckelse. Bagaren Saigo (Kazunari Ninomiya) har bara en tanke i huvudet och det är att komma hem till sin hustru som väntar deras barn. Han blir en liten tapper soldaten Svejk-figur egentligen helt ointresserad av ära och strid, ovillig att såra någon, en människa som vandrar genom krigets förfärlighet en hårsmån från döden. Han är helt ointresserad av att uppträda ärofullt och delta i det blodiga kollektiva självmordet i stället för att tas till fånga.
"Letters from Iwo Jima" och "Flags of our Fathers " hör ihop även i stil, ett foto tömt på färger, nästan svartvita bilder, som exploderar i rött eller brandgult när blod och explosioner river upp filmduken.
- Jag har hittat en metod att ta bort färgen, jag tycker nog att det är svårt med krig i technicolor. Jag gillar ju svartvita filmer, jag växte upp med det, säger Clint Eastwood och berättar om en särskild liten biograf i Los Angeles när han var ung där man bara visade japanska filmer, mest Kurosawa. Långt senare blev de vänner på festivalen i Cannes under 80-talet.
- Krig har samma effekt på alla oavsett nationalitet. När det kommer till kritan handlar det om människor som sändes ut i kriget utan att veta vad som var meningen med det hela varför. Det absolut meningslösa.