Filmscenen är häpnadsväckande: Sextiotal. Blekt pastelliga färger. En röd buss, 42:an, rullar sakta Fleminggatan fram. Intill en parkerad folkabubbla. På övergångsstället korsar så en herre i prydlig rock och hatt – och där kommer Cornelis Vreeswijk! Livs levande i skinnkavaj och med gitarrfodralet i näven – men i Hans-Erik Dyvik Husbys imposanta gestalt.
Sekvensen i Chamdins nya ”Cornelis” fångar den okände mentalskötaren Vreeswijk på väg att förvandlas till den rikskände barden Cornelis. Rumlaren. Löpsedelsmakaren. Gisslaren av överheten. Sanningssägaren.
– Den där scenen är faktiskt arkivmaterial från Spårvägsmuseet på 35 millimeters film som vi fört in Hans-Erik i, det är green screen-teknik, trickfilmning. För att skapa en illusion är jag faktiskt beredd att göra vad som helst, ler regissören.
Vi ses på Skeppsholmen för att i panoramavy kunna betrakta det Södermalm där Vreeswijk nu ligger begraven. Med premiären för ”Cornelis” den 12 november är fem års filmarbete i mål.
Det har inte alltid bedrivits i medvind.
Chamdins och producenten Martina Stöhrs produktionsbolag är av en blygsam storlek, filmbudgeten om 22 miljoner kronor likaså. Dessutom har en rad självutnämnda Cornelisexperter under projektets gång förklarat det omöjliga i att ens försöka skildra den lurvige vissångarens mångfasetterade liv i en enda långfilm. Beslutet att ändå ta sig an Vreeswijks öde liknar regissören vid en häftig förälskelse.
– Varför blir man kär i en kvinna? Varför blir man kär i en idé? (skratt) Det är inte så rationellt alltid, vi visste inte ens vem som skulle spela huvudrollen när vi började, säger han och berättar hur han som nyårsritual länge har lyssnat på Cornelislåtar. En baksidestext på debutskivan ”Ballader och oförskämdheter”, utgiven försommaren 1964, väckte särskilt hans nyfikenhet på Vreeswijk.
Till en början var Chamdin, Stöhr och manusförfattaren Antonia Pyk inställda på att göra en film om vissångarens sista år. Men snart insåg de att de egentligen ville se en film om hela hans liv.
– Filmidén blev bara större och större: Varför var han älskad? Varför var han hatad? Var kom destruktiviteten ifrån? Jag kan mycket mer om honom i dag, men han är så motsägelsefull – aldrig svart och vit – jag vet fortfarande inte helt vem Cornelis var.
Stereotypen av Vreeswijk som en trubadur med våg i håret och bullrande skratt i bröstet svingandes ölkrus på ölkrus med Fredenpolarna var svår att undkomma. Fast den bilden ville Amir Chamdin inte ägna sin film åt.
Alkohol drack han förvisso i övermått och knaprade Dexedrine med, men Cornelis Vreeswijk var också en låtskrivare, poet, författare och sångare som gjorde trettioåtta album på drygt tjugo år och lämnade tusen sidor text efter sig.
– Det är helt omöjligt att göra så mycket musik och så många texter om man bara är suput, om man inte också har arbetsdisciplin. Mitt intryck är att hans liv innehöll många olika faser.
Varför tror du att han levde så hårt och oförsiktigt?
– Det är en svår fråga … Jag tror att han var rädd för att allt skulle ta slut i morgon. Han var nära 30 när han fick skivkontrakt, inte längre ung, och gav då järnet och karriären fortsatte, men han fortsatte att leva som om hans popularitet inte skulle vara. Samtidigt blev han van vid att kunna göra precis som han ville. Jag tror dessutom att han var en extremt osäker människa, som många artister, och ville bli bekräftad hela tiden.
Vreeswijks långvariga vistelse som barn på sanatorium utan sina föräldrar och hur dessa senare lämnade honom och systern Ida som unga i Sverige för att 1961 återvända till Holland misstänker Chamdin dessutom starkt kom att prägla hans livssyn. Den tilltagande svärtan i texterna, från 1960-talet till 1970-talet och 1980-talet, talar för att Vreeswijk aldrig blev kvitt sina demoner.
– Man ser snart några tydliga och återkommande teman i allt han skrev; Gud, döden, himlen och helvetet – och kvinnan. När jag till exempel började lyssna noga på ”Turistens klagan”, som jag hört sedan jag var liten, så insåg jag att det är en väldigt mörk sommarlåt, ”gnid in ditt skinn med nässlor, så du blir varm…”.
Manusarbetet ihop med Antonia Pyk föregicks av en omfattande research. De läste biografierna. Hårdlyssnade på sångerna. Närläste texterna. Pratade med vänkretsen. De tog till och med fram masterband från skivinspelningar som lagrats i bergrum för att lyssna på mellansnacket mellan Vreeswijk och hans Metronomeproducent Anders Burman, snacken blev ”kött i manuset”.
Chamdin ser Vreeswijks beslut att sluta samarbeta med Burman i början av 1970-talet ihop med uppbrottet från första hustrun, som han fick sonen Jack med, som två helt avgörande händelser.
– Jag tror att mycket blivit annorlunda i hans liv utan detta. Det blev en av huvudfrågorna för mig: Hur en så stor och folkkär artist kunde bli så ensam fast han hade både barn och fru. Men musiken gick före allt annat för honom. Han gjorde skivor hela tiden och det gjorde honom ännu mer ensam. Jag tror inte någon stod honom riktigt, riktigt nära.
När idéarbetet tagit form träffade de Jack Vreeswijk som fick läsa Pyks manus. Fokuset på relationen mellan far och son blev skarpare efter det. Den är filmens andra röda tråd vid sidan av Vreeswijks ensamhet.
– Ska jag vara ärlig så är det faktiskt allt vid sidan om musiken som jag framför allt varit intresserad av. Jag var till exempel hos Länkarna i Solna där han bodde ett tag efter sin tid i Köpenhamn. Genom människorna där förstod jag mer om hans 1980-tal. Han bodde i ett rum utan fönster för att få vara i fred från alla blickar, nu används det som förråd.
Vad är filmen ”Cornelis” för en berättelse?
– Ytterst handlar den om just ensamhet. Om en extremt ensam man, fast han i alla andras ögon inte alls var det. Jag blev väldigt berörd av det och ville inte skönmåla honom. Jag har en dragning till människor som är ”en-mot-världen”. Sådana som har ett kall, likt Cornelis. Han är en av de där verkligt få som kunde skapa direkt ur hjärtat.