Film & TV

Croneman: Lysande Lassgård i snyggt Palmedrama

I kväll visas premiäravsnittet av ”En pilgrims död”, filmatiseringen av Leif GW Perssons personliga Palmeteori. Fyra fantastiska timmar tv-dramatik väntar de närmaste söndagarna, skriver Johan Croneman.

Bättre och större har han aldrig varit, Rolf Lassgård. Någonsin. Åtminstone inte på film eller i tv. Man skulle också kunna säga att det aldrig varit mindre av honom – här finns inte ett enda känt Lassgård-manér, inget svängande med kroppen, inget knixande med rumpan, väldigt lite joxande med luggen också. (Gud ske pris!) Här finns överraskande lite fysik, mycket sparsmakad replik, det är nästan tyst och stilla både i och runtomkring honom, men med all energi och kraft bevarad, fullt utnyttjad. När han höjer rösten förstår vi varthän det barkar.

Rolf Lassgård som Lars Martin Johansson, Palmeutredare och chef för rikskriminalpolisen, är nertagen, nedtonad, avklädd, nollställd. Han är en lysande stjärna i ett mycket välgjort och välklätt och genomtänkt tv-drama ­ och då är det ändå rejält trångt på just den här stjärnhimlen.

”En pilgrims död”, filmatiseringen av Leif GW Perssons personliga, privata och mycket potenta Palme-teori, är fyra timmar glimrande skådespeleri.

De skall därför inte sparas till sist den här gången, de skall nämnas först:

Helena af Sandberg har ni heller aldrig sett bättre, hon och Lassgård har kalibrerat varandra perfekt, hennes Jeanette Eriksson (som Johanssons förstaval när han samlar sina edsvurna för att en sista gång gå igenom hela Palmeutredningen) är skör som ett rö i vinden, skarp som en rakkniv, tvekande och dröjande och sörjande – men i den tystnad hon talar får hon allt sagt. Det är ett sent genombrott för Helena af Sandberg, av det mer spektakulära slaget.

Claes Malmberg gör ärkesvinet Evert Bäckström med brutal och genial uppriktighet, som om Evert vore skriven för just honom. Kjell Bergqvist som samlad och närmast autistisk säkerhetspolis är skrämmande och slug, Jakob Erickssons grå politiske eminens är vackert spelad inifrån och ut. Lars-Erik Berenetts försupne militär är en liten mästerknorr, Jonas Karlssons överklassadist är bara helt enkelt genial ­ och Johannes Brost, ja, jösses, ­Johannes Brost är magnifik.

Kristian Petri tog över regin när dansken Kristoffer Nyholm tackade för sig – jag har inte bekymrat mig över vem som gjort vad, men rätt blev det i alla fall.

Petri & Nyholm har tillsammans med manusförfattarna Sara Heldt och Johan Widerberg hittat temat och tonen och hela den politiska kärnan i Leif GW Perssons roman­trilogi ”Välfärdsstatens fall”. Man väjer aldrig för det svåra och komplicerade och invecklade, man väljer tvärtom medvetet att inte förklara och förenkla allt, tittarna anses helt enkelt kapabla till att tänka fritt och framför allt själva. Det är ett förtroende utöver det vanliga.

Leif GW Perssons böcker är givetvis än mer komplexa, och snåriga och roliga, men vi får nog också anta att de är särskilt lämpliga för just film- och tv-dramatiseringar. Bo Widerberg gjorde en väldigt bra 80-talsfilm på GW:s 70-talsroman ”Grisfesten” (”Mannen från Mallorca”), och både ”Samhällsbärarna” och ”Profitörerna” blev hyggligt drama. Det finns ett tilltal i GW:s böcker som helt saknar tillgjordhet ­ och som i sin tur skänker oss den här unika tillgängligheten.

Han behöver inte vädja till läsarna, inte stoja och larma och larva. De kommer frivilligt ändå, för att försöka förstå.

I ”En pilgrims död” har regi och manus inte bara förstått innehållet och politiken och samhällskritiken – man har framför allt förstått GW:s stil, och då särskilt när det gäller skeenden och handlingar i det fördolda, bakom stängda dörrar, i samtal, i smyg – kryptiska och krypterade. Det är halvsanningarnas tid på helsanningens bekostnad.

I Leif GW Perssons värld kan hela sammanhang och institutioner vara skickligt draperade, det är både en politisk och litterär marionetteater. I ”En pilgrims död” är det aldrig någon hemlighet vem eller vilka det är som drar i trådarna och sliter i tåtarna – tills vi förstår att det förmodligen är någon ytterligare som drar i trådarna i dem som drar i trådarna i dem som drog i tåtarna. Visst, det är grumligt, men det klarnar.

Lars Martin Johansson och hans lilla team löser faktiskt i det här dramat Palmemordet, det slutar där, med ett bokslut och allt (ja, förutom då ett åtal, en mördare vid liv, och inför skranket) och det tilltaget har redan fått diverse privatspanare att reagera. Hur sann skall den här sanningen tillåtas bli?!

Det finns ändå, trots fiktionen och fantasin, något väldigt befriande i just det här faktiska påståendet (om än som fiktion), att det finns ett svar, att gåtan har en lösning. Att åtminstone Leif GW Persson har en lösning. Det är hoppfullt, och det är respektabelt ­ och det är faktiskt rakt igenom trovärdigt. Skulle vi folkomrösta om Palmemordet skulle i alla fall GW vinna.

Höstens hetaste diskussionsämne inom svensk film blev ”Call girl”, snygg, stilig, vackert gjord. En politisk thriller, det också, som dock saknar de två ingredienser som är viktigast för just en politisk thriller: Politik ­ och spänning.

”En pilgrims död” är också snyggt plåtad, vackert iscensatt – och: Mycket spännande och mycket politisk.

Ni har fyra fina timmar framför er, utspridda över en månad. Det blir en riktig prövning att behöva vänta i en hel vecka på nästa avsnitt, tro mig.