Dagarna med Berlusconi

1 september

Det är två dagar kvar till premiären av ”Videocracy” på filmfestivalen i Venedig. Jag landar på flygplatsen Orio al Serio som på lågprisflygbolaget Ryanairs egen europeiska karta heter Milano. I själva verket är det Bergamo, min hemstad. Jag är här och jag är väldigt nervös.

Resten av truppen kommer direkt till Venedig, Iacopo Patierno, regi­assistent, Ann-Louice Dahlgren och fotografen Lukas Eisenhauer. Och så hela Fandangos stab, det vill säga ”Videocracys” italienska distributör. Från vårt bolag Atmo sluter ytterligare 20 personer upp eftersom Tarik Salehs ”Metropia” också har premiär.

De kommande två dagarna är insvepta i ett moln av osäkerhet. Hur tas filmen emot? Vad ska hända på premiären? Hur kommer den italienska publiken och den internationella kritiken att reagera? Blir det attacker eller provokationer? Kommer Berlusconi att vända sina mäktiga tentakler, sin medie- och statsapparat, mot mig? Och Fabrizio Corona, paparazzokungen som är en av rollfigurerna i filmen, kommer han att bli våldsam?

Jag är filmens regissör och producent och allt ansvar vilar på mina axlar.

Just nu verkar allt ändå lugnt. Jag är i Bergamo för att träffa mina föräldrar, Nino och Kerstin, och få lite av deras ömhet innan jag tar tåget till Venedig. Senare visar det sig att Filminstitutet har kontaktat Säpo för att bedöma hotbilden och förbereda en strategi om något skulle hända. Men nu är allting stilla, som de första italienska sensommardagarna brukar vara.

Jag ska ta en cykeltur på San Vigilio-kullarna ovanför staden, svettas, rensa huvudet.

”Videocracy” har fem dagar tidigare haft premiär i Sverige och jag har suttit i ett oräkneligt antal intervjuer med svenska medier. Nu försöker jag förstå varför journalisterna varit så intresserade av filmen, av Berlusconi och av italiensk television.

Jag tror att det beror just på att de är journalister, att de personligen känner för frågor kring medier. Eller så är den italienska videokratin mer universell än jag trodde. Italien som en ny världsordning, ett nytt system, där medier och makt mer och mer smälter samman.

Det är svårt att definiera exakt vad en videokrati är. Ordet betyder bildens makt över samhället (video=bild, krati=styre). Det stämmer inte helt in i det som är typiskt för totalitära system eftersom det inte bygger på ett skräckvälde utan snarare på att människor dränks i underhållning. Säkert är att om det finns en videokrati i världen så är det Italien.

I vanliga fall är sommaren i Italien en loj tid. Alla motsättningar, även de infekterade politiska konflikterna, tar en paus i solvärmen. Men denna sommar har det handlat om skandaler kring Berlusconis privatliv. Det är allmänt känt – och han har alltid varit öppen med det – att Berlusconi är intresserad av unga vackra kvinnor. Men nu har oväntade sidor av hans privatliv avslöjats och kommit att ge en annan, mer kladdig bild av hans person.

Min film handlar om just det. Om hur Berlusconis teve med sin besatthet av att ”ha kul” och sin maniska exponering av avklädda flickor efter 30 år demonterat Italien. Hur teveutbudet är en spegelbild av (och inte går att skilja från) Berlusconis personlighet. Det är därför jag nu har anledning att vara nervös.

Allt började i maj 2009 när Il presidente med hela sitt entourage oväntat flög till Neapel för att fira en flickas 18-årsdag. Flickan var blond och späd och hette Noemi. Inga andra möten ägde rum under festbesöket så journalisterna frågade sig hur denna flickas födelsedag kunde prioriteras i den strängt upptagna premiärministerns schema. Noemi berättade att hon hoppades att Berlusconi skulle hjälpa henne med en karriär som teveflicka och på sikt också inom politiken. Hon kallade honom papi, ”papsen”.

Annars kallas premiärminister Silvio Berlusconi oftast Il presidente. Skälet är enkelt: han vill ha det så och så titulerar han sig själv. Alltid i tredje person. Italiens verklige president heter Giorgio Napolitano och är 83 år.

Skandalen trappades upp när Berlusconis hustru Veronica Lario skrev ett brev i pressen där hon anklagade sin make, ”som inte ens varit närvarande på sina barns 18-årsdagar”, för att vara sjukligt intresserad av unga flickor: ”Jag kan inte vara ihop med en man som hänger med minderåriga.” Några dagar tidigare hade Berlusconi försökt få ett antal unga kvinnliga tevekändisar valda till Europaparlamentet, och Veronica Lario såg det hela som ”kejsarens egen underhållning. I maktens namn.” Hon beslutade sig för att begära skilsmässa efter tjugofyra års äktenskap.

Berlusconiaffären fick nytt bränsle i mitten av juni då Patrizia D’Addario, en 42-årig eskortflicka, visade sig ha tillbringat två nätter med Berlusconi i presidentpalatset och tagit emot 2 000 euro per gång. Patrizia D’Addario (som även hon kandiderat politiskt i ett Berlusconivänligt parti på lokal nivå i Bari) hade spelat in ljud från mötena i sin mobiltelefon.

Inspelningarna läckte ut ”… lägg dig där i Putins säng [en vit rund säng som Berlusconi fått som gåva] och vänta på mig, så tar jag en dusch ...”.

Som vanligt var det ingen tevekanal som vågade sända inspelningarna. Några tidningar, men långt ifrån alla, publicerade utskrifter av samtalen. Men i Italien där tidningar läses ytterst lite och 80 procent av alla människor har teve som främsta informationskälla förblev det en diffus historia. Det som inte syns i teve finns inte.

Men skandalen tog inte slut. En fotograf har tagit bilder vid Berlusconis sommarresidens på Sardinien där man ser klungor av lättklädda unga tjejer, de flesta avlönade och i vissa fall ditflugna med regeringsplanet.

Berlusconis advokater lyckas driva igenom ett domstolsbeslut som gör foto­grafierna olagliga för publicering i Italien. Fotografen Antonello Zappadu säljer dem till spanska El País, och på en av bilderna ser man Tjeckiens premiärminister Mirek Topolanek naken vid poolkanten. Några av flickorna har också fotograferat med sina mobiltelefoner, bland annat när de sminkar sig i presidentpalatsets badrum.

Berlusconi är nu rasande och börjar agera irrationellt och aggressivt. I slutet av augusti stämmer han L’Espresso, La Repubblica och även El País för förtal. Samma dag har ”Videocracy” svensk premiär. Den har inte kunnat undgå att bli indragen i skandalen, och nu diskuteras filmen flitigt i Italien.

Före Venedigfestivalen hölls en presskonferens där ”Videocracy” presenterades.

Reportrarna fick se en minutlång trailer och fick beskedet att filmen endast skulle visas vid en specialvisning i Venedig. Detta eftersom den inte officiellt kunde placeras in i någon av festivalens tävlingssektioner. Många frågade sig varför den inte tagits med i den officiella tävlingen, och Giuseppina Manin, filmkritiker i Corriere della Sera, antydde att festivalchefen Marco Muller var rädd för denna heta potatis. Och varför hade, för första gången i festivalens historia, två tävlingssektioner gått samman och skapat ett special­event kring en film? Var det för att ingen ensam skulle få skulden för att ha visat denna svenska dokumentärfilm?
Politiker från alla läger började uttala sig om ”Videocracy”. Även Berlusconis hårdföre advokat Ghedini som försvarade festivalchefens beslut. ”En film behöver inte vara bra bara för att den är emot Berlusconi.” Allt detta var en luftdebatt, alla spekulerade … ingen hade ännu sett filmen.

26 augusti

”Pronto sono Gianluca, è successo un casino! Vi har ett problem!” Gianluca Pignataro från filmdistributören Fandango ringer från Rom på min mobil. Han låter andfådd, han har precis läst ett brev från den statliga televisionen RAI. Brevet är snarast ett dekret, på tre sidor förklaras att ingen av RAI:s tevekanaler kommer att tillåtas att sända ”Videocracy”-trailern.

Några dagar tidigare har Berlusconis egna kanaler meddelat att de inte tänker sända trailern, ingen större överraskning kanske. Men nu är det den offentliga, statliga televisionen RAI som censurerar. Gianluca Pignataro läser upp några passager i telefonen, och ju mer han läser, desto mer konfunderad blir jag. Texten är Orwellsk. Argumentationen är att den offentliga televisionen inte får användas i politiska syften (detta är ingen ironi). Sänds trailern uppstår en så stor obalans att man måste sända en trailer från en film med motsatt hållning.

I texten står också att trailern direkt förolämpar presidentens heder eftersom den anspelar på de moraliska aspekterna i hans relation till det motsatta könet. I det som närmast liknar ett dokument från en annan tid, med ett regimspråk som påminner om Ceausescus Rumänien eller dagens Nordkorea fastställs det att trailern inte får spridas till allmänheten.
”Det är ju vansinne. Det här måste vi ut med, nu! Folk måste få veta, pressen måste få veta.

Domenico vill att vi ska göra någonting.” Domenico är Domenico Procacci, Fandangos grundare. Den italienska biopubliken är van att se hans namn i inledningen till alla filmer som Fandango distribuerar: ”Domenico Procacci presenta.” ”Gomorra”, som fick Guldpalmen i Cannes 2008, är en av deras största succéer. ”Videocracy” ska släppas på bio i ett trettiotal kopior den 4 september, dagen efter premiären i Venedig.

La Repubblica ringer. De vill göra en telefonintervju och publicera den på sin hemsida med trailern i bakgrunden. Klockan är nästan sex, jag är hemma och barnen är hungriga och det är smått kaotiskt. De lägger ut intervjun direkt, i bakgrunden hörs min yngste son Svante. (I intervjun säger jag att jag har gjort filmer som censurerats i Iran och på Kuba, men att jag inte förväntade mig att det skulle hända i Italien. Jag säger också att jag skulle vilja ha varit osynlig och filmat i RAI:s sammanträdesrum och hört avdelningschefernas diskussioner. De oroliga blickarna, mobilsamtalen uppåt i maktkedjan … och vidare till juristerna som får i uppdrag att författa censurbrevet.)

Jag börjar inse att ”Videocracy” kanske är för snäll i sin beskrivning av Italien, att jag har underskattat hur illa det är ställt med pressfriheten.

Under natten har jag mardrömmar om vad som kan hända med mig och min familj om de sätter i gång sin bestraffningsapparat. Det är som om kopplingen mellan Berlusconis dekadenta liv och det vi har sett på hans television de senaste trettio åren plötsligt gått upp för hela Italien.

Och jag har ju filmat hos Berlusconis tevebolag, skildrat det smutsiga spelet bakom kulisserna i ett av hans viktigaste teveprogram. Avbildat den oändliga tristessen hos hans ögonstenar, tevetjejerna som kallas veline. Porträtterat hans granne och en av hans nära vänner, den mäktige teve­agenten Lele Mora som gladligen jämför Berlusconi med Mussolini. De kan stämma mig som de gjort med många andra kritiker, göra mitt liv omöjligt med en armé av advokater. Han leder ett me­dieimperium, en ekonomisk supermakt och en statsapparat.

Jag är en mygga.

Vad jag inte vet i denna stund är att inom några timmar exploderar ”il caso Videocracy”. På morgonen har tidningarna publicerat nyheten. Jag gör en lång intervju med nyhetsbyrån AP. Det är bara början. BBC skriver: ”Berlusconi bans movie trailer.”

Trailern sprids på nätet som en löpeld. Facebookgrupper bildas i Italien och på Youtube får trailern hundra­tusentals träffar på en natt. Den förökas och kopieras i en takt som gör det omöjligt att räkna dess spridning.

På Facebookgruppen med det krångliga namnet ”Rai vill inte sända trailern till Videocracy – vi gör det själva” skriver en tjej ”Jag tänker inte betala teveavgiften i år”, och avslutar med ”Fanculo la Televisione. Tutti al cinema!” (”Åt helvete med televisionen. Alla till biograferna!”) Censuren har ofrivilligt blivit en mastodontisk reklamkampanj för filmen. De 30 planerade filmkopiorna har blivit till 90.

1 september

Jag sitter i en lyxig taxibåt på väg till Lido, festivalön, och skulle vilja att Johanna och mina tre barn Greta, Astrid och Svante var här. Så att de fick se att mitt arbete haft en mening; all tid jag varit frånvarande, fysiskt och mentalt.

Vid ankomsten är det horder av foto­grafer, paparazzi. Det känns som om jag förråder mitt yrke. Jag tycker verkligen om att vara bakom kameran med mina fotografer, det är en av de mest stimulerande platserna i världen. Det är bakom kameran, när man observerar, som de viktigaste insikterna plötsligt kan uppfylla en, träffa en som en blixt. Och nu står jag framför alla dessa linser.

Vilken meningslös plats! Onödig och meningslös.

3 september

Det är premiärdag. Den intensivaste dagen i mitt liv. Som tur är är Johanna här nu, frukosten tillsammans är en stund av förvånansvärd vardag. På eftermiddagen kommer mina föräldrar och mina systrar Karin och Monica och flera nära släktingar. Jag ger intervjuer på löpande band, från 9 på morgonen till 22 på kvällen. Ann-Louice Dahlgren springer fram och tillbaka med två mobiltelefoner fastklistrade mot kinderna. Det är som om alla utländska journalister har kommit till Venedig för att prata om Berlusconismo.

Det är här jag först börjar förstå det som under de kommande månaderna ska växa till en helt ny insikt om mitt hemland.

Festivalchefen Marco Muller har sagt att hans beslut att inte ta med ”Videocracy” inte är politiskt. Av hans stab har vi lovats en pressvisning. Alla filmer som har världspremiär tilldelas biografer för pressvisningar, oftast på förmiddagarna. Tarik Salehs ”Metropia” tilldelas en salong med 400 platser. I går fick vi veta att ”Videocracy” har tilldelats en visningssal med 48 platser. Ann-Louice började gråta, i handen höll hon en presslista med hundra­tals namn. Nu får vi ett nytt besked: av 48 platser måste 20 räknas bort, av brandsäkerhetsskäl. Det blir kaos utanför den lilla salen. I sista minuten sätts en andra pressvisning in, Ann-Louice delar frenetiskt ut ­dvd:er till alla som inte får plats.

De italienska journalister som intervjuar mig börjar ofta med att ursäkta sig. ”Jag står på din sida och håller med dig i det du beskriver. Jag har faktiskt fått kämpa på redaktionen för att göra intervjun. Men jag kommer inte att kunna ta med allt det du säger … jag hoppas du förstår.”

Italien är inte ett land där journalister sätts i fängelse eller mördas. Bristen på pressfrihet handlar om försiktighet, man är rädd om sin anställning och sin privatekonomi. Det är inte ens säkert att Berlusconi själv står bakom varje censurdekret. När man vet att kungen kan bli arg, så blir vanliga människor mer rojalistiska än kungen själv.

16 november

”Videocracy” blir en relativt stor succé på bio i Italien. Den första helgen ses den av 30 000 människor och filmen är den fjärde mest sedda.

Några månader går och på hösten, efter bioreleasen, ges ”Videocracy” ut på dvd med en bok och distribueras även som bilaga till La Repubblica. Det ordnas mängder av visningar, inte bara i kulturföreningar och politiska grupper. En professor från det högt ansedda Bicoccauniversitetet i Milano kontaktar mig. Han vill visa filmen för studenterna på medie- och kommunikationsfakulteten och öppna för diskussion.

Aulan är fullsatt av unga studenter och jag sitter omgiven av tre äldre professorer och en yngre kvinna som är inbjuden för att vara moderator. Under en paus berättar professorn som bjudit mig, och som jag inte bör namnge här, att det har varit utdragna förhandlingar med universitetets högsta rektor. Man har velat försäkra sig om att diskussionen skulle handla om televisionens roll och inte om Berlusconi. Jag undrar om rektorn är Berlusconianhängare men svaret är ”Inte alls. Det handlar enbart om att Bicocca är Milanos prestigeuniversitet, stöttat med särskilda anslag som institutionen är mån om att inte förlora. Det är statliga pengar vi är beroende av. Du förstår …”

I aulan slår det mig hur hovsamt de unga studenterna förhåller sig till professorerna. Oftast uttrycker de inte sina egna åsikter om filmen, utan vänder sig till dekanerna med frågor som inleds med: ”Ursäkta, jag skulle vilja höra professorns åsikt om temat kring …”

En tid senare vill en lärare på ett gymnasium i staden Imola ordna en visning. Hon vill diskutera televisionens makt och Berlusconis tevekanaler. Planen är att visa filmen i två delar, under två dagar. Efter första dagen går eleverna hem och berättar för sina föräldrar.

Den ovetande rektorn Silverio Scardovi möts på väg till ett styrelsemöte av journalister. Han säger att ”det måste ha varit ett misstag eller en ogenomtänkt idé av någon lärare”. De lokala PDL-politikerna (Frihetens folk) nöjer sig inte, de är upprörda och vänder sig till ungdomsministern. ”Detta är skadligt för en god och opartisk undervisning. Vi hoppas att du kan ingripa. Det är en händelse som inte bör passera obemärkt i ett fritt och demokratiskt land.”

När Berlusconi känner sig angripen är det oftast två vapen han tar till: sina advokater och sina medier. Vanligast är att hans armé av elitadvokater, flertalet av dem parlamentsledamöter i hans parti, stämmer för förtal. Många av hans kritiker har utsatts för det, bland dem tidningarna La Repubblica och L’Unità, tevekomikern Marco Luttazzi men också The Economist, El País och författaren Alexander Stille, den största Italienkännaren i USA.

När ”Videocracy” kommer ut är det dock svårt att stämma för förtal, filmens kritik finns inte att hitta i berättartexten, utan i bilderna, i musiken, i montaget.

Däremot får jag nu smaka på att attackeras genom medierna.

Ett av Berlusconis största teveprogram heter ”Striscia la notizia” och sänds av Italia 1. Programmet är mest känt för att ha uppfunnit de veline, de kuttersmycken vars uppdrag är att utföra 30 sekunder långa utmanande danser, som ska hålla kvar publikens intresse. Veline är en av de mest populära kvinnliga figurerna i italiensk kommersiell television. Varje år väljs två nya ut och hundratusentals unga tjejer tävlar om att få chansen.

En enkät gjord av Time Magazine bland unga kvinnor i Milano visade nyligen att drömjobbet var att bli velina. Orsak: De gifter sig oftast med fotbollsspelare och kan sedan välja sin framtid, inom underhållningsbranschen eller politiken. Jämställdhetsministern Carfagna är en av dessa före detta tevevärdinnor.

Vid två tillfällen sänder ”Striscia la notizia” längre inslag om ”Videocracy” för sin 8 miljoner stora publik. De går ut på att hela filmen bygger på en lögn, det vill säga att Berlusconi inte introducerat nakna kvinnor i italiensk teve, utan att det fanns exempel på det redan före hans tevekanaler.

I samma veva angriper fler av hans mäktiga medier filmen. Italiens främs­ta programledare, Maurizio Costanzo, skriver en lång krönika mot filmen i en Berlusconiägd tidskrift. Lele Mora, teve­agenten som är med i ”Videocracy”, figurerar i flera teveprogram där han hotar mig med stämning, men ingen frågar honom om hans svastikor och hyllningar till Mussolini. Jag får ta emot ett antal hotfulla brev från advokatbyråer, vi lyckas dock på olika sätt stävja hoten.

16 december

Nu har det gått ett halvår. Jag är i Rom för att lansera dvd:n som kommer ut med en bok skriven av tio författare. De gamla kvinnoskandalerna är historia. Allting försvann när Il presidente för några dagar sedan träffades av en souvenir i ansiktet. Ett kulturprogram på RAI som skulle göra ett inslag om dvd:n och boken lämnar återbud. De har fått direktiv att ligga lågt medan Berlusconi är på sjukhuset och återhämtar sig.

Att få folk att tycka synd om Berlusconi har alltid varit en strategi. Att lansera honom som ett offer, en måltavla för kommunisterna, de kommunistiska domarna och de kommunistiska tidningarna. Ett martyrskap som ibland är lite svårt att svälja eftersom han åtnjuter de allra högsta privilegierna. Han är den tredje rikaste i landet, den politiskt mäktigaste och han kontrollerar medierna. Men i en videokrati är skenet viktigast och då kan en bild på ett blodigt ansikte vinna över sanningen. Bilden är kung i Italien.

27 mars, i går

Förra helgen demonstrerade hundratusentals italienare i Rom till stöd för Berlusconi. De gick ut på gatorna för att de tyckte synd om honom. Detta efter att en polisutredning avlyssnat Berlusconi när han hotar den italienska motsvarigheten till PO, Pressombudmannen. Han menade att PO inte gjort tillräckligt för att stoppa teveprogrammet ”Anno zero” av journalisten Michele Santoro, en av de sista kritiska rösterna inom den offentliga televisionen.

Ut över Piazza San Giovanni ropade Berlusconi: ”Vi är här för att försvara friheten, försvara vår rösträtt, försvara vår rätt att prata utan att bli avlyssnade!”.

”Berlusconi per sempre, Berlusconi för alltid!” ropade en ensam man i publiken till svar.
Sedan gick ”Anno zero” ut i sändning, för första gången på nätet, och det blev tittarstorm.

”Videocracy” sänds i SVT 1 på tisdag kl 22.00.