Om man blundar och försöker visualisera hur en demonregissör som tvingar sina skådespelare att dricka ett dussin margaritas inför en tagning, eller kräver 40 omtagningar av varje scen, skulle se ut – då skulle resultatet förmodligen skilja sig tvärt mot den verklighet som sitter i skinnfåtöljen mittemot: en grånad herre med glasögon nerhalkade på nästippen, en Finlandshalsduk kring halsen och samma lugnande aura som en flygsteward.

– Tja, vad annars ska jag göra, säger David Fincher, slår ut med armarna och börjar vanka av och an i jättesviten högst upp i Münchenbryggeriets Mälarsalen.

– Det finns inget jag kan oroa mig för nu, men vänta till en vecka före premiären så sätter nerverna in. Kanske tänker du på bilden av regissörer som Coppola i dokumentären ”Hearts of darkness”. Men om jag också bodde i djungeln i 240 dagar och min inspelningsplats spolades bort och jag belånat mitt hus för att göra filmen, då skulle jag gå bärsärk, säger Fincher som tidigare gjort filmer som ”Seven” och ”Fight club”.

Var det svårt att spela in i en så stängd stad som Stockholm jämfört med, säg, Los Angeles?

– Stockholm påminner om Paris på ett sätt: båda är så vackra städer för att det är omöjligt att filma där. Det gick inte att ha lastbilar och kranar här. Och vi fick inte stänga av Götgatan för att filma en scen i Macbutiken ner mot Slussen, så varje gång en fotgängare gick förbi och nyfiket tittade in blev vi tvungna att bryta och göra omtagning.

Varför krävde du att Rooney Mara skulle komma bakfull till inspelningen?

– Äh, det där var aldrig allvarligt menat. Men Rooney är en väldigt … närvarande person som ständigt söker ögonkontakt. Jag ville visa henne Lisbeth Salander som en person från gatan så jag sade skämtsamt åt henne att gå och bli full och komma hit dagen efter så att hon skulle vara lite mer avtrubbad och ha en glasartad blick – och så drack hon tolv margaritas kvällen innan!