De förtrycktas försvarare

Privat är han snar till skratt. Närmast fryntlig. En plus-sextioårig göteborgare i långvarig huvudstadsexil som verkar trivas i tillvaron. Filmaren Roy Andersson fortsätter dock att skapa DDR-lika dystopier. Sextioåtta minuter in i "Du levande" sammanfattar han sin syn på vår tid: en medelålders kvinna ligger på knä i en bönelokal. Intill henne en tröstande man:

"Snälla Herre förlåt dom som bara tänker på sig själva, förlåt dom som är giriga och snåla", mumlar hon mot skyn. "Dom som luras och bedrar och blir rika på att betala usla löner, förlåt dom som förödmjukar och skändar, som bombar och ödelägger städer och byar, regeringar som undanhåller sanningen från folket, domstolar som utdömer för hårda straff och dömer oskyldiga, tidningar och tv-kanaler som vilseleder, som leder uppmärksamheten från det som är viktigt."

Oraklet på Sibyllegatan 24 har talat, via ombud.

- Mm, det där är ett viktigt tema för mig; det ogenerösa och det osolidariska i samhället. Den fals­ka tron att egoismen och girig­heten kommer att göra oss lyckliga - jag menar att det blir vi inte, säger Andersson bakom sitt väldiga skrivbord en trappa upp i sin filmfabrik på Östermalm, i likviditetens hjärta.

I en annan nyckelscen förklarar en uppgiven psykiatriker att han numera bara skriver ut starka nervpiller till sina patienter för att de ändå inte kan bli lyckliga så länge de är själviska.

- Psykiatrikern är mitt språkrör (skratt). Antagligen är det väldigt svårt att skapa ett solidariskt samhälle. Men förr fanns det i alla fall drömmar och idéer om att skapa ett sådant, men det samhällsbygget spårade ut.

Tystnad bakom ekbordet.

- Det är synd om politikerna i dag för de har en snudd på omöjlig uppgift framför sig för det är ju alldeles tydligt att jorden nästan går mot sin undergång med den här miljöpåverkan. Det är en chimär att vi kan stoppa den utvecklingen på näringslivets villkor; det finns ingen moral där. Pengar har ingen moral.

I Roy Anderssons filmer slåss sedan "Härlig är jorden" (1991) askgrå medborgare för sitt människovärde i ett Kafkalikt stadslandskap. Minutiöst uppbyggda mardrömsmiljöer. Men där hans förra "Sånger från andra våningen" (2002) greppade vårt Mammondyrkande samhälle och dess svarta historia fokuserar "Du levande" mer på individens längtan. Drömmarna.

- Vi människor är ju så enormt utsatta i dag. Folk talar om hur de ska "uthärda" sina jobb och liv, i filmen upprepas det här uttrycket: "Det är en dag i morgon också." Då är frågan: Är det en dag att se fram emot med glädje eller en dag att just uthärda? För många, de flesta kanske, är det nog något att uthärda. Som för stora delar av lärar­kåren till exempel.

Ändå finns det mer av svart humor och optimism i Roy Anderssons nya långfilm. Den mer hoppfulla tonen stiger ur hans grundtro på medkänslan som förändrande kraft, inte Gud.

- Jag är inte religiös, men jag tror på människans empati. Också de mest djävulska har det i sig, men de har inte själva blivit älskade och tar igen det. Den här längtan ökar i samhället. Det är samtidigt en affär att tillfredsställa den på ett väldigt cyniskt sätt; som när man förnedrar människor i "Idol"-­program, modelltävlingar och tv-såpor. Det är ett fruktansvärt tecken i vår tid.

Avskyn för förtryckare återkommer i hans filmer. Den ansiktslöse byråkraten som frånhänder sig allt ansvar för de övergrepp han administrerar. "Det rättsliga godtycket" - i dag manifesterat i bland annat den ljusskygga jakten på tänkbara terrorister - upprör honom djupt.

- Jag har en aversion mot all överhet över huvud taget. Tjänstemännen, medelklassen, är ofta de som bestämmer hur det ska vara för de som finns under dem. När jag växte upp såg jag hur enormt mycket mina morföräldrar bugade och hukade för den klassen. Och jag har starka barndomsminnen av hur snål överheten var: både mina släktingar som var fiskare på Smögen och mormor och morfar - som hade en liten, liten gård i norra Bohuslän - hyrde ut sina hus till badgäster på somrarna, själva bodde de i källaren. Jag blev bestört av hur en av gästerna, en direktör från bensinbolaget BP, var så elak och skulle pruta på fisken och äggen han fick köpa så billigt. Där föddes de här känslorna.

Andersson fann sitt gråmelerade uttryck redan 1985 till en reklamfilm för LO. Det var "oerhört förlösande".

- När vi i manegen ser den vitsminkade clownen är han en individ, men han representerar oss alla. Hade jag inte funnit den här este­tiken då hade jag nog varit tvungen att sluta filma. Det är fullkomligt omöjligt för mig att i dag återvända till det filmspråk som jag använde i mina tidiga filmer.

Inspirationen till de anemiska anletena hämtade han från Fellinis "Amarcord" och "Och skeppet går", i den japanska no-teatern spelad bakom ansiktsmasker och i den amerikanska reklamgurun Joe Sedelmaiers filmer för flygbolaget Alaska Air(!).

- Jag började ju som en neorealist-fantast och trodde aldrig att jag skulle hamna i abstraherandet. Men jag blev mer och mer fascinerad av de abstrakta målarna som renodlar och förtätar, framför allt det som Otto Dix och George Grosz gjorde under mellankrigstiden. Bara det viktigaste kommer fram i deras konst och den var grotesk för att det var en grotesk tid. Allt detta har också varit starkt bidragande till min estetik.

I "Du levande" förstärker han vår tragikomiska hunger efter närhet ytterligare genom att låta sina tbc-bleka amatörskådespelare exponera denna till ett obekymrat umpa-umpande marsch- och jazzkomp:

- Jag har själv spelat den här typen av musik och tyckte det var hög tid att den fick plats i en film. Dessutom är jag fascinerad av den aningslösa musiken som fanns på 1930-talet när nazismen växte fram, det är därför både marschmusikerna och elgitarristen får spela Edvard Perssons "En liten vit kanin" i valstakt i den nya filmen.

Han tänker redan på nästa projekt. Roy Arne Lennart Andersson har fortfarande inte förverkligat den film som spelas i hans skalle, en med högre existentiell densitet.

- Jag vill göra något som ger mig lika starka upplevelser som när jag såg "Yttersta domen" av Andrej Tarkovskij: Rakt in i den råa existensen. Gripande, starkt och upplyftande, även om det är grymt ibland. Jag vill ner på... Dostojevskijnivå.

Hur når man dit med en 35 milli­meters filmkamera?

- Genom att göra en lite längre film, kanske två till tre timmar och täta till scenerna mer i både dialog och klipp. Möjligheterna finns, men det är väldigt dyrt. Jag är starkt pessimistisk till hur jag skulle få råd att göra en sådan film. Det finns inga kommersiella möjligheter att få sådana här så kallade art-filmer att gå runt.

Vad vill du berätta om härnäst?

- Samma tema som i "Du levande": om att bli sedd och älskad och förödmjukad - och kanske också mer av skönhet och generositet. Jag känner att jag missat det, jag vill ha mer sådant - och mer av det hårda och brutala. Dessutom vill jag arbeta mer med en rörligare kamera och spränga tidsbegränsningarna: skildra 1700-talet samtidigt som vår tid så att Karl XII skulle kunna sitta här, säger han och pekar mot besökssoffan. Den rymmer högar av papper och en Rickenbackerbas som blivit liggande sedan det senaste personalkalaset.

- Jag har lite föraningar om hur allt det här skulle kunna göras. Jag betraktar nog både "Sånger från andra våningen" och den här nya som skisser till en lite tyngre historia (skratt). Jag vill komma åt något ännu starkare.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut