Det ser mörkt ut för Jean-Claude Van Damme. Inte nog med att konkurrenten Steven Seagal har snott hans senaste filmroll mot löfte att klippa av sig hästsvansen. Den belgiske actionhjälten är dessutom bara ett domstolsbeslut från att förlora vårdnaden om sin dotter.
Ex-fruns advokat använder actionhjältens CV - en uppsjö av våldsglorifierande b-filmer - för att argumentera emot Van Dammes lämplighet som förälder. Läget förbättras inte av att dottern själv berättar att hon alltid blir retad i skolan efter att pappans filmer visats på tv.
"Det är inte lätt att komma över ett bra manus i dessa dagar", suckar actionhjälten med slokande axlar och trött blick.
Nej, det är inte frågan om ännu en pseudodokumentär i "True Hollywood Story"-träsket, utan upptakten till långfilmen "JCVD" - en både rolig och stundvis märkligt gripande metaparodi där den avdankade actionhjälten Jean-Claude Van Damme spelar sig själv. Typ.
Vårdnadstvisten är bara början. Efter att "the Muscles from Brussels" lämnat sin döende Hollywoodkarriär och återvänt hem till Belgien dras han in i ett absurt gisslandrama på ett postkontor. Världspressen är snart på plats. Förnedringen är total.
På sistone har "JCVD" blivit en snackis på diverse filmfestivaler (nu senast i Stockholm). Såväl filmbloggar och nätmagasin som tungviktspress som Variety, Time och Boston Globe har gjort tummen upp. Med all rätt. "JCVD" är den slutgiltiga upprörelsen med muskelhjälten som popkulturell ikon.
Spåren leder tillbaka till 80-talets bodybuildingboom som på sikt skulle sätta prägel på hela Hollywoodestetiken och förvandla Sylvester "Rambo" Stallone och Arnold "Conan" Schwarzenegger till superstjärnor.
I B-laget just under dem regerade kampsportstjärnorna Steven Seagal ("Nico") och Jean-Claude Van Damme ("Bloodsport"). De kom förvisso från ett annat håll - här snackar vi Chuck Norris-skolan där man, bokstavligen talat, slår sig in i Hollywood - men deras växande stjärnstatus var tätt sammanflätad med tidsandan.
Actionhjälten hade blivit filmindustrins svar på Belgian Blue. Überbiffig och fåordig, gärna med en gigantiskt bössa i enhandsfattning. En sorts superhjälte, långt innan de "riktiga" superhjältarna hamnade högt på Hollywoodbolagens dagordning.
Ett decennium senare, i mitten av 90-talet, genomgick actionhjälten en Total Makeover, i takt med att allt mer slimmade, ofta dramatiskt skolade skådespelare började varva dramer och komedier med pang-pang-roller. Will Smith ("Independence day"), Nicolas Cage ("Con-Air"), Keanu Reeves ("Matrix"-serien), Russel Crowe ("Gladiator") och Jason Statham ("Transporter"-filmerna) värmde upp scenen åt 2000-talets superhjältar Toby Maguire ("Spider-Man"), Hugh Jackman ("X-Men") och Christian Bale ("Batman Begins"). Men allra viktigast i sammanhanget är Matt Damon.
Efter att ha byggt upp sin karriär på att spela intelligenta collagekillar blev Matt Damon, till mångas förvåning, inklusive hans egen, 2000-talets mest tongivande actionfigur i Hollywood tack vare "Bourne"-trilogin. I samma veva gav Kiefer Sutherland pang-pang-mannen ett nytt nylle i tv-rutan med succén "24". Daniel Craigs Bond är visserligen välbyggd men har tagit med sig sin arthouse-kredd till actionfilmen.
Ironiskt nog verkar actionhjältens förvandling även tagit många Hollywoodbolag på sängen. Oräknerliga miljoner pumpas fortfarande in i de samtida muskelmännen Vin Diesel och The Rocks karriärer. Superstjärnestatusen har dock uteblivit.
Så, vad hände, egentligen? Enligt Imdb.com sitter Jean-Claude Van Damme inne med svaret:
- För 10-15 år sedan var Sly och Arnold och de killarna så illa tvungna att vara välbyggda. Men dagens actionstjärnor behöver inte vara Mr Muskel. Det som gör folk till actionhjältar i dag är regissörens vision. Nu handlar det mest om alla snabba klipp...
Men skam den som ger sig. Samtidigt som Van Damme närmar sig en revival tack vare självdistansövningen "JCVD" förbereder konkurrenten Steven Seagal - som på senare år mest gjort röster till datorspel och jammat med sitt bluesband Thunderbox - en "Cops"-inspirerad dokusåpa där den 57-årige kampsportsstjärnan rensar upp i New Orleans undre värld (!).
Sylvester Stallone har, å sin sida, hållit liv i den dalande karriären genom att idissla sina två mest älskade filmkaraktärer - Rocky och Rambo. Inför inspelningen av den senare kommenterade han indirekt actionhjältens makeover då han beklagade sig över att han inte kunde hitta någon ny, ung talang att sparra mot på bioduken:
- Sanningen är att det inte finns någon. Tuffa killar i dag får sitt hår fixat hos trendiga Hollywood-frisörer. Vad blev det av att ta en öl och klia dig på ballen?
Talande nog har Sylvester Stallone återknutit kontakten med sin biffige "Rocky IV"-motspelare Dolph Lundgren - som för övrigt är aktuell som sångare i en MQ-julkampanj i svensk tv - till sin kommande film "The expendables" om en grupp soldater som ska befria befolkningen från en diktator i ett Sydamerikanskt land.
Och självaste Terminator? Arnold Schwarzenegger har, som bekant, lämnat bioduken och blivit guvernör i Kalifornien. Och kanske är det där, i politiken, som muskelknutten lyckats smälta in bäst under 2000-talet.
Eller som Jean-Claude Van Damme formulerar det i en nära tio minuter lång, tårfylld monolog rakt in i kameran i "JCVD":
"När du är tonåring tror du på drömmar, och mina drömmar gick i uppfyllelse. Men nu, när jag ser tillbaka, vad har jag egentligen gjort för den här planeten. Ingenting!"
Blicken flackar sorgset fram och tillbaka:
"Det här är ingen film. Det är verkligheten. Det är en verklighet."