Olle Sarri vaknar på ett badrumsgolv i Stuvsta. Han tittar sig omkring, upptäcker att han har blodfläckar på kläderna. Hans händer är också röda. Nervöst börjar han att skölja dem i handfatet. Sedan höjer han blicken mot spegeln. "Bra", säger regissören Jesper Ganslandt genom en walkietalkie från rummet intill. "Lite mer andning. Lite mer panik. Du blir överraskad. Du ser någon i spegeln som du aldrig har sett förut. Vem är det?"
Jesper Ganslandts andra långfilm "Apan" spelas in i en sjuttiotalsvilla söder om Stockholm. Efter tagningen går Olle Sarri ner i gillestugan och sätter sig ensam i en soffa. Han isoleras från resten av filmteamet eftersom Ganslandt använder en ny teknik för att öka realismen, en sorts inverterad method acting som går ut på att huvudrollsinnehavaren får reda på så lite som möjligt om manuset. Olle Sarri vet bara att han spelar en körskollärare som heter Krister. Han vandrar in i scen efter scen utan en aning om vad som ska hända.
- Skådespelare har en tendens att försöka gestalta och redovisa hela historien. Det är inte deras jobb, säger Jesper Ganslandt. Jag vill att Olles reaktioner ska bli så verkliga som möjligt. Åskådarna ska känna att den här personen finns på riktigt. De ska aldrig tvivla på illusionen.
I den hyllade debuten "Farväl Falkenberg" regisserade Ganslandt sig själv och sina småstadspolare i en drömsk halvdokumentär om gråzonen mellan tonår och vuxenliv. Nerven som han uppnådde genom att arbeta med amatörer hoppas han nu kunna återskapa med riktiga skådespelare.
- Jag vill att mina filmer blir levande, alltså fullständigt vibrerande, annars är de ingenting att ha. Förra gången lyckades jag genom att bara låta saker hända. Jag bad till exempel två kompisar stå vid en grind och prata. "Kan ni inte nämna att ni är bröder?" sa jag. Det var hela regin. Sedan gick jag och köpte glass. Nu är jag mycket mer aktiv. Jag instruerar Olle inför varje scen.
Olle Sarri tackade ja till projektet eftersom han såg en chans att spela något annat än, som han uttrycker det, "naiv lustigkurre". Att undanhålla information från honom har dock visat sig vara svårare än väntat. Filmteamet har en inofficiell topplista över vem som lyckats försäga sig flest gånger (fotografen Fredrik Wenzel ligger etta). Det blir en sällsam stämning när huvudpersonen svävar i ovisshet. Jesper Ganslandt säger att det ibland känns som att utsätta någon för "en sex månader lång svensexa" och ibland som ett plågsamt experiment.
- I början av inspelningen frågade jag honom hela tiden: "Kände du det där på riktigt?" Ibland svarade han "nja, jag spelade" och då blev jag lite besviken. Men efter ett tag var det omöjligt att avgöra vad som var spelat. Jag vet inte om Olle ens visste det själv. En gång började han hyperventilera.
Titeln "Apan" valde Jesper efter att ha pratat med sin vän Erik Enocksson, som skrev musiken till "Farväl Falkenberg". Han hade trängts med en massa människor på en buss och fått en bestämd känsla av att alla var apor. Exakt hur det relaterar till filmens handling vill Jesper inte avslöja.
- På sätt och vis är bilskolläraren Christer en apa som det gått snett för. Jag utforskar en ultranormalitet, kan man säga. Men jag vill inte förklara något. Min mardröm är att bli en trettioårig medelklassregissör från västkusten som förklarar hur livet är.
Efter succén med "Farväl Falkenberg" 2006 flyttade Jesper Ganslandt till Köpenhamn. Han skrev ett långt manus om en upprorisk tonårstjej och tänkte redigera ner historien ungefär som han klippt ner det enorma filmmaterial som blev "Farväl Falkenberg".
Men efter 450 sidor var manuset omöjligt att överblicka. Jesper började i stället att arbeta med "Filmen jag inte pratar om längre", en dokumentär om ett kaotiskt science fiction-projekt i Malmö. Samtidigt gjorde han "Skinnskatteberg", en konsertfilm med Erik Enocksson. När han väl satte sig ner för att skriva "Apan" gjorde han det snabbt. Han hamrade ner tio sidor koncentrerad historia, utan repliker, och fick förhandsstöd efter att ha presenterat ett par pilotinspelningar.
- Först tänkte jag plåta filmen själv. Men efter ett tag insåg jag att Fredrik Wenzel skulle göra det mycket bättre. Filmen kommer att se väldigt annorlunda ut än "Farväl Falkenberg". Kameran befinner sig på en armlängds avstånd från Olle Sarri nästan hela tiden. Till en början ser man inte ens personerna som han pratar med. Det blir otroligt klaustrofobiskt. Mitt mål är att göra en rolig feel bad-film. Man ska ha kul medan den pågår och må dåligt när den är klar.
Under inspelningen har Jesper Ganslandt bara tittat på en sak när han kommit hem på kvällen: "Gossip girl." Han är besatt av tv-serien om rika tonåringar på Manhattan.
- Jag kan inte hålla på med "Apan" och titta på bra film samtidigt. Det ligger för nära. "Gossip girl" är spännande. Jag tycker om de glammiga skådespelarna. Man tittar för att det är ett liv som inte riktigt finns. Man är där i 45 minuter och sedan är man tillbaka i Stuvsta. Jag kan till och med titta på "Grey's anatomy", som jag tycker är skit, bara för att det är fina färger. Man gör liksom ett avtal med filmen: "Okej, det här och det här är dåligt, jag stänger av den delen av hjärnan och tittar ändå." Det vill jag inte att folk ska behöva göra när folk tittar på mina filmer. De ska bli helt uppslukade.
En vecka efter badrumsscenen har "Apan"-inspelningen förflyttat sig till Tumba kyrka. Levande ljus är placerade längs väggarna, Botkyrka kammarkör står längst fram, statister sitter i kyrkbänkarna och Jesper Ganslandt går omkring med en megafon. "Det finns kaffe och pepparkakor", meddelar han. "Vi kör i gång om en stund." Sedan går han in i ett litet fikarum där en tyst och sammanbiten Olle Sarri väntar. Jesper förklarar med dämpad röst att Olle ska gå in i kyrkan och sätta sig.
- Du får egentligen inte vara här. Du är inte en av de här människorna. Du ska böja ner huvudet, gå in i dig själv, be om förlåtelse. För ett ögonblick tror du att du kan komma närmre någonting som nästan är gudomligt men det finns ingenting sånt för dig.
- Gråter jag? frågar Olle Sarri.
- Efter ett tag.
- Om det ska vara riktiga tårar så behöver jag lite tid.
- Vi har gott om plats på hårddisken, säger Jesper.
En timme senare, medan kören sjunger "Ave verum corpus" och snön faller i tjocka flingor utanför, rinner övertygande tårar på bilskollärarens kinder.