Roland Emmerichs bioaktuella ”2012” är ett apokalyptiskt spektakel med få motsvarigheter. Det smäller och brakar och rasar överallt, så gott som hela tiden. Bilar forsar fram medan vägen rasar runt omkring dem i Los Angeles, flygplan navigerar sig fram mellan sönderfallande kasinon i Las Vegas och i Sixtinska kapellet tvingas romarna se Michelangelos takmålning slitas itu av de jordbävningar som följer på de stora förändringar som skett i vår planets kärna.
Mitt i kaoset står Jackson Curtis, en frånskild författare på dekis som blir en ofrivillig hjälte, när han tidigt förutser vad som är på väg att hända och försöker rädda sin familj, bestående av två barn, en ex-fru och hennes nya man. Curtis spelas av John Cusack som har gjort just den typen av roller till sitt adelsmärke: den vanlige killen som bara försöker få sitt liv att gå ihop samtidigt som omvärlden är mer eller mindre kaotisk. Även om de yttre hindren i tidigare filmer ofta varit mindre är landmassor i förflyttning och jättelika tsunamivågor som i ”2012”.
– Filmer som skildrar apokalypsen blir nästan oundvikligt engagerande och spännande, säger Cusack på sin mjuka Chicagodialekt. Oavsett vad man har för syn på världen eller vad man tror på så är tanken på undergången ett slags primal rädsla som finns hos alla. Jag är väldigt fascinerad av sådana tankar, och jag har en ganska pessimistisk grundsyn. I USA tror jag att vi förlorat greppet om framtiden på grund av girighet och allmän lögnaktighet från våra politiker. Världen fortsätter förmodligen att snurra, men människorna kommer att dö ut av global uppvärmning eller kärnvapenkrig.
Även om de omskakande händelserna i ”2012” inte direkt beror på miljöförstöring så ser Cusack allvarligt på den globala uppvärmningen och andra miljöproblem.
– Med den utveckling som har skett de senaste åren så blir det här scenariot mer och mer tänkbart. För 20 år sen skulle ”2012” ses som ren science fiction, nu kollar man på filmen och tänker ”det här kan kanske hända”.
Fast några särskilt stora förhoppningar om att ”2012” ska kunna öppna ögonen på publiken eller åstadkomma något har han inte.
– Jag tror varken människor i allmänhet eller filmskapare kan förändra något. Du kan göra vilka filmer som helst, försöka få folk att tänka eller underhålla dem när de är trötta på att tänka, men ska förändringar verkligen genomföras måste det ske på en politisk nivå.
Cusack sitter i en glammig miljö, på ett lyxhotell nära golfen i Mexiko, men ser i sin svarta kavaj och svarta t-tröja lika vanlig ut som han alltid gör i sina filmroller, även om det pojkaktiga från den allra tidigaste karriären (i år firas 20-årsjubileet för hans stora genombrott i Cameron Crowes ”Snacka går ju …”) med åren har mognat bort. Det är förmodligen just hans avslappnade vardagliga coolhet som gör att han går hem i alla läger. Som en av hans motspelerskor i ”2012”, Thandie Newton, uttrycker det:
– När jag berättade för mina vänner att jag skulle jobba med John blev inte bara mina tjejkompisar avundsjuka för att jag skulle jobba med någon de tyckte var snygg. Alla killar jag känner blev avundsjuka för att John är väldigt cool.
Kanske gör Cusacks vanlighet också att han är lättare att identifiera sig med och relatera till än mer ouppnåeliga filmstjärnor som, säg, George Clooney eller Brad Pitt. Trots, eller tack vare, att han alltid hållit sitt privatliv extremt hemligt och skyr kändisskapet. Utöver pr-intervjuer för filmerna, syns han sällan i mediala sammanhang.
Fast sociala medier intresserar honom. Framför allt Twitter.
– Jag skaffade Facebook och efter en minut hade folk jag inte tänkt på på tjugofem år hört av sig. Sen har man dem där och det är väl … trevligt, säger han och ser ut som om han inte bryr sig ett dugg om huruvida han får chansen att återknyta kontakten med gamla bekanta eller inte.
– Twitter intresserar mig mer, framför allt för att den blivit en nyhetskälla. Folk använder den verkligen för att tillgodose sina behov av nyheter, eftersom Twitter oftast är snabbare och oftare på plats än ”vanliga” nyhetskanaler. Den enda nackdelen med Twitter är att jag är rätt slarvig när jag skriver och inte har någon stavningskontroll, så folk blir förbannade för att det är så många stavfel eller inte följer reglerna för hur man ”ska” kommunicera på. Jag brukar hälsa att ju argare de blir, desto mer kommer jag att stava fel. Det finns ett kultbeteende på Twitter som är väldigt fascinerande.
Cusacks vanlighet och lågmält ironiska ton ger honom en bredd som gör att han fungerar lika bra som trulig misslyckad vardagsromantiker i ”High fidelity” som ironisk kontraktsmördare på skolåterförening i ”Grosse point blank” eller som osannolik actionhjälte i ”Con air”. Trots bredden känns hans medverkan i något så specialeffektsöverlastat och oavbrutet actionladdat som ”2012” något oväntad, som något hans lågmälda spelstil lätt hade drunknat i.
– Fast Roland Emmerich är en skådespelarnas regissör och han har väldigt starka idéer kring vilka han vill jobba med. Ofta väljer han skådespelare som filmbolaget inte ville ha eller ens tänkt på, bara för att han gillar skådespelaren i fråga: som James Spader i ”Stargate” eller Jeff Goldblum i ”Independence day”. Han vill ha skådespelare han tycker om och som är bra, de måste inte vara actionstjärnor.
– Den här rollen innebär en massa hoppande och springande, vilket jag inte gjort på ett tag, men jag älskar att göra fysiska roller, säger mannen som tränat kickboxning i nästan femton år. Det är bara väldigt svårt att hitta manus med sådana roller utan att det blir b-action.
Mest av allt är Cusack kanske ändå en överlevare. Han har sagt att han är nöjd med ungefär en fjärdedel av det fyrtiotal filmer han spelat in, medan många av de andra tonårsstjärnorna från 80-talets ungdomskomedier han spelade mot aldrig lyckades ta steget in i en vuxen karriär och har fallit i glömska.
– Jag försöker så lite som möjligt att se tillbaka på vad jag har gjort tidigare. Det finns ju ändå inget jag kan förändra. Jag försöker mest vara tacksam för att jag har fått arbeta med de roller och de människor jag gjort.