Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Den svenska huliganen inpå livet

Anastasios Soulis som huliganen Axel.
Anastasios Soulis som huliganen Axel. Foto: Jonath Mathew
Pella Kågerman och Hugo Liljas kortfilm ”Supportern” ska omvandlas till långfilm nästa år. Producenten Georgie Mathew vill skapa ett autentiskt drama som undersöker den svenska huligankulturens drivkrafter och konsekvenser.

En SL-buss kommer lastad med huliganer. Så börjar den 13 minuter långa kortfilmen ”Supportern”, som bland annat visades i SVT i tisdags. Den korta men laddade filmen börjar när bråket har slutat. Ett gäng adrenalinstinna och möra slagskämpar bussas ut till ett ingenmansland av polisen efter en fotbollsmatch. Den unga Axel (Anastasios Soulis) dumpas i ett ödsligt industriområde tillsammans med några äldre och mer erfarna huliganer. Trots att det inte förekommer något rått våld så fylls scenerna med nervositet, ångest och obehag. ”Supportern” kan ses som en pilotfilm till en kommande långfilm med samma tema.

– Vi försökte undersöka hur långt man kan gå i olika scener, hur våldsamt och obehagligt det kan bli utan att visa slagsmål. Det finns mycket drama att hämta i dessa miljöer. Vi ville försätta Anastasios Soulis rollfigur i tre olika situationer där han visar olika versioner av sig själv, förklarar Georgie Mathew på StellaNova film i Stockholm, bolaget som bland annat producerat komedierna ”Sommaren med Göran” och ”En gång i Phuket”.

Georgie Mathew fick idén att skildra den svenska huliganismen efter att ha tillbringat mycket tid inom fotbollskulturen.

– Om fotboll är ett slags modern religion, så är huliganerna dess extremister. Jag har en del gamla vänner som levt nära huligankulturen. Det är ett socialt fenomen som är både skrämmande och fasci­nerande och ligger närmare oss än vad vi kanske vill erkänna. Jag är intresserad av vilka mekanismer som styr detta, som filmare har jag ett ansvar att skildra det även om vi kommer att göra en helt fiktiv film i grunden, säger Georgie Mathew som får hjälp av medproducenten Cecilia Forsberg Becker.

Tillsammans med filmarna Pella Kågerman och Hugo Lilja har han gjort research i ett par års tid. De har både intervjuat före detta huliganer och personer som fortfarande är aktiva. En av dem som hjälpt till med research är Tommy Deogan som föreläser om anti-våld sedan hans bror Tony blev Sveriges första dödsoffer för huliganismen för tio år sedan.

– Mycket i manuset kommer att vara inspirerat av verkliga personers berättelser, säger Mathew.

Någon entydig fantombild av den typiska huliganen finns inte, menar han.

– Nej, folk blir huliganer av väldigt olika skäl, men ett övergripande motiv är jakten på en identitet, att hitta ett sammanhang, en gemenskap och bekräftelse. Sådana saker är viktigare än lojalitet. Sedan finns det också manlighetsaspekter, våld fascinerar och är ett lättillgängligt uttryckssätt i de här grupperna. Många av de ex-huliganer vi har intervjuat menar att det handlade om gemenskap, en fas i livet som de egentligen inte ångrar, berättar Georgie Mathew.

Samtidigt menar han att den svenska huligankulturen skiljer sig ganska mycket från resten av Europa där det på flera håll har blivit ett stort samhällsproblem.

– Vi ser en ökad rekrytering i Sverige, men det handlar mest om kompisgäng. Här finns ingen välorganiserad maffiastruktur, som till exempel i Italien och på Balkan där huligankulturen tenderat att mer och mer övergå i ren kriminalitet. I Storbritannien är huliganismen också mer förankrade i ett socialt sammanhang och betyder allt för vissa individer. I Sverige är det än så länge inte på samma blodiga allvar, säger Georgie Mathew.

Samtidigt har huliganproblemet blivit en prioriterad fråga även här. För en månad sedan presenterades ett nytt förslag som ska stoppa våldet kring idrottsevenemang. Björn Eriksson, regeringens samordnare mot huliganism, föreslog bland annat ett nationellt register och tillträdesförbud för huliganer. I sommar lär han återkomma med ett förslag om anmälningsplikt, och i mars nästa år kommer en slutrapport.

I samma veva är det tänkt att filminspelningen ska dra i gång. Pella Kågerman och Hugo Lilja sitter just nu och skriver på ett långfilmsmanus tillsammans med en manusförfattare. Tanken är att filmen ska kretsa kring en yngre och en äldre huligan vilkas vägar korsas i ett drama som ska kännas autentiskt.

– I grund och botten ska det bli en engagerande och gripande långfilm med en grundstory som bygger på igenkänning. Vår ambition är också att skildra den moderna mannen. Det blir en rå film utan att vi för den skull kommer att visa särskilt mycket våld, säger Georgie Mathew.

Till skillnad från till exempel Storbritannien så har det knappast gjorts särskilt många svenska filmer med huligantema. Robert Lillhongas lovande debut ”Hata Göteborg!” utspelade sig i huligankretsar, men var snarare en skildring av aggressiv manlig gruppdynamik och fångenskapen i en destruktiv gemenskap. Georgie Mathew säger att han inspirerats av brittiska huli­ganskildringar som till exempel Alan Davis ”Firman” med Gary Oldman och Philip Davies ”i.d”.

– Däremot vill vi absolut inte göra en film som liknar till exempel ”Greenstreet hooligan” eller ”Football factory” – som jag tycker bygger på romantisering av hjälten och ett klimax med ett stort slagsmål i slutet. Ett verkligt slagsmål är över på några sekunder, det finns inga ”Braveheart”-bataljer i verkligheten. Vi vill mer visa konsekvenserna av våldet och de val en man gör, säger Georgie Mathew.

Så vilka är konsekvenserna?

– Vi är inte färdiga med det än, och vet faktiskt inte. Mer det är mer än bara brutna armar och blåmärken.