Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Den svenska kärleksteorin under lupp

Efter ämnen som berlusconism, Guantánamo och global konsumism synar Erik Gandini svenskens förhållande till individualismen. ”The Swedish theory of love” tävlar både i Stockholm och på Cph:dox i Köpenhamn.

Erik Gandini är livrädd för att dö ensam.

Och, visst, han kanske borde sova med ena öga öppet. Förutom att vara världsledande i singelhushåll ligger Sverige i topp när det handlar om gamla som dör utan närstående.

– För mig som är uppvuxen i Italien har det alltid varit svårt att förstå att oberoende och autonomi är så livsviktigt för svenskar. I grunden är självständighet förstås en utmärkt idé – ingen kan vara emot det – men det kan också gå för långt, säger Erik Gandini.

Svenskens komplicerade förhållande till individualismen är huvudtemat i Gandinis nya dokumentär ”The Swedish theory of love”. I centrum står det paradoxala svenska sociala kontraktet som är ett gemenskapsprojekt som strävar efter att frigöra oss från mellanmänskligt beroende.

– Även jag har ett kluvet förhållande till detta. Som ung njöt jag av att vara fri och kunna ta studielån utan att vara beroende av mina föräldrars välvilja. Samtidigt är jag rädd att ha anammat en livsstil som jag kommer att få ångra när det är försent. Den totala skräcken för mig är att ligga död i två år i en lägenhet utan att någon märker det, säger Erik Gandini över en cappuccino på kafé Tårtan mitt på pittoreska Hornsgatspuckeln i Stockholm.

Som en kulturell produkt av en svensk mamma och en italiensk pappa har han fått en ”split-personality”. Uppväxten i Bergamo och flytten till Sverige som 19-åring har gett honom ett dubbelt kulturellt perspektiv. I den uppmärksammade ”Videocracy” återvände han till sitt födelseland i 30-årsåldern och bevittnade effekterna av Berlusconis barbröstade kulturrevolution som en både road och chockad skadereglerare.

– Om ”Videocracy” var som att slå in en öppen dörr, så var det en desto större utmaning att försöka göra begrepp som ensamhet och individualism ”sexiga” på film. Det är en annan sorts andlig nöd som är svårare att ta sig an, ler Erik Gandini.

Precis som i ”Videocracy” sätter han ett fenomen under lupp med en naivistisk blick och underfundig humor med hjälp av Johan Söderbergs suggestiva och rytmiska klippning. Filmen rör sig från kliniskt vita spermabanker till kvinnor som utför självinseminering i sovrummet, följer boutredare som tar sig in i dödsbon och börjar detektivarbetet för att spåra upp anhöriga, besöker SFI-klasser där invandrarlärare försöker förklara den svenska mentaliteten för nyanlända och skildrar en dansk kirurg som efter 30 år blev kvävd av den svenska byråkratin och flyttade till Etiopien för att driva ett primitivt men uppfinningsrikt fältsjukhus.

– Som filmare försöker jag alltid att se vardagen och det invanda med nya ögon, i ett slags utanförperspektiv. Det brukar börja med att jag snöar in på statistik och siffror för att sedan bli besatt och ägna mig åt ett ämne under flera år, på ett nästan världsfrånvänt sätt, säger han och ler.

”The Swedish theory of love” tar sitt avstamp i bästsäljaren ”Är svensken en människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige” (2006) av Lars Trägårdh och Henrik Berggren. En bok som hyllar den svenska modellen och menar att svenskens kärleksaffär med staten gjort oss till världsmästare i oberoende. Idén bakom den svenska kärleksteorin är att äkta mänskliga relationer bara är möjliga mellan autonoma och jämlika individer.

I sin hårdvinklade film försöker Gandini snarare bevisa att autonomin gjorde oss till världsmästare i ensamhet. Precis som boken tar filmen avstamp våren 1972 då en grupp socialdemokratiska politiker samlas för att skapa en ny framtidsvision. Oskuldsfulla svartvita arkivbilder utstrålar en framstegsoptimism som ville göra livet bättre för alla. Med hjälp av ett antal nya institutioner skulle Sverige bli ”ett samhälle av oberoende individer”. Den sociala ingenjörskonsten är inte ensam ansvarig, enligt Gandini, han skyller lika mycket på nyliberalismen.

– Den spädde på hela den individuella och banade väg för en alltmer narcissistisk och egofixerad kultur.

I filmen hävdar sociologen Zygmunt Bauman att oberoende har gjort oss västerlänningar ”oförmögna att socialisera”. I stället menar han att ”ömsesidigt beroende” är nyckeln till lycka och gemenskap. Erik Gandini menar att begreppet också går att tillämpa på migrationsfrågorna.

– Jag tror att invandrarna kan ge oss mycket när det handlar om livsstil. Som det är i dag erbjuder vi dem bara våra värderingar, men vi borde också lära oss av dem.

I takt med att flyktingströmmarna ökat i Europa har migrationstemat fått ett allt större utrymme i den färdiga filmen. Tillsammans med sina tonårsdöttrar brukar han varje vecka besöka ett boende för ensamkommande barn.

– Det är betecknande att föreståndaren sa till oss att flyktingarna inte behövde kläder och pengar – det enda de behöver är mänskliga kontakter. För oss svenskar är självständighet ett positivt laddat ord, men flyktingar vill inte vara självständiga, säger han.

Han understryker att det inte finns någon brist på god vilja i Sverige.

– Tvärtom har ju Sverige klivit fram som det mest humanitära landet i Europa, men integrationen är ändå ganska misslyckad här, säger Erik Gandini och gör en svepande gest ut mot kvarteren vid Maria kyrka:

– Det är ju ingen som medvetet har planerat för att det skulle bli så här etniskt homogent och segregerat. Men också detta är en aspekt av individualismen tillsammans med andra orsaker, säger han.

Som regissör påminner han om en sociologisk forskare som testar sina teser genom att gå ut och filma verkligheten, för att sedan dra sig tillbaka och reflektera. Sakta, sakta byggs berättelsen upp i klipprummet.

– Jag jobbar väldigt långsamt. Till skillnad från spelfilmen skrivs dokumentärmanuset i klippningen. Mycket av mitt jobb går ut på att bli vän med oförutsägbarheten, något man inte har råd att göra i spelfilm. Som dokumentärfilmare är man fri och oberoende, säger Erik Gandini och skrattar åt hur det låter.

Numera är han bara intresserad av att göra filmer som ger en tydligt personlig bild av verkligheten, något som var tabu när han gick på filmskola i slutet av 80-talet.

– Vi lärde oss att låtsas att dokumentärfilm var en totalt neutral och objektiv genre. Man skulle vara en fluga på väggen och inte synas framför kameran, alltid klippa bort våra frågor och så vidare. Idén om film som en sanning är en lögn. Nu accepteras fler konstnärliga grepp i dokumentärfilmen, det är inte så dogmatiskt, säger Gandini som inspireras av kolleger som Errol Morris, Werner Herzog och Hobert Sauper.

I ”The Swedish theory of love” tar han sig friheter genom att till exempel använda skådespelare som fejkonanerar på en dansk spermabank. Sperman skickas sedan i kyllåda till en annan skådespelare som låtsas inseminera sig själv i sovrummet.

– Jag har absolut inga problem med detta. För mig måste inte dokumentärfilmaren vara någon slags fågelskådartyp med bevakningskamera.

Som filmare är han mer intresserad av helikopterperspektivet än att gräva ner sig i enskilda människoöden.

– På filmskolan fick vi också lära oss att det finaste som finns är att komma personer in på livet, att ”känna lukten av våra karaktärer”. Och det allra finaste var att någon grät framför kameran. Numera är jag helt ointresserad av detta – som filmare känner jag mig smutsig om jag försöker få människor att fläka ut sig känslomässigt. Detta var också något som tv tog över och förvandlade till kommersiell underhållning. I dag är ju folk till och med beredda att knulla framför kameran, säger Erik Gandini.

– Det perfekta samhället bygger ju på att man aldrig är nöjd med hur det är, alltid beredd på att se sig själv i spegeln. Om individualismen misslyckats med att göra oss lyckliga så måste vi göra något åt det. Att fixa till saker är ju också en svensk paradgren, ler han.

Italienska rötter.

Erik Gandini föddes 1967 i Bergamo, Italien. Flyttade till Sverige som ung. Debuterade med dokumentären ”Sarajevogänget” (1994); har även regisserat ”Ameriasians”, ”Sacrificio – vem förrådde Che Guevera?”, ”Gitmo – the new rules of war”, ”Surplus – terrorized into being consumers” och ”Videocracy”.

”The Swedish theory of love” har världspremiär på Cph:dox i Köpenhamn den 10 november. Nästa vecka tävlar filmen i den nyinstiftade bronshästen för dokumentärer på Stockholms filmfestival.