Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film & TV

Dirty dancing – lågbudgetfilmen som blev oväntad succé

Sexuell frigörelse, ett politiskt uppvaknade och en illegal abort. ”Dirty dancing” är mer än sexiga koreografier. Kristina Lindquist hyllar ett djupt radikalt glansnummer.

Foto: FayesVision/WENN.com Det passar perfekt. ”Nobody puts pussy in the corner.” Jag kollar Instagram på tunnelbanan, och där är hon, Jennifer Grey. Kanske inte helt lik sig själv, sedan näsan försvann hos en plastikkirurg på 90-talet, men de rufsiga lockarna och den trotsiga blicken – de är för alltid. Det är Baby som ska ut och demonstrera mot Donald Trump i en hemgjord t-shirt.

Och Jennifer Greys politiska uppdatering av den filmreplik som halva världen kan citera är faktiskt en helt genial blinkning till synen på ”Dirty dancing” som kulturellt fenomen.

”Nobody puts Baby in a corner” skriker alla som tror att det handlar om en vanlig chick flick. Vi som vet, vi vet att den där repliken är en ganska dålig symbol för det djupt radikala glansnummer som i år fyller 30 år. Inte förrän i augusti, egentligen – men firandet har redan börjat, med jubileumsvisningar och en samlarutgåva som släpps på tisdag. Senare i vår kommer ABC:s tv-musikal med Abigail Breslin och Debra Messing i några av rollerna.

Att oddsen var dåliga när det begav sig är numera en etablerad del av filmens skapelsemytologi; ingen trodde på lågbudgetrullen om läkardottern som åker på semester i bergen med sin familj och blir kär i en danslärare från arbetarklassen. Jennifer Grey, som spelar Baby Houseman och Patrick Swayze som gör rollen som Johnny Castle, ogillade varandra sedan inspelningen av ”Red dawn”, och testpubliken hatade den här poänglösa dansfilmen.

Foto: Nordisk Film

”Bränn negativen och plocka ut försäkringspengarna”, ska producenten ha sagt – och filmen höll på att gå direkt till VHS. Nu har ”Dirty dancing” dragit in mer än 200 miljoner dollar och är en del av den samtida populärkulturens själva infrastruktur.

”I’m rich and you’re poor – but let’s dance together. Society won’t like it”, som den tecknade satirserien Family Guy har sammanfattat genren.

Och det är ju kul, men också talande för hur det politiska narrativet i ”Dirty dancing” har missuppfattats, hånats och tonats ner. Men klassfrågan är ingen krystad bisak i filmen som bygger på Eleanor Bergsteins självbiografiska berättelse, utan finns närvarande i nästan varje scen.

Baby går upp på golfbanan och ber sin pappa om 250 dollar. Hon berättar inte vad hon ska ha dem till, bara att någon är i knipa. ”I’ll have it for you before dinner”, säger doktor Houseman – och talar alltså om drygt 15 000 kronor. Som Johnny konstaterar i en av många giftiga repliker mot den som inte ser sina enorma privilegier: ”It takes a real saint to ask daddy.”

Det är ingen slump att Baby ska gå på privata Mount Holyoke college eller att den kvinnojagande servitören Robbie – som knappt behöver lönen från sommarjobbet – läser Ayn Rands ”Urkällan”. ”Some people count, some people don’t”, som bekant.

I en essä i boken ”The time of our lives: Dirty dancing and popular culture” (Wayne State university press, 2013) jämför filmvetaren Oliver Gruner ”Dirty dancing” med Oliver Stones Vietnamdrama ”Plutonen” från 1986.

Filmen höll på att gå direkt till VHS. Nu har ”Dirty dancing” dragit in mer än 200 miljoner dollar och är en del av den samtida populärkulturens själva infrastruktur.

Det är två coming-of-age-historier som båda skildrar en ung människas personliga och politiska utveckling med det amerikanska 60-talet som fond. Genom att placera handlingen i den oskyldiga sommaren 1963 kan Babys transformation och frigörelse från fin och medelklassig kvinnlighet ske före den breda feminismens genombrott.

Genom ett antal kvinnliga stereotyper bland birollerna leker ”Dirty dancing” med olika typer av femininitet, och konfronterar den hycklande manlighet som kan vara progressiv i det mesta utom när fädernas syn på sina döttrar.

Foto: IBL

Gruner menar att synen på ”Dirty dancing” är ett tecken på hur berättelsen om det kvinnliga 60-talet i någon mån har berövats på sin politiska sprängkraft; filmen kom trots allt mitt i ett 80-tal som präglades av backlash, där kvinnlig frigörelse till stor del reducerats till frihet att konsumera.

Det här syns också i lanseringen av filmen, där publiken uppmanas att ”have the time of your life” och den romantiska duon står frilagda mot vit bakgrund på filmaffischen. Det här rimmar inte bara illa med tematiken i filmen, utan också med det estetiska uttrycket, där den omgivande naturen kring semesterorten Kellermans i Catskills har en mörk och lite ödesmättad ton.

Förklaringen är helt enkelt att den här badsemestern faktiskt är inspelad på hösten, men det gör filmens glättigt pastelliga rykte än märkligare.

Foto: IBL

Det ryktet kan dock fungera som distraktion från det faktum att filmens dramaturgiska motor är en illegal abort, något som i det amerikanska sammanhanget är en rätt stor sak. Även om ingreppet har börjat dyka upp i tv-serier som ”Scandal”, ”Grey’s Anatomy” och ”Friday Night Lights” var standard länge att lösa situationen med ett lägligt missfall eller en mens som plötsligt bara dök upp.

Johnnys gamla danspartner Penny, som blir gravid med Robbie, blir inte ens berättartekniskt straffad för sin abort. Sponsorerna var måttligt roade och företaget Clearsil hoppade av, men Eleanor Bergstein har sagt att hon ville visa den generation kvinnor som vuxit upp med aborträtten vad som kan hända när den inte finns: ”Han hade en smutsig kniv och ett fällbord.”

30 år efter ”Dirty dancing” – och drygt 50 år efter att Penny ligger och blöder i sin barack – tvingas miljoner amerikanska kvinnor ta ställning till samma saker som hon. Har jag råd? Finns det en klinik i närheten? Kan jag ta ledigt från jobbet?

Nå, den som liksom jag var sju år 1987 fick snällt gå på ”Djungelboken” med sin pappa, medan storasyster sprang i väg och fick se världen öppna sig till tonerna av The Ronettes ”Be My Baby” (ja, jag är fortfarande sur). Kanske föddes besattheten då, den som fick oss att sitta hemma hos E och dygna Baby och Johnny ett helt sportlov i högstadiet (ja, man kan säga att ”Dirty dancing” räddade mig från sporten).

Foto: IBL

Det blev en del spolande fram och tillbaka, för vid den 50:e minuten går vår 17-åriga hjältinna i väg till danslärarens stökiga stuga och får honom i säng. ”Dance with me.”

I en genre där kvinnors initiativförmåga antingen saknas eller straffas är det här fortfarande revolutionerande. Inte främst på grund av något slags sexualmoraliskt hederstänkande, där det till varje pris gäller att undvika att vara en slampa, utan om att kvinnor måste vara känslomässigt svårfångade för att inte framstå som patetiska och klängiga.

Att som Baby erkänna att hon är livrädd för att aldrig mer i sitt liv känna ”the way I feel when I’m with you” bryter mot ett heterosexuellt regelverk som säger att bara män – i kraft av högre status – får göra sig löjliga i kärlek.

Kvinnan ska hålla tillbaka och till slut bli vunnen. Kanske har Baby med den övre medelklassens självförtroende större råd att blotta sig, men hela relationen mellan henne och Johnny präglas av en förhandling om status utifrån klass och kön. Och danskunskaper, givetvis.

För ”Dirty dancing” hade inte varit någonting utan den täta och ordlösa explosivitet som lever i sexiga koreografier, låtval och rytmisk närvaro – och som gör det här underskattade dramat till en tidlös och odödlig klassiker.

Johnnys ord om att ingen ska tränga upp Baby i ett hörn lär nog dröja sig kvar. Men det finns en annan replik – från Babys uppgörelse med pappa på terassen – som bättre fångar publikens relation med den ljuvliga 30-åringen: ”Det är mycket hos mig som inte är som du trodde.”

Foto i text: FayesVision/WENN.com, Nordisk Film, IBL

”Dirty dancing”.

”Dirty dancing” hade svensk premiär den 23 oktober 1987 och regisserades av Emile Ardolino, som bland annat senare gjorde ”Tre män och en liten tjej” med Tom Selleck (1990) och ”En värsting till syster” med Whoopi Goldberg (1992).