Festivalhelgen präglades av fransk skräck, en rysk prideparad och kinesiska gangstrar. DN skickade Fredrik Strage som fick trösta sig med snäll kortfilm efter skräckdosen.
Första halvan av "Martyrs" innehåller extremt blodig skräck. Den andra halvan är mycket, mycket värre - så klaustrofobisk och fasansfull att det känns som om publiken, inte huvudpersonen, torteras. När eftertexterna rullar råder en förlamad tystnad i salongen. Regissören Pascal Laugier är på plats för en så kallad "Face 2 Face", då publiken på Stockholms filmfestival får chansen att ställa frågor. Det tar tid innan någon räcker upp handen. "Ibland är det jobbigt att prata efteråt. Detta är inte en feel good-film", säger Pascal Laugier, vilket måste betraktas som årets understatement. Till slut räcker en ung man upp handen och frågar: "Hur ser det ut i ditt huvud? Jag mår fysiskt illa."
Pascal Laugier svarar att målet med "Martyrs" inte är att uppröra någon utan att skapa starka känslor med en "crazy, fucked up, french film". Chockeffekten tycks ändå vara den viktigaste i historien om två flickor, Anna och Lucie, som träffas på ett barnhem och blir bästisar. Lucie har rymt från kidnappare som utsatte henne för brutala övergrepp. Hon har djupa, emotionella ärr och plågas av hallucinationer. Femton år senare knackar hon på hos en mysig medelklassfamilj - och mördar allihop med ett hagelgevär. Lucie inbillar sig att de är ansvariga för vad som hände henne i barndomen. Anna försöker förgäves stoppa sin mordiska väninna.
"Martyrs" har buntats ihop med den skräckgenre som under nollnolltalet fått namnet "torture porn". Men den skiljer sig radikalt från exempelvis "Saw" och "Hostel" där blodbadet till slut blir så extremt att en absurd Monty Python-känsla infinner sig. Den är inte heller lika överdriven som sin franska kusin "Frontières" (om nazistiska bondläppar som mördar invandrarungdomar) eller spännande som "Eden lake", den brittiska skräckfilmen som också visas på Stockholm filmfestival. "Martyrs" saknar action. Den innehåller bara död och pina, vilket är ett av skälen till att Pascal Laugier fått äran att regissera nyinspelningen av "Hellraiser", Clive Barkers skräckklassiker från 1986. Enligt Laugier kommer den, något oväntat, att bli väldigt gay. "I de tidigare 'Hellraiser'-filmerna antydde man bara homosexualiteten", förklarar han. "Jag kommer att ha massor av läderklädda män som ligger med varandra."
Med andra ord kommer den inte att gå hem i Ryssland, tänker jag som just sett "East/west - sex & politics", Jochen Hicks dokumentär om hbt-rörelsen i Moskva. En rysk prideparad skiljer sig en hel del från en västerländsk. I stället för att diskodansa genom staden blir deltagarna jagade och misshandlade av kristna fascister. Polisen lyfter inte ett finger eftersom borgmästaren Jurij Luzjkov sagt att Prideparaden är "satanisk". "East/west" följer Nikolaj Alekseje, en juriststudent som kämpar för homosexuellas rättigheter. Delar av den ryska HBT-världen tar avstånd från honom eftersom hatbrotten har ökat sedan den första Prideparaden 2005. Många påpekar att Ryssland är liberalt jämfört med andra före detta Sovjetrepubliker. En ung, deffad man från Armenien berättar att hatet mot homosexuella är så utbrett i hans hemland att det inte ens finns ett ord för "homofob". Trots rörig redigering blir Jochen Hicks dokumentär en inspirerande brandfackla.
En smula ofokuserad - åtminstone när det gäller intrigen - är även Yu Lik-Wais "Plastic city", ett drama om kinesiska gangstrar i São Paulo. De säljer inte vapen utan kopior av handväskor och gymnastikskor under parollen "falska varor - äkta pengar". Hjälten heter Kirin, en kaxig, ung japan som adopterats av maffiabossen Yuda. Kirin funderar på att gifta sig med sin flickvän (gogodansösen som syns på Stockholms filmfestivals affischer) men när familjeföretaget hotas av hänsynslösa rivaler tvingas han sätta hård mot hårt. Särskilt hårt blir det dock inte. Yu Lik-Wai är mer intresserad av att måla grådaskigt förtjusande bilder av São Paulo än av att berätta en gangstersaga.
Kortfilmerna på festivalen är också mer poetiska än dramatiska. Jag går på Ifestival, ett sjok av tio verk som spänner mellan det fantastiska ("Eel girl", en minithriller om en amfibiekvinna) och det meningslösa ("Mite", en tysk kortis om animerade potatisar). Mest imponerar "Berni's doll", om en ensam liten man som köper en sexdocka, och Karolina Pajaks "Little things" där två systrar hoppar i vattenpölar, tittar på guldfiskar och har det mysigt. "Little things" saknar intrig, men jag gillar den ändå - kanske för att de oskuldsfulla bilderna känns som liniment efter den psykiska pisksnärtskadan "Martyrs".