Svante Tidholm ville göra en film om varför män tycker att sex är så viktigt, varför så många är besatta av sex. Frågorna verkade lämpliga att ställa på Pascha, Europas största bordell, ett elvavåningshus i Köln där man säljer ”illusionen om paradiset på jorden” till män.

– Men de manliga kunderna ville inte tala med mig. Ändå är prostitution i Tyskland lagligt och väl­organiserat, till skillnad från i Sverige där det är olagligt och riskfyllt, säger Svante Tidholm.

– Det finns en dubbelmoral där som jag tycker är oacceptabel. Det var också vad jag sa till gästerna på Pascha, jag anklagade dem för att var fega eftersom de inte vågade stå för att de var där.

Pascha i Köln är ett sexvaruhus som utlovar allt från en snabb ”garanterad orgasm för endast 30 euro” till sjuksköterskesex, fäbodvallssex, transvestiter och porrfilmspartyn med flera män och en kvinna.

Argumenten för en bordell som Pascha, i en värld dominerad av hallickverksamhet och människohandel, är inte oviktiga: här finns läkare, hygien, bostäder, förbud mot droger; en betydligt större trygghet än på gatan för de 200 kvinnor som arbetar här.

”Vi säljer en illusion”, säger de illusionslösa herrarna som driver Pascha i Köln, den största i en kedja av stora bordeller med en osynlig ägarfamilj. Armin Lobscheid är platschef, katolik med fru och två döttrar. När Svante Tidholm frågar honom hur det skulle kännas att tvingas sälja sin egen kropp säger Lobscheid bestämt: ”Män säljer inte sex, män köper sex.”

Tidholms avsikt med filmen är speciell, han vill föra en diskussion om mannens sexua­litet, problematisera snarare än klandra.

Därför blir regissör själv synlig ibland. Som när han talar med André, den ende kunden som framträder. And­ré säger att han går till bordellen för att hans flickvän inte vill ha lika ­mycket sex som han själv och Svante Tidholm svarar: ”Jag har samma problem i min relation.”

– Jag tror att problemet är vanligt och ville ta ned min fråga till en vardaglig nivå, förklarar han.

– Sex blir för män en symbol för närhet, ömhet och välbefinnande, en situation där män kan lägga ned sitt försvar och vara sig själva. Det som män är så dåliga på att ordna finns till salu här.

Det var inte lika svårt att få kvinnorna att tala. Svante Tidholm talar med Sonia, en ung rumänska som ger filmen en värme och en sorgsen ton. Sonia menar att hennes jobb är viktigt, enligt henne förhindrar det många våldtäkter ute på gatorna. Hon har själv blivit våldtagen sju gånger i sitt förra hemland Rumänien.

Sonia säger att en del män inte vill ha sex, de vill ligga ned och prata lite, bli lyssnade på. En del män vill gråta …

– Min analys är att män redan som barn får lära sig att hålla undan sina känslor, inte gråta. Den här grundkänslan av … ensamhet försöker männen bryta.

– Så kvinnorna i deras relationer ska tillgodose alla de här behoven och ge närhet och bekräftelse. De flesta kvinnor orkar inte med det eftersom kvinno­förtrycket är så starkt. Sex blir en symbol för den här bristen och eftersom sex är så hårdexploaterat i reklam, medier och kultur blir det som en besatthet för män.

På bordellen finns drömmarna till salu. Men kameran och den distinkta 16 mm:s-filmen ser solkigheten och vid ett tillfälle säger Svante Tidholm: ”Nej, nu orkar jag inte längre.” Då är de på väg in till ett ”porrparty” där luften är tjock av kokande kassler och rå köttfärs på buffébordet, av svett, sperma, cigarrettrök, parfym och den alltid närvarande doften av rengöringsmedel.