Film & TV

Edda Magnason spelar Monica Zetterlund

Den 27-åriga sångerskan Edda Magnason har knipit rollen som den legendariska artisten. Nästa år förvandlas det skånska stjärnskottet till ett värmländskt lingonris i ett cocktailglas i filmen ”Monica Z” med manus av Peter Birro.

”Östan om sträss och präss och västan om krogera vandrar hon här, den sista jäntan i skoogera ...”, sjunger Edda Magnason på fet Värmlandsdialekt och bubblar som en isländsk jökel.

Den svensk-isländska sångerskan står i Berns Salonger i Stockholm med en mikrofon från 60-talet och poserar som Monica Zetterlund. För snart 40 år sedan stod den då 26-åriga fröken Zetterlund här och sjöng allt från ”En bedårande sommarvals” till ”Sälj inget brännvin till pappa!” i Hasseåtage-revyn ”Hålligång”. Nu ska brottsstycken från Värmlandstösens liv under det glada 60-talet få liv i filmen ”Monica Z” som ska spelas in i början av 2012. Filmen koncentrerar sig på perioden när hon säger upp sig som tele­fonist på Televerket i Hagfors, tar första stegen ut i världen för att bli en firad nattklubbsdrottning ”doftande av logar” från Stockholm till New York.

– Monica Zetterlund är en lika självklar del av Sverige som Pippi Långstrump. Hon är väldigt fascinerande; både en sval primadonna och ett vasst rivjärn som kunde vara fruktansvärt rolig. Och en stark och självständig kvinna som gör sina egna val, är modig och helt självförsörjande, Ja, hon försörjde till och med sina män, ler Edda Magnason som fick rollen i tuff konkurrens med skådespelerskor.

Att hon inte ens har haft en biroll i en skolteaterpjäs är inget som direkt skrämmer henne. Dessutom är hon imponerande avspänd inför uppgiften att porträttera ett av våra musikaliska nationalhelgon.

– Det handlar om att lära sig lite värmländska i ett par veckor och sedan försöka spela lite teater, ler hon.

–  Nej, natutligtvis är det inte så lätt, men om jag tänker så, tar ett steg i taget, så blir jag inte lika nervös. Som tur är ska vi inte försöka göra något exakt porträtt av henne, det är känslan och stämningen som är det viktiga. Att uppträda på en scen som musiker är också en typ av teater, även om man spelar sig själv. Jag har lätt att relatera till scenerna i Birros rörande och smarta manus, jag har upplevt liknande saker under mina år som artist, turnélivet, att vara bästis och bundis med män i olika åldrar, säger Edda Magnason.

Hon är dotter till en svensk sjuksköterska och en isländsk veterinär, växte upp på landet utanför Ystad. Hennes första Zetterlundminne var från början av 1990-talet när föräldrarna spelade Monica Z:s coververson av Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”.

– Jag minns att jag tyckte att den låten var läcker, lite sorglig och gripande. Jag minns hennes svarta polo, blonda page och en massa eyeliner. För sju år sedan fick jag ”Waltz for Debby”, som är min favorit, av min mamma. Men det är egentligen först på senare tid som jag har sett hennes yngre jag när jag kollat på Youtubeklipp, säger Edda Magnason.

– Det intressanta är att Zetterlunds musik aldrig har försvunnit, hon är ingen gammal relik som vi grävt upp. Om man går in på vilket kafé eller vilken bar som helst så sitter det fortfarande hipsters och lyssnar på henne. Och Håkan Juholt berättade ju att han lyssnade på Monica Z när det stormade som värst. Hon är inte bara en pastisch på en tidsepok. Låtarna, arrangemangen, hennes varma röst och frasering är så otroligt bra, säger Edda Magnason.

Själv har hon inte så dålig röst hon heller. Både fjolårets självbetitlade debutplatta och årets ”Goods” har fått strålande recensioner. Hennes pigga ljusa stämma och energiska sångstil har liknats vid storheter som Björk, Kate Bush, Miss Li, Maia Hirasawa och PJ Harvey. Hennes låtar är sprudlande, snirkliga, drömska, ibland surrealistiska, teatraliska och lite filmiska. Storslaget och sparsmakat om vartannat. Som liten drömde hon om att bli konsertpianist snarare än popstjärna. Det var först i de tidiga tonåren som hon började sjunga och skapa egen musik, inspirerad av bland andra Björk, Joni Mitchell, Ricki Lee Jones och Frank Zappa. Och hennes isländska farmor, en pratglad hemmafru som älskade att sjunga i det tysta.

– Hon var en stark inspirationskänsla, inte minst känslomässigt. Jag minns en gång när vi firade jul hemma hos henne på Island. Plötsligt hörde jag farmor sjunga för första gången, hon satt i köket med stängd dörr och sjöng ”Stilla natt”. Det lät jättefint och jag ville också sjunga, säger Edda Magnason med en drömmande blick.

Fast just nu har hon bara Monica Zetterlund i hörlurarna. I filmen kommer Edda Magnason att sjunga själv i alla musikscener.

– Det ska kännas autentiskt, men jag ska inte försöka imitera hennes röst, däremot försöka fånga känslan i hennes sångstil, förklarar Edda Magnason.

Det går också att hitta vissa musikaliska likheter mellan Edda Magnason och Zetterlund, viljan att berätta små historier, blandningen av en glad grundton med ett starkt vemod – en sorg i rosenjazz.

– Jag gillar tvetydig musik och svart humor. I Monica Z:s musik finns det alltid något annat också, även när det är glatt. Jag gillar också samma musik som hon. Jag älskade till exempel Olle Adolphsons ”Trubbel” innan jag visste att hon hade gjort den. Jag gör glada låtar när jag är nere och vice versa. Det hör ihop, säger Edda Magnason.

Hon kallat sig ”hialös” och ”fruktansvärt självsvåldig”, går alltid på känslan och avskyr när allt ligger utstakat. Manualer och vägbeskrivningar triggar rebellen inom henne, men hon älskar Peter Birros manus.

–  Jag gillade också ”Upp till kamp” och ”Det nya landet” som hade roliga och bra repliker. Birro är smart, det blir aldrig cheesy, säger Edda Magnuson.

När filmens producent Lena Rehnberg (”Sommaren med Göran”, ”Solstorm”) fick Monica Z på hjärnan var hennes instinkt att ringa Peter Birro. Han skrek ”Yes!” i telefonluren.

– Att berätta om någon som Monica Zetterlund är ett ”once in a life time”-projekt. En person som betytt så mycket för mig själv och för så många andra, som blivit symbol för en hel epok. Jag har alltid blivit glad av Monica Zetterlund. Hon är så mycket Sverige för mig. Den goda sidan av Sverige. Som inte är Jante och lagom och mitt emellan. Hon är så gränslöst begåvad. Hon utstrålar en sån sprittande oemotståndlig intelligens och känslighet, säger Peter Birro.

Så, hur skriver man manus om ”ett lingonris i ett cocktailglas”, för att citera Tage Danielsson?

– Man tar ett djupt andetag, ber till Monica om vägledning – och så sätter man i gång, säger Birro.

Just nu håller han på att finslipa manuset tillsammans med danska regissören Per Fly som gjort trilogin ”Bänken”, ”Arvet” och ”Dråpet”. Birro vill inte riktigt avslöja vilka scener eller bitar han valt att lyfta fram i filmen. Men det är ingen hemlighet att det fanns en mörk baksida av Monica Z: ”Vacker och sensuell med aptit på livet och kärleken i en tid när natten är lång och festen aldrig tar slut. Älskad av alla men samtidigt ensam när morgonen gryr och inget längre blir som förut...”, som det står i filmens synopsis.

Helt klart är att ”Monica Z” inte kommer att bli en standardiserad hollywoodsk biopic, där man hittar en ”kusligt porträttlik” stjärna, upprättar en checklista med livsavgörande scener och börjar pricka av i kronologisk ordning som en powerpoint-presentation.

– Det är lätt att bli förförd av roliga och fascinerande anekdoter, men det viktigaste är ju att hitta essensen i en människa. Sedan fabulera, fantisera och koncentrera så att det blir en enda historia, säger Peter Birro som menar att Tom Hoopers ”King’s speech” med Colin Firth och Geoffrey Rush är ett mönsterexempel.

– Klass, mindervärdeskomplex, vänskap, revansch, mod – filmen berättar om allt detta genom att fokusera på en händelse: Kungens kamp mot stamningen och talet han måste hålla till nationen när kriget bryter ut. Just för att filmen är så fokuserad är den en av de mest gripande biopics jag sett. I slutändan måste du välja vad det är du vill berätta. Story is King, säger Peter Birro.

En annan inspirationskälla är Paul Thomas Andersons ”Boogie nights” som handlar om en man med sällsynt stor begåvning – porrstjärnan Dirk Diggler, löst kalkerad på John Holmes liv.

– Jag älskar ”Boogie nights”. Det har blivit en gripande historia om några människor som alla längtar efter en familj, en tillhörighet, någon att älska. Jag tror att John ­Holmes, om han sett filmen, inte hade sagt – ”Dirk Diggler is me”. Utan: ”Dirk Diggler is just like me”. Den skillnaden i manus gör att filmen drabbar åskådaren emotionellt även om man inte har en aning om vem John Holmes var.

Fakta: Edda Magnason

Född 1984, har svensk mamma och isländsk pappa. Uppväxt på landet utanför Ystad, bor numera i Malmö.

Sångare, pianist och låtskrivare. Innan solokarriären tog fart uppträdde hon ofta tillsammans med pojkvännen Emil Jensen.

Debuterade med ”Edda Magnason” i början av 2010 och släppte ”Goods” i våras.