I sina bästa stunder är Eddie Izzard en oförutsägbar ord- och ljudjonglör med associationsbollarna visslande genom luften, en mästare inom sitt fält. Numera har allting blivit rekordstort kring Eddie Izzard. Den skandinaviska delen av turnén med senaste showen, ”Stripped”, blir den största en enskild komiker någonsin gjort här, med en sammanlagd publik på över 30.000 personer, på arenor i Malmö, Stockholm och Göteborg.
– När jag spelar på Madison Square Garden i New York den 16 januari blir jag den första europeiske ståupparen där någonsin.
Showen ”Stripped” är också den största produktionen hittills. Han reser med 30 till 35 människor, tre specialbussar och sju lastbilar Dessutom hyrs folk in på plats för scenbygget. En paradoxal utveckling för den fattigaste av alla scenkonster: En mikrofon och en plätt att stå på, det är grundidén. Men vem kan motstå tanken att bli stor, enorm...
– Vi är ett stort resande sällskap. Det är kul för jag började ju som ensam gatuartist, säger han när jag efter flera månaders trassel med hans presschef får en telefonintervju.
I ett avseende är Eddie Izzard unik: Inga förnedrande eller sexistiska skämt, inga sexskämt över huvud taget. Ingen elakhet eller skämt som bygger på fördomar – allt det som svensk, brittisk och amerikansk ståupp numera ser som sin uppgift att utmana.
Eddie Izzard har alltid gått den andra vägen, nonsensvägen, den engelska tradition som frodas hos Lewis Carolls ”Alice i underlandet ” (1865) och Monty Python. Mycket kretsar kring djur, myggor som tittar på vampyrfilmer på dagarna medan de väntar på nattens ankomst; onda giraffer som äter mer från träden är de borde, så att de andra girafferna dör.
Men med allt mer globala anspråk, finns tecken på att Eddie Izzard blivit allt mindre flippad. Det fria associerandet, kombinerat med den fantastiska förmågan till återkoppling, som när han lät en vespaåkande italienare som säger ”ciao” åka ut och in i olika nummer, den knytaihopsäcken-förmågan flyger inte lika vilt och surrealistiskt längre. Nu låter han en liten ko som säger ett blygt ”mu” dyka upp hela tiden, och en jazzspelande kyckling. Lite enklare.
Vi som såg honom för tretton år sedan, en inspirerad kväll på Norra Brunn, fick möta hans specialitet, de små spelscenerna där han gör alla roller, så som Nils Hansson beskrev det i DN: ”Hannibal står i skidshopen för att utrusta sin armé inför tåget över Alperna. Och skidorna är slut, men affären har extraerbjudande på elefanter. Varvid Eddie Izzard plötsligt ger sig på att förklara hur mycket smalare elefanterna var på den tiden, och hur mycket bättre på skidor. Varvid han plötsligt är tillbaka hos sin gamla klarinettfröken när det – boom – dunsar till på taket till stugan av ännu en elefant som skidhoppar förbi.”
”I kväll ska jag tala om allt i hela världen”, brukar Eddie Izzard öppna ”Stripped” med. Det handlar om hela civilisationen, om Gud eller snarare Guds frånvaro i en värld där allt är slumpartat.
Hur tänker du när du sätter i gång? ”Jag ska berätta jordens historia...”?
– Jag tänker inte på någonting. Jag går upp på scenen med de gamla showerna i bakhuvudet, tankar kommer upp, och jag kan välja vilka vägar jag vill ta. Jag gjorde först en hel månad på Union Square Theatre i New York, där lade jag hela tiden till nytt material, byggde från mitten och utåt.
Så grunddragen för showen är uppritade, från den kan han göra utvikningar, men inte alltför stora. Scenografin är som alltid genomtänkt och storslagen. För de stora arenorna en 30 meter hög vägg täckt av den 5 000-åriga kilskriften, egyptiska hieroglyfer, grekiska alfabetet.
– I många år har jag letat efter den perfekta fondkulissen, kanske är det här ett tankens fängelse. Högt uppe finns ett litet fönster, där solen och månen passerar och slutligen ett stort allseende öga. Kanske är det vi som håller på och funderar ut hur man ska skriva. Eller kanske är det vi som är inuti. Var och en får tolka fritt.
– Jackan är ritad för att se ut som 1700-tal, för att antyda att jag har dessa idéer, ett kulturellt arv: Och till det ett par jeans som är mer jag själv.
Transvestit-temat är nedtonat, i ”Dress to kill” fick det mer plats: ”Jag är en professionell transvestit så jag kan ha högklackat utan att ramla omkull.” Har du flyttat bort från din kvinnliga sida?
– Nej, jag är transvestit och jag vill kunna vara vem jag vill, när jag vill. Om en kvinna går upp på scenen i mycket makeup ena gången, och mindre en annan gång, så kommenteras inte det.
Jag frågar därför att jag tycker att det är en del av showen i ”Dress to kill”.
– Det tycker inte jag, jag kommenterade det och jag bar mycket mer make up och höga klackar men i övrigt handlade det inte om transvestiter. Det handlar om stå upp och jag råkade ha en mer flickig stil då och var intresserad av att rucka på begrepp.
När jag ser din senaste show, ”Stripped”, slår det mig att du hade fler skarpa kommentarer om politik och samhälle tidigare, framför allt i ”Dress to kill” och ”Glorious”-showen.
– Nej, det tycker jag inte, ja, jag råkade tala om samtiden där och nu talar jag om hela historien och världens historia. Jag talar aldrig om partipolitik och vad som händer i Storbritannien i dag.
Varför?
– Det bleknar, blir daterat. Jag vill separera det politiska från det jag gör på scenen.
Men när du använde skapelseberättelsen som tema i ”Glorious” 1997 uppdaterade du med: ”Och Gud skapar världen och lägger en sten där mrs Thatchers hjärta ska vara.”
– Ja, det kan jag göra, men jag låter inte en sådan sak dominera showen... Jag hatade verkligen mrs Thatcher och det hon gjorde med England. Och jag stöder fortfarande Labour aktivt. Särskilt nu när tiderna är hårda och många från den kreativa industrin lämnar ett politisk parti som har det kärvt.
Labour är inte så glamoröst längre.
– Exakt, just därför.