Den tunna röken från Björn Runges cigarill kryddar luften i hotellsalongen. Utsikten är en av Stockholm dyraste: en torr klar snöpudrad Strandvägen. Vi är långt från Björn Runges Göteborg.
Om en stund ska han ta tåget till Göteborgs stadsteater och Pinter-repetitioner. Med en viss lättnad, troligen. Han är artig och samarbetsvillig men det känns som om han verkligen skulle vilja vara någon annanstans, gärna på jobbet. Att tala om filmen " Mun mot mun" har blivit mer komplicerat än att göra den. Förväntningarna är stora. Med "Om jag vänder mig om" blev Björn Runge för två år sedan regissören som inte väjer för smärtpunkterna, utan tar känslorna på allvar, gör vuxen film. Både kritiker och publik och Guldbaggejury gillade den och nu är nästa långfilm, "Mun mot mun", färdig för juldagspremiär.
Han gillar att bo i Göteborg och befinna sig på långt avstånd från strålkastarna. Där har han också tid att iaktta människorna runt omkring sig.
- Göteborg är en karg stad. En stad där mentaliteten nu för tiden håller sig på trottoarnivå. Jag älskar stan, men i vissa lägen kan jag tänka: Vilken håla. Jag tycker också att det har blivit en ängslig stad. Stoltheten som fanns förr är ett minne, en myt att värma sig vid. Identitetsförlusterna har varit stora, med varven som försvann liksom Kent Anderssons och Ingvar Hirdwalls stadsteater, eller "Tok-Alfreds" Folkteatern.
- Men staden håller mig mentalt nykter. Självberusning är inget man sysslar med i Göteborg. Och det är en befrielse. När jag behöver intensitet i tillvaron sätter jag mig på tåget till huvudstaden. Där finns restaurangbord, kompisar och diskussioner som inte är ängsliga.
I "Mun mot mun" har det mörknat. Vera, 17 år (Sofia Westberg), lever med en äldre kriminell missbrukare, Morgan (Magnus Krepper). Hela familjen befinner sig i kaos sedan hon rymde hemifrån. Pappa Mats (Peter Andersson) har med sitt alkoholmissbruk och sin våldsamhet största skulden till rymningen. Nu försöker han få kontakt med henne. Men Vera vill inte ha med familjen att göra. Hennes 18-årsdag närmar sig och Mats blir alltmer envis i sin kamp att få tillbaka dottern till familjen.
Morgan må älska Vera men hans handlingar är hämtade från helvetet. Han säljer henne och tvångsinjicerar henne, outhärdligt att se.
- Det kallas inom missbrukarkretsar för att sätta ett koppel. Äldre missbrukare gör det med yngre tjejer. Introducerar dem för heroinet. Även om flickan vill fly så kommer hennes kropp inte att kunna göra det. Bland missbrukare tar man avstånd ifrån det, men vet att det sker. Så jag kan inte undgå att ta med det.
Björn Runge menar att den scenen går över alla existerande gränser, samtidigt som han tror att Morgan själv anser att han handlar av kärlek. Morgan är övertygad om att Vera går under ifall han låter henne gå tillbaka till fadern och familjen.
Filmen börjar i en dov hopplöshet. Hemma hos Veras familj härskar dunklet, instängda rum, blyinfattade fönster, till och med pepparkvarnen är svart.
Enda utsikten vetter över järnvägsspåren.
- Jag gillar tågljuden som kommer in då och då i filmen. Det finns en suggestiv vardaglig tristess i det.
Björn Runge talar en distinkt göteborgska och i vissa bestämda tonfall hör man ett eko av mentorn Roy Andersson. Runge sökte jobb som skådespelare i hans reklamfilmer på 80-talet. Roy Andersson anställde honom som rekvisitör och uppmuntrade honom att fortsätta med film.
"Mun mot mun" är inte en nedstigning i helvetet utan snarare en uppstigning, säger Björn Runge och tar en bloss på cigarillen.
- Vi kommer in när det är som värst - samtidigt ett skede då en våldsam förändring är på gång. Jag ser det som att familjen lever i en tjock glaciär. När filmen slutar har glaciären börjat smälta.
- Under de 90 minuterna vill jag att publiken ska känna karaktärernas erfarenhet på duken, nästan fysiskt: När de upplever vanmakt. När de är på väg in i tillstånd de inte har kontroll över. När sedan vändningen kommer ska man genomleva den lättnaden också.
När jag säger att det känns som om han hade egen erfarenhet av det mörker som finns så tydligt i hans filmer svarar han:
- Jag har lite svårt att förstå kopplingen mellan min bakgrund och de filmer jag gör. Har man en någorlunda ocensurerad blick för tillvarons berättelser så är det snarare märkligt att inte fler gör angelägna filmer.
- Å andra sidan krävs det viss erfarenhet för att koka ihop den gryta av förtätad tid som en film är. Där ingredienserna också är erfarenheter, minnen och fantasier ur den flod som vi bär med oss genom livet, säger Björn Runge och berättar om det som hände generationerna före honom.
- Min farfar var servitör på 30-talet. Han träffade en servitris och de inledde ett förhållande. Plötsligt så gav han sig av till Amerika. Hon födde ett barn, min pappa. Min farfar hamnade som trettioåring i den amerikanska armén. Var med i landstigningen i Normandie och ända till det stora slaget kring jul 1944 vid tysk-belgiska gränsen kring Ardennerna. Juldagen 1944 blev han och tolv andra amerikaner avrättade, eller som det står på minnesstenen i granskogen: "Massakrerade av en hord nazister".
- Min pappa såg aldrig sin pappa. Som sjuåring blev han bortlämnad. Dessa händelser ger fortfarande eko i mitt eget liv. Vi lever alla i våra förfäders fotspår. Det viktiga är att försöka ta reda på varifrån jag kommer och vad jag ger vidare till mina barn och hur jag överlever dagen med anständigheten i behåll.
- Jag tror på människan, om jag inte trodde på människan skulle jag inte kunna göra mina filmer
Björn Runge älskar filmhantverket och lika fascinerad av helbilder och avståndsbilder som Roy Andersson är, lika intresserad av närbilder är Björn Runge.
- Jag vill in direkt på täta närbilder där ansikten blir som ett landskap, där ett öga är en halvmeter. Att få tag i det som händer med skådespelaren, ögonblicket när förändringen sker. Den energi som plötsligt kan utgå från bilden. Jag vill förtäta och ta bort alla transportsträckor, folk som öppnar och stänger dörrar och tar sig från A till B.
Björn Runge säger att som svensk filmregissör kan han tidvis vara lika ensam som en yrkesmördare måste känna sig. Den ensamheten bryter han genom att samarbeta med skådespelarna och dra in dem tidigt i processen. Många är också de skådespelare som berättat hur mycket de tycker om att jobba med Runge. I "Mun mot mun" återkommer också utöver huvudrollerna en rad skådespelare som han jobbade med i förra filmen: Pernilla August, Ann Petrén, Ingvar Hirdwall, Leif Andrée och Marie Göranzon, samtidigt som filmens hjärtpunkt ligger kring tre ungdomar och ett barn som alla är helt nya.
- Tillsättning av rollerna är fruktansvärt viktig. Och där hade vi en osäkerhetsfaktor, vi var långt in i förproduktion utan att ha hittat själva Vera. Vi fick provfilma ungefär tusen flickor under tre månader i Göteborg innan vi hittade Sofia Westberg.
Björn Runge hade gjort en kortfilm med Peter Andersson och Marie Richardson och redan då frågat om han fick skriva ett långfilmsmanus med dem som föräldrapar. Så fort de sagt ja påbörjades en process där Runge skrev, de läste, alla tre diskuterade och Björn Runge skrev om.
- Jag kräver att de lägger sig i och ifrågasätter. De ska delge karaktären sina erfarenheter. Jag blir upprörd om jag inte får en reaktion.
Inte konstigt om skådespelarna gillar det. Björn Runges sätt att arbeta påminner om teaterns sätt att arbeta med texten och rollerna. Och nu gör han också sin första uppsättning på en institution, Harold Pinters "Aska" med Anna Takanen och Johan Gry i rollerna.
Eva af Geijerstam har påpekat att Björn Runges filmkarriär åkte berg och dal-bana fram till "Om jag vänder mig om". Det har krängt och ibland kastat sig i väg i väldiga känslomässiga och melodramatiska svängar. Själv beskriver han det lite annorlunda:
- Jag har gjort alla misstag som går att göra i filmbranschen. Jag fanns inte i filmsammanhang, jag var persona non grata. Nämndes jag, så var det "han som ingenting funkar för". Det innebar också en frihet, att inte finnas betyder inga förväntningar.
- Så var det med "Om jag vänder mig om " - ingen väntade sig något. Så när jag gjorde den kände jag: Nu går vi hela vägen, griper tag i smärtpunkterna och släpper inte greppet. Jag skiter i att vara ängslig och vilja bli bekräftad och göra som andra säger. Så fick jag självförtroendet tillbaka.
- Att gå så långt man kan, inte vända bort blicken ... Där ligger risken men också chansen. Jag är en utpräglad gamblernatur. Och det tror jag man måste vara för att bli en hyggligt bra regissör.
- Jag har en blick som inte väjer för det mörka. Samtidigt är jag en ganska lättsam människa.