En ung kvinna hyr ut sin kropp åt ett privat företag. Hennes egen personlighet laddas upp på en dator och sparas, och i stället får hon en ny för varje uppdrag hon blir lejd att utföra. Lönnmördare eller lyxprostituerad, diplomat eller säkerhetsexpert – bakgrund, kompetensprofil, identitet, vanor och minnen fixas till med en enkel knapptryckning.
Den unga kvinnan är huvudperson i nya serien ”Dollhouse”, som börjar på TV 400 på söndag. Den är skriven och producerad av Joss Whedon, som även låg bakom tv-serien ”Buffy vampyrjägaren”. Titelns ”dockskåp” är det harmoniska spa där de lobotomerat viljelösa ”dockorna” bor mellan uppdragen.
I serien ”My own worst enemey” vaknar en familjefar med villa och vardag plötsligt upp mitt i en skottlossning i Moskva. Det visar sig att han delar kropp med en hemlig agent. Hans tråkiga arbetsresor är fiktioner som planterats för att fylla luckorna i hans minne då den andra personligheten är ute på uppdrag. Trots att huset, frun och barnen är på riktigt är han själv ett påhitt. Det är det andra jaget som är äkta.
Familjefadern och hans agentpersona heter Henry och Edward efter dr Jekyll och mr Hyde. De spelas av Christian Slater. ”My own worst enemy” börjar i Canal + den 8 juni.
Programmering av människors minnen är inte ovanligt i science fiction, som i 80-talsklassikern ”Total recall” eller Michel Gondrys drömska ”Eternal sunshine of the spotless mind”. Men de nya serierna handlar om att frivilligt koppla bort hela sin kropp och sitt liv. Kan man då fortfarande sägas vara samma människa? Eller en människa över huvud taget?
Frågan ligger i tiden, menar dr Anders Sandberg. Han är forskare vid institutet för mänsklighetens framtid vid Oxfordsuniversitetet, där han funderar på bioetiken runt förbättringar av människan samt samhällseffekterna av ny teknik. Enorma framsteg inom neurovetenskap och genetik har skapat en rädsla för att både våra personligheter och handlingar är förutbestämda eller åtminstone lättpåverkade.
– Men det är bara ena sidan av myntet. Vi är också självskapande, kapabla att omforma våra hjärnor genom träning och erfarenhet.
Det skulle alltså vara möjligt att programmera om en hjärna trots att livet redan format kopplingar och signalstyrkor på ett specifikt vis?
– Att skapa falska minnen görs redan, experimentellt i psykologisk forskning men också oavsiktligt i vardagen. Men att bygga upp en hel person kräver ett sätt att ladda över stora mängder information till hjärnan, lagra den, och översätta den till våra individuella mentala representationer.
Vi kan inte ens gissa på hur det skulle kunna lösas, menar Sandberg. Men i teve-serierna är den mänskliga hjärnan helt formbar och ny information kan laddas in på ett ögonblick av det programmerande geniet, som sitter framför sin superdator och bygger människoliv som kapellmästare bygger symfonier. Just den delen av processen är inte helt otänkbar.
– Jag har forskat en del om kompletta datorsimuleringar av hjärnor. Det behövs enorm datorkraft och metoder att scanna av riktiga hjärnor och bygga simulationer baserade på materialet. I princip vet vi delarna av processen, det är bara ett par decennier forskning som saknas, säger Sandberg.
Om man kunde scanna in varje koppling mellan varje nervcell i en hjärna skulle en dator kunna köra en simulation på den.
– Om det är en tillräckligt bra simulering skulle hjärnan kunna styra en kropp. Det riktigt intressanta med sådana mjukvaruhjärnor är inte bara att man kan ta kopior om det behövs, utan också att de är mycket enklare att redigera än biologiska hjärnor.
Då skulle man som i serierna experimentellt kunna kombinera olika personligheter. De etiska frågorna är förstås enorma. Både i ”Dollhouse” och ”My own worst enemy” uppstår tekniska fel där de olika personligheterna börjar påverka varandra.
– Neurovetenskapen utmanar vår känsla för identitet. Våra minnen är flytande och påverkbara. Vårt medvetna jag är varken odelbart, centralt eller det som bestämmer. Snarare är vi bokstavligen ett ”vi” – en tät koalition av processer, där medvetande och självmedvetande är delar. Studier visar att olika delar av våra hjärnor hänger förvånansvärt löst samman, och att samspelet kan störas.
Science fiction-serierna utnyttjar detta metaforiskt för att tala om sociala roller i verkligheten.
– Vår sekulära statsreligion är människans individualitet och suveränitet. Jag kan tänka mig att många kittlas av scenariot i ”Dollhouse” . Tänk att slippa vara en person, att underkasta sig kontroll. Det är ansträngande att ha alla sociala personas vi behöver i ett komplext samhälle, tycker Anders Sandberg.
! dollhouse. Tv 400 söndag 22.25