Att Abraham Lincoln var en storslagen president och att slaveriet var av ondo är de flesta amerikaner numera överens om, oavsett om de bor i Mississippi eller Maine.

Men ungefär så långt sträcker sig också den politiska harmonin i dagens USA. Det är inte mycket annat man kan enas om.

De förenade stater som Lincoln så envist ville hålla samman under inbördeskriget må inte längre försöka ta kål på varandra med gevär och bajonetter, men de förblir djupt polariserade.

Att göra en film om Lincoln kanske därmed verkar vara ett relativt tryggt sätt att undvika den politiska splittringen – men i själva verket ger man sig ut på ett politiskt minfält, vilket illustreras av den heta diskussion som filmen genererat i USA under vintern.

Om jag fick i uppgift att fantisera ihop en drömfilm om Abraham Lincoln, inom ramarna för det möjliga i Hollywood, skulle den sannolikt se ut ungefär så här: manus av Tony Kushner, baserat på en av de bästa historieböcker som skrivits om amerikansk politik: Doris Kearns Goodwins ”Team of rivals”.

Regissör? Varför inte någon som kan öppna tårkanalerna och göra svulstigt Hollywooddrama av alltihop: Steven Spielberg.

Tony Kushner skrev ursprungligen ett manus på över 500 sidor. Spielberg gillade alltihopa, men valde snabbt ut det parti han tyckte lämpade sig bäst som film, vilket – aningen överraskande – visade sig vara 80 sidor om den snåriga lagstiftningsprocessen då representanthuset, i början av 1865, skulle rösta om konstitutionens trettonde tillägg, som förbjöd slaveri.

Spielbergs beslut innebar att han tvingades offra de storslagna äventyrsscener som hans filmer är kända för. Vi får inte se många kaotiska slagfält, gnäggande hästar, bajonetter och blodiga hjältar. I stället utspelar sig filmen nästan uteslutande i maktens korridorer i Washington. Det är en nervig thriller om nördiga kongressledamöter och presidentämbetets begränsningar – ”en storslagen film om att räkna röster”, som filmkritikern David Denby sammanfattade den.

Med Hollywoods mått är det ett ovanligt nyanserat porträtt av maktspelet i Washington.

Den framställer inte det politiska arbetet som ett binärt slagfält, utan som ett tredimensionellt pussel, en Rubiks kub där varje flyttad bit även förändrar omständigheterna för de andra bitarna. Daniel Day-Lewis spelar Lincoln med en så stillsam värdighet att det är lätt att missa att presidenten ofta ljuger, manipulerar och mutar sig till de nödvändiga rösterna i kongressen. Han levandegör Lincolns melankoliska stenansikte, som även i fotografier från den tiden tycks vara format för att en dag bli en marmorstaty.

Genom att skildra de dramatiska förhandlingarna när kongressen röstade om slaveriets framtid har man dock valt att lyfta blicken från Lincoln som person och i stället göra en bredare berättelse om det politiska systemet i USA. Man förstår att Lincoln var ett politiskt geni, men man förstår också att han inte hade kunnat uträtta något utan de passionerade slaverimotståndare som slet honom åt rätt håll.

Den mest färgstarka av dem är kongressledamoten Thaddeus Stevens, här entusiastiskt spelad av Tommy Lee Jones.

I Doris Kearns Goodwins bok får Stevens nöja sig med några enstaka citat, men här framstår han som berättelsens hjälte och filmens själva hjärta. Han får många av de bästa scenerna, de där ögonblicken som fick biopubliken att snörvla till, åtminstone när jag såg filmen på nedre Manhattan,

I skildringen av samarbetet mellan Lincoln och Stevens lyckas filmen fånga den tidlösa konflikten mellan den politiske pragmatikern och den rastlösa idealisten. Filmen visar inte att den ena är bättre än den andra, utan tvärtom att de behövs båda två.

Poängen är att slaveriets upphävande framställs som en kollektiv triumf, inte som något som Lincoln åstadkom på egen hand – så var det också först efter inbördeskrigets början som Lincoln över huvud taget förvandlades till en övertygad slaverimotståndare.

Även om det ibland kan framstå som om det är Stevens, snarare än Lincoln, som driver handlingen framåt i filmen är det kanske förklarligt att man inte i stället döpt den till ”Thaddeus” – det skulle sannolikt inte ha attraherat vare sig Daniel Day-Lewis eller någon större biopublik.

Men det är svårare att förklara varför berättelsen utestängt många av de andra slaverimotståndare som hjälpte Stevens och Lincoln att åstadkomma denna historiska triumf. I synnerhet saknas många framstående kvinnor och svarta som arbetade för detta, vilket är ironiskt eftersom det slutgiltiga målet för Stevens och många av hans kolleger var ett bredare jämlikhetsprojekt som skulle mynna ut i just rösträtt för båda dessa grupper. Märkligast är att filmen helt undviker Frederick Douglass, en av de mest framstående svarta slaverimotståndarna, trots att han träffade Lincoln under just den tid då filmen utspelar sig, på vintervåren 1865.

I en ursprunglig version av manuset låg själva tonvikten i berättelsen på just relationen mellan Lincoln och Douglass. Men tanke på hur mån Lincoln var om att Douglass skulle komma på hans installationsceremoni i mars samma år hade det inte varit orimligt att åtminstone visa honom i filmen.

Kanske oroade sig Spielberg för att persongalleriet, som redan domineras av Stevens, skulle överskugga presidenten om man även släppte in den karismatiske Douglass. Men det är också möjligt att man inte ville trampa på några ömma tår. Medan Lincoln är älskad i USA:s alla hörn tenderar birollerna i hans berättelse, inklusive Douglass, att vara mer polariserande.

Inget av detta skadar filmen som upplevelse. Men just eftersom ”Lincoln” är så känslomässigt gripande, så politiskt nyanserad och så historiskt detaljerad förtjänar den att tas på allvar, och leda till en fortsatt debatt om dess eventuella brister.

Filmens framgång (12 Oscarsnomineringar i går) beror till viss del på att den, kanske lite för skickligt, undviker de kontroverser som skulle påminna oss om att USA förblir ett så djupt splittrat land, 150 år efter Gettysburg.