Förra året vann hon en Guldbagge tillsammans med Lisa Munthe för "Armbryterskan från Ensamheten", en dokumentär om den kvinnliga VM-drottningen Heidi Andersson och hennes norrländska hemby.

- Inför inspelningen fick vi höra att norrlänningar är tystlåtna bidragstagare. Jag älskar filmer som krossar myter, säger Helen Ahlsson förtjust i sina hornbågade 50-talsglasögon.

I år representerar hon Sverige i EU-projektet "Producer on the move" i Cannes tillsammans med andra yngre kolleger från Europa.

- Jag brinner för att bidra till en bättre värld, även om det kan låta som en klyscha. Det går att ta livet på allvar och ha kul samtidigt, säger hon.

Förra året raggades hon upp i Cannes av Sveriges största oberoende produktionsbolag Tre Vänner. Andra dagen på sitt nya jobb fick hon uppdraget att åka till Kirgizistan för att producera en 30 sekunders reklamfilm om Sidas jämställdhetsarbete.

I sommar producerar hon Nanna Huolmans uppväxtdrama "Hej Kid!?", en roadmovie med finsk-svenska kulturkrockar. Filmen utspelar sig 1984 då Finland ännu inte välsignats av Nokia-effekten och handlar om en 12-årig tjej som växer upp i Sverige med en desillusionerad finsk mamma som vägrat lära sig svenska efter alla år.

- Filmen spräcker lite myter om att alla finnar som åkte till Sverige lyckades. Under castingarbetet var det många finsk-svenska familjer som ringde och grät över att de kände igen sig. Det finns en halv miljon finnar i Sverige men deras historier är helt bortglömda, säger hon.

Samtidigt jobbar Ahlsson med teveserien "En tjejgrej" som ska bli dramakomedi i tolv avsnitt på SVT. Idén väcktes efter en artikel på DN:s Insidan om två tjejer i Bålsta som slogs för sin rätt att vara barn och rasta hunden i stickade jordgubbs­mössor i stället för att gå ut med killarna.* Till slut orkade den ena av tjejerna inte längre och tog sitt liv. Hennes pappa startade kampanjen "Våga vara dig själv".

- Om vi kan rädda en enda tjej från att ta livet av sig så har vi lyckats. Det finns redan så mycket onds­ka i världen, vi behöver mer kärlek och inspiration.

Helen Ahlsson minns fortfarande sina första filmkickar på Maxim­teatern hemma i Borlänge. Som sjuåring satt hon och tuggade på godishalsband och grät till snyftaren "Lejonet Elsa". På gymnasiet flyttade hon till Falun och gjorde experimentella filmer på sin estetiska linje. Hon utbildade sig till stillbildsfotograf och jobbade som redaktör på bokförlag.

- Det var först när jag började med film som alla bitar föll på plats. Att jobba med film är lyx eftersom det innefattar alla uttrycksmedel, säger hon.

Ahlsson gillar starka dramer med socialt patos som till exempel "Boys don't cry" och "Mystic River". Nyligen blev hon färdig med Lisa Langseths novellfilm "Godkänd", ett triangeldrama om makt och sexualitet.

- Jag är mest intresserad av filmer som även innefattar männi­skans sämre sidor. Man kan känna sympati med karaktärerna men inte med handlingarna, säger hon.

Som producent är hennes uppgift är att bevara filmens "urkänsla" hela vägen till duken och skydda regissörernas vision.

- I bland måste jag skydda visionen även från regissörerna själva. Det är jättelätt att gå vilse. Jag brukar tänka att det är jag som är publiken. Det är ingen idé att göra film om den inte når ut till publiken, säger hon.

Därför vill hon också jobba med distributörerna redan från start. Ahlsson delar inte Woody Allens filosofi om att få en brun plastpåse med pengar och sedan leverera en färdig film.

- Problemet är att vi i Sverige inte jobbar med distributörerna på ett tidigt stadium, inte släpper in varandra i klipprummen och inte har testvisningar, säger hon.

Cannes-festivalens kylskåpssvala intresse för svensk film bekymrar henne inte alls.

- Det finns en enorm nytändning efter det nya filmavtalet. Vi har det bästa framför oss.