Skådespelerskan Sickan Carlsson har avlidit. Sorg är den känsla som passar minst ihop med hennes person, men saknaden är stor. Med Sickan försvinner en självlysande bit av förra seklets nöjes- och kulturhistoria. Utan henne skulle 1900-talets Sverige inte ha varit riktigt samma land att se tillbaka på.

Sickan sjöng in massor av grammofonskivor. Hon spelade revy hos Karl-Gerhard och Kar de Mumma och med tiden också i radions aktualitetsnöje Dagens revy. Hon uppträdde i tv i serierna ”Niklassons” och ”Öbergs på Lillöga” och några andra sammanhang. Hon spelade vanlig teater i en och annan pjäs. Men framför allt var hon filmstjärna. Som sådan hade hon inte många svenska motstycken. Hon tillhörde det ytterst exklusiva fåtal som själva bar upp sina filmer. Sickans medverkan var det främsta säljargumentet för filmerna hon var med i. Hennes namn på affischerna var år efter år en säker publikgaranti för biografägarna. Filmerna blev med tiden ett femtiotal, från hembiträdet i ”Jag gifta mig - aldrig”, 1932, till prostinnan i ”Charlotte Löwensköld”, 1979, (oräknat ett par kaméroller). 2004 fick hon en hedersguldbagge för sin livsinsats i svensk film.

Det var bestämt den store Robin Hood, filmkritikern Bengt Idestam-Almquist, som någon gång på fyrtiotalet förvånade sig över att Sickan inte, som så många andra filmstjärnor, fick några Hollywoodanbud. Han kom på en förklaring: hon var så genuint svensk. Även om det låter som en klyscha var det bra sagt.

Det går knappast att tänka sig Sickan infattad i någon sorts internationell glamour. I Sverige blev hon en ikon. I tre decennier var hon en ojämförligt älskad gestalt i det här landets kollektiva fantasiproduktion. Hon var sig märkvärdigt lik hela vägen, men ingen kan påstå att hon inte utvecklades och mognade.

Under trettiotalet var hon en käck och kavat och lite rundlagd fästmö till Fridolf Rhudin eller till Sture Lagerwall eller någon annan uppåtsträvande yngling som hon uppmuntrade att ta sig upp i klassamhället. Under beredskapsåren mognade hon till en käck och kavat liten lotta som fick representera krigsårens dygder i lustspelsform. Var det riktigt roligt fick hon Åke Söderblom på slutet, gick det mer i präktighetens tecken fick hon Elof Ahrle. Under resten av fyrtiotalet mognade hon till en kavat och riktigt självständig ung dam med detta yttersta efterkrigsmål i sikte: att bli gift med Karl-Arne Holmsten. På femtiotalet mognade hon ännu mer, till en kavat yrkeskvinna som i slutändan äntligen fick Hasse Ekman till äkta man. Det som kom därefter hör liksom inte till stjärnkarriären, men det brukar sägas att hon fick sitt livs roll mot Gunnar Björnstrand i ”Lustgården”, 1961, där Ingmar Bergman hade ett finger med i spelet.

Det hör till saken att svenska stjärnor blev stjärnor på lite andra premisser förr än nu. Idolskapet stod snarare för väluppfostrade gemensamma samhällsvärden än för revolt och uppbrott. Och om Sickan kan man säga att hon aldrig i någon exklusiv mening var ungdomsidol. Redan från början var det givet att den här rara och kavata tösen var ämnad för en vidare krets av fans och supportrar än så. Den kvinnobild hon företrädde i varje skede skulle godkännas och gillas och älskas av alla kön, åldrar, generationer och samhällsklasser. Då blir man dygdemönster, inte revoltör. Det gick bra att leka lite vågat med dygden och präktigheten, men leken fick inte drivas så långt att den blev het och farlig. Frökens första barn var en titel i samhällsmoralens utkanter men det visade sig ju att Sickan bara låtsades vara ensamstående mor. Sickans roller emanciperades för all del i takt med tiden, men det är svårt att hitta några feministiska bottnar som når djupare än skrattgroparna.

I längden tyckte hon allt att det blev lite jobbigt med all präktighet, och då och då gjorde hon vad hon kunde för att bli av med etiketten. Hon gillade att både supa och slåss på bio. Full blev hon till exempel i åtskilliga filmer, bland annat i Gröna Hissen. Där skrattade folk så uppsluppet åt farsfylleriet att bolaget lär ha tvingats texta filmen för att dialogen skulle gå fram. Slåss gjorde hon med eftertryck i ”Skolka skolan” där hon till och med skälldes för fnask, och i ”Med glorian på sned” drömde hon faktiskt att det var just vad hon var. Sickanfiguren höll i alla fall på sin dygd fram till ”Lustgården”, där hon levde i uppenbar synd med Gunnar Björnstrand, men då var som sagt den egentliga Sickan-karriären över. Och då hade verklighetens Sickan Carlsson redan gift in sig i den mest okyska av industribranscher, lyckligt sammanvigd 1958 med direktör Sölve Adamsson, ryktbar grosshandlare i födelsekontroll. Efter det gick det liksom inte att fortsätta med samma oskuldsfulla uppsyn som om ingenting hade hänt.

Sickan Carlsson (egentligen hette hon Anna-Greta) var nästan obeskrivligt populär. Det var nog ingen – allra minst hon själv –som påstod att hennes skådespeleri hörde till de konstnärligt mest flerdimensionella, men till och med de blaserade filmkritikerna kände på sig att det var något artistiskt unikt med hennes begåvning för att umgås naturligt och intimt med kameran. Kritikernas sätt att uttrycka sin förtjusning blev lätt en smula tafatt. Här är några raskt hopplockade standardadjektiv ur recensionsfloran kring Sickan. Hon beskrevs som käck, söt, munter, ljuv och nyter, pigg, fräsch, mjuk och rar trevlig, frisk, lekfull, charmig, skälmsk och chosefri, solig, älsklig, levnadsglad, naturlig, flickaktig, förtjusande, bedårande, oemotståndlig, kvinnlig, glittrande, kvittrande, smittande, sprittande.

Sammantaget är det faktiskt en rätt träffande beskrivning av Sickan Carlssons gestalt. Lite jämnstruket glad och alltid munter kanske. Men älskvärd och älskansvärd. Och periodvis en vitamininjektion av pur glädje som Sverige så väl behövde.