Festivalens längsta kö med trängsel och knuffar för att komma in på visningen av ”Videocracy” blev ett mycket konkret mått på hur stort intresset är för Erik Gandinis dokumentär om Berlusconi och Italiens television.

Den nybyggda tältsalongen med drygt 450 platser räckte inte till. Först i sista stund verkar biennalen ha insett att detta är årets mest omtalade film i Venedig och satte in en extra kvällsföreställning i festivalens absolut största salong med 900 platser.

– Det är enormt roligt. För i min värld och den filmgenre jag jobbar med kämpar man i motvind för att nå uppmärksamhet. Mina tidigare filmer har gått bra, men det här är på en nivå och ett intresse som jag aldrig har varit med om tidigare, säger Erik Gandini till DN under kort lunchpaus på festivalön Lido efter att ha gett intervjuer till internationell press, radio och tv hela förmiddagen.

Trots detta är det viktigt att komma ihåg att Venedigfestivalen inte har rullat ut röda mattan för Gandini. Festivalen ratade Gandinis film i tävlingsprogrammet, officiellt inte av politiska skäl. ”Festivalchefen Marco Müller tyckte inte om filmen och ville absolut inte ha den med”, säger en av medlemmarna i festivalens programkommitté till DN.

De två fristående festivalsektionerna Kritikerveckan och Venice days tyckte annorlunda och insåg omedelbart hur rätt i tiden Gandinis film ligger efter all kritik som riktats mot Berlusconi under de senaste månaderna. De visade tillsammans filmen som ett gemensamt evenemang – något liknande har inte hänt tidigare här.

På så vis var torsdagens visning verkligen en revansch för ”Videocracy”. Filmens italienske distributör, producenten Domenico Procacci, fick applåder för sitt mod att visa filmen i Italien, där den hade nationell premiär i går.

– Att filmens reklamtrailer stoppades både av Berlusconis tv-kanaler och av statliga RAI har bara ökat intresset för filmen. Från först 35 planerade kopior går filmen nu upp i 70, säger Procacci intervjuad i Venedig-tidningen Il Gazzettino.

Fredagens tidningar slog upp filmen stort. Störst utrymme har den ansedda Turin-tidningen La Stampa med en helsida. Tidningen tycker att filmen går längre än en vanlig dokumentär. ”Filmen försöker också återge historien om en kollektiv förtrollning, hur italienarna förändrats i grunden av televisionens magiska trolldryck”.

Messaggero liknar Gandinis film vid kampen mellan David och Goliat. Med en trailer som består sammanklippta flickor med nakna bröst och lår är det förståeligt att ingen television har velat visa den, skriver Romtidningen och fortsätter: ”Däremot är det svårare att förstå varför ett system som är så dominerande skulle vara rädd för en David som kommer med sin slunga från Sverige. Det handlar om en liten film mot ett tv-imperium."

La Repubblica ger också den svenske regissören beröm och tror att en italienare skulle ha haft svårt att göra filmen. ”Gandini flyttade till Sverige när Berlusconis era inleddes, så han är inte van vid den som vi är. Därför kan han och är inte rädd för att skildra det smutsiga."

Berlusconis egen tidning ”Il Gior­nale” sågar inte filmen, men skriver lite nedlåtande att filmen som beskrivits som ”en bomb” mest är ”en ensam fyrverkipjäs.” ”Filmen kommer för sent, vilket inte är brottsligt, men ett ohjälpligt fel”, skriver tidningen och menar att flera av Gandinis intervjupersoner som paparazzokungen Fabrizio Corona och talangagenten Lele Mora är på väg ut ur de aktuella sammanhangen, medan ”Berlusconi förblir evigt intakt”.