– Vi skyller alla våra problem på ockupationen. Många av våra problem handlar egentligen bara om oss själva. Det är det jag vill skoja om, säger Imad Farajin.
Han är författaren, skådespelaren och ibland även regissören bakom den nya palestinska tv-serien ”Watan ala Watar”. Vi träffas på kafé Pronto i Ramallah. Han hälsar på alla och tar några i hand när han kommer insläntrande fyrtio minuter för sent till vårt möte. Imad Farajin är stor här på Västbanken.
– Ramallah är ett så litet ställe och vi kan ju inte förflytta oss hur som helst. Det gör att alla känner alla. Vi har gått på samma daghem, skola och universitet. Det blir väldigt tröttsamt i längden, säger Imad Farajin.
Det absurda i den palestinska vardagen är utgångspunkten för hans satiriska tv-serie som över en natt blivit det heta samtalsämnet bland palestinier runt om i världen. Serien har förändrat samtalsklimatet på Västbanken, eller kanske är det så att det är det politiska klimatet som ändrats så pass mycket att serien är möjlig.
– Det är svårt att svara på. Jag tycker att folk vågar säga mer vad de tycker nu än förut. Vi upplever just nu ett slags frihet inom den palestinska televisionen. Min serie är beviset för det, säger Imad Farajin.
Det är Palestine TV som producerar och sänder serien. Chef för tv-kanalen är Yassir Abed Rabbo. Han har också varit en av seriens främsta uppbackare, samtidigt som han är en av president Mahmoud Abbas närmaste medarbetare.
– Yassir Abed Rabbo läser igenom manuskriptet i förväg ibland. Han har aldrig bett mig ändra något.
Ingen går säker i serien. Militären, den palestinska överklassen och presidenten får alla en släng av sleven. I arabvärlden finns flera politiska satirer, men vanligtvis utspelar de sig långt från den politiska och den religiösa eliten. ”Watan ala Watar” ger sig på det palestinska ledarskapet i dess egen tv-kanal.
En omtalad scen utspelar sig 500 år framåt i tiden. Mahmoud Abbas står och försöker desperat förhandla om ett fredsavtal med israelerna. Abbaskaraktären letar reda på sitt palestinska id-kort och sitt israeliska resetillstånd. Två vittnesmål om att den israeliska ockupationen inte tagit slut, inte ens om 500 år.
I ett avsnitt spelar Imad Farajin Mahmoud Abbas när han talar inför Fatahpartiets sjunde kongress. Året är 2509 och Abbas säger till delegaterna:
– Jag tolererar inget skjutande. Jag är för förhandlingar, fler förhandlingar och sedan ännu fler förhandlingar. Och den som vill skjuta kommer vi att skjuta.
Frustrationen över splittringen mellan Hamas på Gaza och Fatah på Västbanken är också ett återkommande tema i serien.
– I de här nyskrivna avsnitten tar jag upp Goldstonerapporten från FN och vad den gjort för närmandet mellan Fatah och Hamas, säger Imad Farajin.
De två palestinska partierna har varit splittrade under åratal, men klyftan blev avgrundsdjup i juni 2007 när Hamas styrkor kastade ut Fatahs från Gaza och själva tog över kontrollen i området. Hamas hade vunnit parlamentsvalet några månader tidigare. Ända sedan kriget som ledde till Fatahs flykt från Gaza är det palestinska folket uppdelat på två geografiska områden och i två olika styren.
Några försiktiga fredstrevare hade börjat göras mellan Fatah och Hamas, under egyptisk ledning, under förhösten. Försoningsfunderingar som nu känns inaktuella till följd av en FN-rapport om påstådda krigsbrott under ett senare krig. Nämligen det mellan Israel och Hamas styrkor i Gaza i vintras. Mahmoud Abbas har fått hård kritik för att han försökt stoppa en omröstning om rapporten som senare skulle ta den till FN:s säkerhetsråd. Hans agerande har ytterligare försämrat relationen med Hamas.
– Det är viktigt att vi enas igen. När palestinierna är splittrade kommer vi aldrig att bli starka nog att skapa en egen fungerande stat. Det är det absolut viktigaste för alla palestinier, säger Imad Farajin.
Hans familj bodde i byn Be’er Sheva fram till 1948 och kriget med Israel. Familjen slängdes ut från byn och tog sin tillflykt i lägret Al Aroub mellan Betlehem och Hebron. Strax innan Imad Farajin föddes flyttade familjen in i Ramallah.
– Vi är beduiner. Jag tror att beduiner har en speciell humor. Den går ut på att skoja på sin egen bekostnad, säger Imad Farajin med ett skratt.
Självklart är den israeliska ockupationen själva ramverket till serien, men den handlar lika mycket om palestinska tillkortakommanden. Korruption och de problem som samarbete med Israel ger upphov till. De palestinier som samarbetar med Israel, förklarar Imad Farajin, får ekonomiska fördelar av det, men det går ut över kampen mot ockupationen.
– Jag får inspiration genom att lyssna på taxichaufförerna och mina vänner. Genom dem kommer man verkligen åt den palestinska själen.
Imad Farajin sitter och fingrar på en genomskinlig mapp med en bunt papper i när vi pratar. Det är fyra nya avsnitt av Watan ala Watar.
– Jag har fått en hel månad på mig för att skriva avsnitten. Det är väldigt lång tid, säger han.
Han ser sig hela tiden omkring i kaféet där vi sitter. Han har valt plats längst in i den mörka och rökiga lokalen. Jag ville sitta på den soliga terrassen. Han är uppenbart stressad.
Känner du dig pressad av skrivandet?
– Nja, till en viss del. Det är svårt att skriva. Vi har en hel del duktiga skådespelare här på Västbanken, men det finns ingen som kan skriva. Det är bara upp till mig, svarar Imad Farajin.
Något annat som stressar dig?
– Jo, det finns grupper som inte vill att jag ska skoja med dem. Jag har inte blivit direkt hotad, men jag har fått höra att det fanns personer som ville skada mig. De blev avstyrda av några som stod på min sida, säger han.
Han menar Hamas och andra grupper som förespråkar våld.
Han talar i telefon flera gånger under intervjun.
– Du förstår inte. Att göra tv här på Västbanken innebär att du måste göra allt. Det räcker inte med att vara författare och skådespelare. Du måste ta hand om allt. Ljud, klippning, ja allt. Jag har varit med om att anlita en filmare som sedan dyker upp till inspelningen utan kamera. Allt är så oprofessionellt här.
Hans liv har förändrats i och med framgångarna. Numera vill alla känna Imad Farajin. Alla vill ha något slags hjälp av honom.
– Jag har verkligen inte blivit rikare. Jag har bara fått mycket mer att göra, skrattar han.