Det är den 11 september, 2001. Max von Sydow och hans hustru Catherine Brelet är på Sverige­besök och kör på en motorväg i Skåne när mobilen plötsligt ringer. Det är en mycket uppjagad son som ringer dem från hemmet i Paris:

”Pappa, det är krig! De bombar New York, du måste komma hem. Och ta inte flyget, ta bilen!”

– Jag tror att vi alla var newyorkare den dagen – och en bra tid efteråt. Det är en tragedi som har påverkat oss alla enormt mycket – och det kommer förmodligen att påverka oss för en lång tid fram­över, säger den 82-årige Max von Sydow med stort allvar och mycket låg röst.

Det är ingen särskilt originell replik, tvärtom. Faktum är att jag har hört den så många gånger att jag inte hör den längre. Men ingen kan uttala den med mer pondus och pregnans än den svenska filmstjärnan. Det är som om alla von Sydows tidigare rollfigurer samlas i hans säreget mumlande engelska med karaktäristisk ”Utvandrarna”-brytning.

Den reslige, blonde medelklassgossen från Lund har under hela sin karriär blivit handplockad för att spela högprofilerade roller; Jesus, Djävulen, naziofficer, biskop, magiker, fadersfigurer, utvandrare, invandrare och korsriddare med dödsångest. Ond eller god, det har skiftat, men den existentiella tyngden, trovärdigheten och filmvärldens mest auktoritära underbett har han haft med sig i alla sina figurer.

– Jo, helt klart har jag fått spela män med auktoritet, som han konstaterade med ett självironiskt leen­de när vi sågs senast på Cannes­festivalen för tio år sedan.

Då pratade han bland annat om att han ville ägna resten av sin karriär åt att göra ”små, men betydelsefulla” roller.

Han tycks ha blivit bönhörd. På söndag har han chansen att vinna en Oscar för bästa biroll som stum och mystisk gamling i Stephen Daldrys ”Extremt högt och otroligt nära” efter Jonathan Safran Foers roman med samma namn.

När vi träffas på fashionabla Hotel de Rome i Berlin visar det sig att han har sex brutna revben men handslaget är ändå av granit.

– Jag är ledsen, det var en ”freak­accident”, en idiotolycka. Det är inte så allvarligt men det är i vägen, det gör ont. Jag kan inte sucka, andas, gäspa, men jag har en underbar assistent, ler Max von Sydow och slår ut med armen mot en kvinna som sitter med under intervjun. Vi är en handfull journalister som får ställa frågor till von Sydow som är märkbart förtjust över sin Oscarsnominering.

– Det är underbart och mycket rörande eftersom det är mina kolleger – och konkurrenter – som tycker att jag har gjort något bra. Det kändes lika bra förra gången. Men det var samma år som Dustin Hoffman fick sin Oscar för ”Rain man”, yeah …

Att vara europé på Oscarsgalan är svårt nog. Att slå en Hollywoodstjärna som spelar en excentrisk och älskvärd figur med handikapp, som Raymond Babbitt, är nära nog omöjligt. Kanske är Max von Sydows aktuella rollfigur tillräckligt udda och hjärtknipande för att charma Oscarsjuryn.

Hans stumma, mystiska karaktär The renter (Hyresgästen) traumatiserades som ung då hela hans familj utraderades i bombningen av Dresden. Sedan dess har han bara kommunicerat med kroppsspråk, handskrivna lappar och handflator med orden ”Ja” och ”Nej”.

– Rollen är inte exceptionell bara för att han inte använder sina stämband. Det är ingen skillnad mot att göra en talroll. Nej, nej, nej, precis samma sak. Jag använder ju ord. Jag skriver. Filmen har absolut inget gemensamt med till exempel ”The artist” (fransk stumfilm som är favorittippad till årets Oscar, reds anm). I en stumfilm pratar skådespelarna även om publiken inte kan höra vad de säger. Hyresgästen pratar inte, men han är ingen stumfilmsfigur, säger Max von Sydow.

Max von Sydow hade inga problem med att gå i gång på manuset till ”Extremt högt och otroligt nära”.

– Jag var helt tagen, mycket, mycket gripande. Sedan läste jag Jonathan Safran Foers roman och fick detaljer i hans bakgrund. Det är underbart att få göra en rollfigur som är annorlunda än dem man gjort tidigare. Hyresgästen är en väldigt intressant och gåtfull rollfigur med mystiska drag. Jag tycker också att filmen skildrar det dynamiska förhållandet mellan tre generationer på ett mycket intressant sätt. När den andra generationen försvinner så påverkar det hela förhållandet mellan den första och den tredje generationen, säger Max von Sydow.

Åldersskillnaden är 70 år mellan Max von Sydow och Thomas Horn som spelar den 12-årige, autistiske pojken Oskar i filmen. Thomas Horn hade aldrig stått framför en filmkamera och det första mötet, när de skulle prova kostymer, gjorde Max von Sydow djupt oroad.

– Han läste sina repliker på ett väldigt fyrkantigt och trist sätt. Tre månader senare när vi började spela in hade han jobbat på allting och var helt briljant. Han är en fantastisk pojke – kvick och rolig, mycket intelligent. Exceptionell. Han har också en förmåga att lära sig nya repliker samma morgon som scenen ska spelas in – något som jag hatar, skrattar han.

Hans favoritkolleger är alltjämt gamla ”Gudfadern”-stjärnor som Al Pacino, Robert De Niro och Marlon Brando. Men till skillnad från dessa amerikanska metodskådespelare säger han sig aldrig behöva identifiera sig med sina rollfigurer.

– Nej, men detta betyder absolut inte att jag inte är känslomässigt engagerad i dem. Jag har ingen patenterad standardmetod, men jag försöker alltid ta reda på deras bakgrund: Vad vill de uppnå? Varför gör de så här? Och vad vill de andra rollfigurerna? När jag vet detta börjar de olika viljorna att kollidera med varandra och känslorna uppstår, säger Max von Sydow med ett lätt leende.

Varifrån kommer din förmåga att spela lidande rollfigurer?

– Jag? Jag vet inte. Jag har ju levt några år, man samlar på sig minnen, saker som hänt mig och människor runt omkring mig. Människor jag har läst om. Sedan handlar det om att hitta figurernas story. Jag är fortfarande fascinerad av varför vi människor beter oss så underligt. Särskilt i klassiska teaterpjäser, alla dessa figurer blir ens vänner.

– Det är väldigt stimulerande. Skådespeleri handlar om möjligheter, jag har haft en enorm tur. Om man inte får chansen, vad kan man visa?

Finns det mycket av dig själv i roll­figuren Hyresgästen?

– Jag vet inte. Kanske. Förmodligen. Men det är en fråga för någon annan, säger Max von Sydow.

Den mystiske äldre mannen som håller sig på sin kant och ogärna pratar med omvärlden är kanske inte helt olik den offentliga bilden av Max von Sydow själv. Sedan han flyttade till Paris i mitten av 1990-­talet har han hållit en mycket låg profil, särskilt när det handlar om hans gamla hemland. Så låg att det har gett upphov till surrande rykten och konspirationsteorier.

För ett par år sedan gjorde magasinet Filter ett stort nummer under rubriken ”Har Max von Sydow blivit §kidnappad?”. Gamla vänner som Liv Ullmann och ”Utvandrarna”-producenten Bengt Forslund berättade att de numera bara kan nå von Sydow via hans franska agent. En brittisk journalist vittnade till och med om att Max von Sydows frans­ka hustru suttit med under en hel intervju och ”korrigerat” sin makes svar.

När han mötte pressen på den officiella presskonferensen i Berlin för två veckor sedan dök frågan upp på nytt. Max von Sydow skrockade och log lite överslätande:

– Nej, nej. Jag har inte blivit kidnappad. Jag har bara valt att bo i Frankrike. Efter några år där ansökte jag om att få dubbelt medborgarskap. Men det var omöjligt för mig på grund av de bisarra svenska reglerna. Så jag blev fransk medborgare i stället, förklarar han som försäkrar att Sverige ligger honom varmt om hjärtat. Inte minst de svenska stadsteatrar som formade honom till den skådespelare han är.

– De var en underbar skola för en ung skådespelare. Vi fick göra allt: komedier, tragedier, klassiker, nyskrivet. Länge leve det systemet! säger Max von Sydow. Att det inte blivit några svenska roller sedan Jan Troells ”Hamsun” 1996 skyller han på sin egen lathet och att han har fullt upp med att vara ”professionell invandrare” i Frankrike.

Precis som många andra lyckades han exercera den teatrala spelstilen när tv-mediet slog igenom och krävde mer realism. Det var länge sedan han spelade över men när han någon gång ser en gammal film är det som ”att se sig själv stå och skrika för att nå fram till bänkraderna längst bak”.

Trots att han numera främst är filmstjärna så ser han fortfarande teatern som sitt första medium. På scenen är skådespelaren helt ansvarig för sina handlingar, på film är han i händerna på en regissör som kan klippa och flytta runt scener. Det var paradrollerna i Bergmans filmer som gjorde honom till ett eftertraktat världsnamn: den tyste magnetisören Albert Emanuel Vogler i ”Ansiktet”, den ångestridne konstnären Johan Borg i ”Vargtimmen”. Och framför allt Antonius Block, den grubblande korsriddaren i ”Det sjunde inseglet” (1957) som spelar schack mot Döden. Scenerna är fortfarande några av filmhistoriens mest ikoniska scener.

Som tonåring hemma i Dorset på 1970-talet såg regissören Stephen Daldry Max von Sydow för första gången.

– Han är en av de stora euro­peiska skådespelarna – en välsignelse. Varför han är stor? Han är Max von Sydow, ler Stephen Daldry som har ett hattrick i Oscarsnomineringar i prestigeklassen bästa film med ”Billy Elliott”, ”Timmarna” och ”The reader”.

– Max är en av de där sällsynta aktörerna som kan ge en känslomässig bakgrundshistoria till en figur på några sekunder. Han spelar med en djup auktoritet och djup känsla som publiken genast kan läsa av. Som regissör ger man honom några hållpunkter och sedan fyller han i allt själv, förklarar Stephen Daldry.