Det är en ljummen natt i gamla stan i Düsseldorf. Något hundratal människor står på gatan utanför Euroclub, den officiella schlagerklubben som hållit öppet varje kväll i över en vecka. Lakoniska tyska poliser betraktar folksamlingen medan en gigantisk och högljudd ryss försöker argumentera sig in på klubben där den ryska delegationen har fest. Men det är ”en in, en ut” som gäller.
Inne i lokalen är det smockfullt. På scenen håller ryske Alex Sparrow hov, showar och presenterar sina gäster: just nu norske Alexander Rybak som gör en playbackversion av sin två år gamla segrarlåt ”Fairytale”. Vid ett litet bord står Merete Kornbak och sjunger med. Hon kommer från Oslo, och det är hennes första Eurovision Song Contest utomlands.
– Jag har varit ett fan hela livet. När jag var åtta såg jag min första final på tv, men då var jag tvungen att gå och lägga mig innan det var slut. Två år senare såg jag hela, och mina föräldrar spelade in alla låtarna från tv:n. Sedan var det kört.
Merete Kornbak lyssnar på Eurovisionlåtar varje dag. I mp3-spelaren har hon samtliga bidrag sedan 1956. Hon har varit på Euroclub varje kväll i en vecka tillsammans med ett litet gäng eurovisionvänner, och har blivit hes av att sjunga med på dansgolvet.
Den ryska delegationsfesten på Euroclub är med alla normala mått mätt fullkomligt bisarr. På väggarna rullar videoklipp där Alex Sparrow skamlöst visar upp sina renässansmanstalanger: dansaren, skridskoåkaren, skådespelaren, stuntmannen. I påfallande många videosekvenser har den blonde, tvålfagre ryssen bar överkropp. Allt eftersom kvällen fortskrider ryker plagg efter plagg på den verklige Sparrow på scenen, tills han står i bara minimal väst och sjunger karaokeversioner av sina favoritlåtar: Michael Jackson och Justin Timberlake. Då och då dyker en annan Eurovisionstjärna upp på scenen. När finske Paradise Oskar kör sin ”Da da dam” beatboxar Sparrow ett improviserat komp i mikrofonen.
Majoriteten av besökarna på Euroclub har brickor hängande i band runt halsen. Många är journalister, men de allra flesta är fans som lyckats fixa en ackreditering: nyckeln till festerna, repetitionerna och presskonferenserna. Tvåtusentvåhundra personer är ackrediterade till årets Eurovision Song Contest. Arrangörerna är generösa; de vet att fansen är viktiga för tävlingen. Kanske viktigare än medierna. Det är fansen som får artisterna att känna sig som stjärnor, det är fansen som viftar med flaggor i arenan och memorerar vem som kom på femte plats 1979.
– Irland, med ”Happy man”, rabblar Robert Overeem när jag testar honom. Han kommer från Amsterdam, är på sin femte schlagerfinal, och äger en av världens största samlingar ESC-skivor. I ett särskilt specialbyggt skåp hemma har han tusentals sjutumssinglar: originalvinylerna med nästan samtliga deltagande artister sedan 1956.
– Jag saknar bara några få, och vissa av dem släpptes aldrig på singel.
Robert Overeem jobbar som flygpurser till vardags, och hans många resor har eggat intresset för Eurovision Song Contest. I varje land han besöker letar han information om artisterna. Hur lyckades de efter tävlingen? Var de en dagslända, eller är de firade veteraner i sina hemländer? Just nu ställer Robert Overeem ut sina Eurovisionsschlagersingelomslag på ett museum i Düsseldorf, och har tillbringat två veckor i staden.
– Det är en enda stor positiv energiboost att vara här. Eurovisionsschlagerfans gillar livet, de är lyckliga. Innan jag reste hem från Oslo förra året gick jag in på ett kafé där det satt två damer och drack vin. De tittade på mig och utbrast: ”wow, du har så mycket positiv energi runt dig, kom och sitt med oss!” Det syntes att jag var i en glad bubbla.
Robert Overeem lyssnar enbart på Eurovisionsschlagermusik. Han vet inte ens vilka de största världsartisterna i andra genrer är, säger han och skrattar. Norska Merete Kornbak beskriver Eurovisionsschlagern som en livsstil. Under sin vecka i Düsseldorf har hon passat på att träffa och prata med så många av artisterna som möjligt.
– Det är stort att få möta dem. Jag vill hellre träffa en Eurovisionsschlagerartist än Madonna.
På scenen på Euroclub brister Alex Sparrow ut i en eurodiskoversion av ”Kalinka”. Merete Kornbak går tillbaka till de övriga norska fansen vid bordet. Robert Overeem presenterar mig för sin nya kompis Paul Gollenbush som han hyr ett rum av i Düsseldorf under tävlingen. Paul Gollenbush brydde sig inte alls om Eurovision Song Contest för ett par veckor sedan, men Robert Overeem har frälst honom.
– Jag älskar det nu och har hängt med till Euroclub varje kväll, säger Paul Gollenbush innan de försvinner ut på dansgolvet.