Den 21-åriga Lakshmi skurar golv och torkar köksbänkar, hon packar skolryggor och kokar te. Hon sitter på golvet när herrskapet äter. Hon jobbar tio timmar om dagen, sju dagar i veckan i sex olika hem. Det har hon gjort sedan hon var tio år. Hennes mantra lyder: ”Vilken synd har jag begått för att födas till kvinna?” För de flesta av sina arbetsgivare är hon ett inventarium, någon som bara finns där.
 

Men en av dem, filmaren Nishta Jain – som själv genomgått en stark frigörelseprocess från sin egen familj – får plötsligt upp ögonen för den snälla, söta men ganska hemlighetsfulla flickan som gör allt skitjobbet hemma hos henne. I sann ”gräv där du står”-anda vänder hon kameran inåt, mot själva motorn i sitt eget hem.
 

”Lakshmi and Me” är möjligen en del av svaret på den kritik som riktats mot den prisade ”Slumdog Millionaires” sagolika djupdykning i Bombays vidsträckta slumområden. Den är producerad av och med indier på originalspråk – dessutom av en kvinna.

Till skillnad från Danny Boyles vackra melodram från Indiens baksida skildrar Jains dokumentär en modern medelklassproblematik, det vill säga hur det kan gå till när de indiska och ofta välutbildade kvinnorna får upp ögonen för att deras egen frigörelse bygger på att andra kvinnor gör deras traditionella jobb för slavlöner.
 

Så ”Lakshmi and Me” är egentligen lika mycket en film om hembiträdet som bryter sig loss både från sin dominanta brutala pappa och den välsituerade kvinnan bakom kameran som anställt henne. Nishta Jain är välgörande öppenhjärtig, framför allt när det att rannsaka sig själv i samband med den irritation som hon känner när Lakshmi först insjuknar i tbc och sedan fräckt rymmer med sin älskade Krishna för att gifta sig i hans hemby. För vem ska tvätta toaletterna hemma hos henne då?
 

Men det är också en skildring av den vänskap som växer fram över klassgränserna mellan de två kvinnorna. När Lakshmi har det svårt med sin man i slutet av filmen är hos Nishta, denna gång i rollen som väninna, som hon tar sin tillflykt till.
 

Förvandlingar är också teman för flera av de andra internationella dokumentärer som visas under den pågående dokumentärfestivalen. I Ibtisam Mara’anas ”Lady Kul el-Arab” ett annat slag israeliskt vardagsliv än de som medierna vanligtvis rapporterar om. Mara’ana har följt vackra Duah som kommer från den drusiska byn Sagur i Galiléen. Hon har blivit en av tolv finalister i skönhetstävlingen för israelisk-arabiska kvinnor som kallas Lady Kul el-Arab.

Men när Duah får blodad tand, byter namn till Angelina och registrerar sig för den nationella israeliska Fröken-tävlingen uppstår problem. Inte kan man vara både en arabisk och en israelisk skönhetsdrottning på samma gång? En fin skildring med stark närvarokänsla om kulturkrockar om absurda regler i det mångkulturella Israel.
 

Dokumentärer och feel-good brukar sällan hänga ihop, men den danskproducerade ”Let’s be together” är en märkvärdig liten studie i queer-tolerans. I centrum står den fjortonårige, shoppingtokige, gränslöse Hairon som ställer sin familj på rätt hårda prov eftersom han vägrar underkasta sig pojkvärldens begränsningar.

När han reser i väg för att hälsa på sin brasilianske far i Rio de Janeiro med ögonfransar tjocka som halmstrån av mascara, packningen fylld av damskor och huvudet proppat med drömmar om dyra parfymer blir det inte lätt.
 

Pappan backar men accepterar så småningom sin ovanliga son. Ett varmt och starkt porträtt av mod, och liksom de andra nämnda filmerna, med hög visuell precision.