New York-bon Debra Granik åkte djupt in i de kalla, fattiga Ozarkbergen i Mellanvästern för att göra sin prisade ”Winter’s bone”, men upptäckte att landsbygden har samma drogproblem som storstäderna.
Den 47-åriga, mörklockiga Debra Granik känner sig hemma i det snökalla Stockholm efter att ha levt i Missouris bergstrakter under en längre tid. Den svarta, socialrealistiska thrillern ”Winter’s bone”, storprisad i Sundance i vintras, bygger på en lokal författares roman och kretsar kring den 17-åriga Ree Dolly som försöker rädda sin psyksjuka mamma och småsyskon sedan fadern, som kokat knark hemma på gården, pantsatt huset och sedan försvunnit.
Din första film, ”Down to the bone”, handlar om drogberoende. Nu är du tillbaka i knarkträsket, varför?
– Droger, i Amerika, har blivit en del av vardagen. Och, som jag upptäckte med ”Winter’s bone”, är det inte bara ett problem för storstäderna utan i allra högsta grad även för landsbygden. Jag är en person som bara inte kan låta bli att ställa mig frågan vad det egentligen är som gör att folk använder droger och vad de gör med vårt samhälle. Ree är för mig en symbol för vad det betyder att inte falla för drogernas enkla lösningar på stora livsproblem.
Vad lärde du dig av livet i bergen?
– Att det finns otroligt skilda livsvillkor i vårt stora land, att folk där jag var lever nära naturen och jagar, inte som fritidsintresse, utan för att överleva men också att det finns en otroligt rik musikKultur där. Jag använde lokala musiker och de har faktiskt just gjort en skiva av filmmusiken, det kändes fantastiskt bra.
Hur reagerade Ozarkborna när du visade filmen där?
– Åh, det var verkligen sorgligt. En flicka kom fram till mig efteråt och sade hon kände igen sig totalt och att hon tyckte om filmen men att jag har hade skildrat ”hennes” värld alldeles för ljus. Din film är som en saga sade hon, och det var väldigt starkt. Det hon kom ifrån var verkligen hopplöst men som person var hon lika hopfull som Ree.