De välvda, kupade ögonlocken och det tjocka, släta, honungsblonda håret blev hennes kännetecken som ung – och karaktäriserar fortfarande hennes utseende. Hon må ha varit perfekt och sval till det yttre. En vacker ung kvinna, som en rad våldsamt kreativa män kunde modellera i sina filmverk. Men begåvningen fanns där från första stund och hon hade det, som många berömda skådespelare har: en hemlighet. Något dubbeltydigt, oåtkomligt. En integritet som hon är mycket intresserad av att försvara.

Catherine Deneuve har kommit för att vara första gästen på Cinematekets nyinrättade Actors Studio på Filmhuset. Vi sitter i Filminstitutets grönklädda lilla biograf, det är varmt och ganska mörkt, en isolerad värld så som Ingmar Bergman ville ha den när han såg sina dagstagningar. Inte den sortens biograf som Catherine Deneuve brukar se film i.

– Jag går inte på privata visningar, utan på vanliga biografer. Jag bor ju i Saint-Germain-des-Prés, en väldigt avspänd stadsdel där det finns många biografer. Jag har bott i samma kvarter i 30 år, så man är van vid mig, skyddar mig. Jag känner alla som jobbar på biograferna, ibland när jag inte gillar ljudet går jag till projektionsrummet och justerar ljudet själv.

–  Hemma i sjätte arrondissementet är biograferna mina personliga visningsrum, säger Catherine Deneuve med ett vänligt skratt.

Mötet med journalister och and­ra utfrågare innebär annars att hon hela tiden måste slåss mot det förflutna. Hon tillhör det fåtal som fortfarande gör filmroller som räknas efter 50 år inom filmen. Men det faktum att hon på 60-talet spelade huvudrollen i tre konstnärliga och omtalade publikfilmer, ”Paraplyerna i Cherbourg” (1964), ”Repulsion” (1965) och ”Belle de jour – dagfjärilen” (1967) styr frågorna mot det förflutna.

– Jag hade tur som gjorde de tre filmerna så tidigt, det gav frihet och satte mig inte i en kategori som den unga blonda oskuldsfulla, fast jag var mycket ung.

Med tiden har hon blivit en bestämd och relativt kärv person. Självständig har hon alltid varit. Att hon valde att föda två barn utan att gifta sig, tyder på det. Sonen Christian Vadim fick hon med Roger Vadim (en man som anser sig ha skapat henne, Brigitte Bardot och Jane Fonda). Dottern Chiara fick hon tillsammans med Marcello Mastroianni, som förblev gift med samma kvinna under hela sitt liv. Och nej, Roger Vadim skapade inte henne, han regisserade en film med henne, mer var det inte. Förresten är han en stor lögnare, säger hon till Stina Lundberg Dabrowski som inte har en lätt uppgift som intervjuare med Catherine Deneuve på den första Actors Studio.

Catherine Deneuve slåss också envist mot den googlade Wikipediaverkligheten, den som återföds och biter sig fast som skvaller.

Men ett citat gillar hon, det kommer från Gérard Depardieu, hennes medspelare i ”Sista tåget” och i François Ozons kommande filmkomedi ”Potiche”: ”Catherine Deneuve är den man som jag skulle ha velat vara.”

– Ja, det ligger en sanning i det. Han är en mycket feminin skådespelare, han har en stor känslighet. Det är en sorts skådespelare som jag gärna spelar mot, liksom regissörer som också använder sin feminina sida.

– Det är svårt att vara i nuet och samtidigt se bakåt. Men det är sant att jag gjort flera filmer som betytt mycket för mig, ”Paraplyerna i Cherbourg” där jag mötte regissören Jacques Demy som fick mig att förstå av vad skådespeleri var för något. André Téchiné som jag gärna arbetade med, särskilt i ”Tjuvarna” med Daniel Auteuil. Bu­ñuels ”Tristana” tycker jag enormt mycket om.

”Belle de jour – dagfjärilen” var den spanske surrealisten Luis Buñuels första film med Catherine Deneuve. Hon var 23 år, det var en producentfilm, driven av de två producerande bröderna Hakim. Uppdraget de gav Buñuel var speciellt: en film om sexuella perversioner med, som Buñuel skrivit, ”en ung masochistisk flicka ur borgarklassen”.

– Ja, det var ganska vågade visioner som skulle visas på duken, men mer antydda, suggererade än tydliga. Vi talade inte mycket med varandra och det var ganska ensamt. Buñuel var en regissör som hade det ganska svårt med skådespelare. Han var ju en plågad människa, strängt katolsk och hans filmer rörde sig kring skuldfrågor. När vi gjorde ”Tristana ” några år senare talade vi mycket mer med varandra.

Yves Saint Laurent gjorde Deneuves kläder i ”Belle de jour”. I den första scenen, när hon besöker kvinnan som driver lyxbordellen, är hon klädd i en grå prydlig kappa, en liten rustning och en svart hatt, en liten hjälm. Elegant och flickaktig som Jacqueline Kennedy, men inkapslad. Yves Saint Laurents musa, som det heter i modevärlden, har hon definitivt inte varit, säger hon bestämt till Stina Lundberg Dabrowski kvällen efter vårt möte. En musa är en person som befinner sig mycket närmare, i en vänskaps- eller arbetsrelation, så var aldrig hennes och Yves Saint Laurents relation. Och stilikon har hon inte varit och vill inte vara. Modeindustrin har fått alldeles för mycket inflytande över filmvärlden. På röda mattan riskerar modet att ställas framför skådespelarna, de tar en risk där.

De mest intressanta och komplicerande rollerna har hon hittat i Frankrike, eller snarare i Europa. Catherine Deneuves senaste stora film, Arnaud Desplechins ”En julberättelse”, är mycket fransk, med en nypa Bergmansk ”Fanny och Alexander”. Det är en mycket personlig film om en speciell familj. Catherine Deneuve spelar en inte särskilt moderlig matriark och när det ska firas jul har hon just fått reda på att hon lider av en allvarlig cancerform och behöver en benmärgstransplantation av en släkting i denna dysfunktionella familj, där hennes vuxna barn uppvisar olika grader av störning.

– Hon är ingen bra mor. Hon har älskat sin man mer än sina barn.

Hon har beskrivits som ett modersmonster, inte helt sympatisk.

– Jaså, jag tycker hon är mycket sympatisk, jag gillar henne. Man känner att hon inte är så moderlig – hon har haft problem med sina barn sedan hon var ung. Hon förlorade sin första son och försökte rädda honom som också hade en cancersjukdom genom att göra ett nytt barn.

– Hon vågar säga det som man inte får säga i en familj med flera barn, att hon tycker mest om ett av dem och att det finns ett som hon inte alls tycker om. I många familjer är det mycket som man inte får tala om.

Nu tar jag fram den gamla festival-klyschan: Ni gör ganska modiga val när det gäller roller.

– Nej, mod är det inte, mod är något större. Man väljer alltid det som är bra för en själv, i sitt eget intresse. Jag gör personliga val men det förefaller inte särskilt modigt. Jag vill inte göra samma sorters roller hela tiden och jag har haft tur.

Och ni har arbetat med en skandinav?

– Va?

Lars von Trier!

– Ja, en man från norr.

Ni skrev ett brev till honom, på blått brevpapper, har han själv berättat.

– Ja! Efter ”Breaking the waves” läste jag att han höll på med en film som skulle spelas in i olika euro­peiska länder. Jag skrev att ”Breaking the waves ” verkligen berörde mig, och om han någonsin ... men det projektet lades ned. Han berättade att han höll på med en musikalliknande film och frågade om jag var intresserad. Den var från början skriven för en svart amerikansk skådespelerska. Så jag reste och träffade honom och voilà, så blev det.

– Björk var fantastiskt fenomenal i filmen!

Ni försökte medla när Lars von ­Triers och Björks starka viljor kolliderade.

– Ja, jag försökte få det att fun­gera under filminspelningen. De var egentligen väldigt lika, båda vana att ha full kontroll.

Sist frågar jag cineasten Catherine Deneuve vilka filmer hon tyckt om på sina biografer i Saint-­Germain den senaste tiden. En fransk film förstås, av samma producent som ”En julberättelse ”.

– ”En profet” av Jacques Au­diard, den koreanska filmen ” Madeo”, ”Modern ” av Joon-ho Bong. Och ­”Bright star” av Jane Campion, hon är mycket modern, stark och samtidigt romantisk med stora känslor. Jag tycker mycket om det, säger Catherine Deneuve.