De tuffa tanterna, ”Rough Aunties”, utför att farligt arbete i Durban, de följer med polisen på raider och nedslag. De söker upp män som begått våldtäkt och går hem till människor och konfronterar dem med sina brott. Och de tar hand om barnen.

– Jag vet inte hur det är hos er, men i Storbrittanien är det verkligen så att våldtäkt är något man inte ska tala om. Har man blivit våldtagen är det något skamligt, också för dem som blivit utsatta,, säger Kim Longinotto när jag ringer henne i London, där hon gärna sitter hemma och är ”vanlig” tillsammans med sin pojkvän, som är teaterman och dennes kompis.

– Det fina med ”Rough Aunties” är att de är stolta, de är överlevare, de har alla själva blivit utsatta för övergrepp. De säger: ”Vi vill inte dölja något, vi vill vara stolta kvinnor, vi är stolta att vi överlevt.”

– De bryter ett stort tabu.

Det man inte får prata om finns på många nivåer, det är inte bara flickor och unga kvinnor som drabbas, i hennes film hittas också en tvåårig pojke övergiven på en parkeringsplats. Han har blivit utsatt för anal våldtäkt av sin far och hans vänner.

– Sådant händer hos oss också här i Storbritannien, säger hon lugnt.

Det finns aldrig några skäl till att låta saker förbli i det fördolda, menar Kim Longinotto och återkommer då och då under vårt samtal till de avslöjanden om katolska präster och barn som nu skakar land efter land.

– Det lärde jag mig av ”Rough Aunties: ”Enda sättet att förändra är att tala om det.

Kim Longinotto fick kontakt med de tuffa tanterna i Durban, de hade länge försökt att få en film gjord, men hade dåliga erfarenheter: Barn som regisserades och blev tillsagda att säga repliker.

Kim Longinottos metod är en annan:

– Jag blev en av dem, jag kom in med min kamera och var bara en av många i rummet.

Hon har gjort film om iranska äktenskap, om japanska brotterskor och kvinnors traditionella liv, och nu senast om åttaåringar och tioåringar som gifts bort i Uttar Pradesh i norra Indien. Alla handlar de egentligen om att bryta traditioner.

Tre av hennes filmer utspelas på afrikanska kontinenten. I ” The day I will never forget” från Kenya konfronterar en dotter sin mamma som utsatt henne för omskärelse. Kim Longinotto filmade plågsamt närgångna tydliga bilder av en flicka som blir omskuren med ett rakblad medan en grupp släktingar håller fast henne. En annan flicka tittar ångestfyllt på och snart är det också hennes tur. Scenerna blev så påtagliga och förfärliga på film att även omskärelse-entusiaster har blivit förskräckta när de ser dem.

– Föräldrarna är ibland det sämsta för barnen, konstaterar Kim Longinotto, som gjorde filmen ”Håll mig hårt, låt mig gå” från en brittisk specialskola, där personalen arbetar med kärlek och förståelse och har ett enda medel, att hålla fast barnen med tvång när det blir för våldsamma. I ett fall ser vi hur ohjälpligt destruktiv en fader har varit för sin son ...

– Det var min smala lycka att jag gick på internat i stället för att vara med mina föräldrar ... För även om jag hatade skolan, så var d e t bättre än att vara med mina föräldrar. När barnen i filmen säger att de vill hem till sina föräldrar blev jag så chockad. Jag kunde inte komma hemifrån fort nog.

Longinottos far kom från norra Italien, han var lite Tony Soprano med enbart de dåliga bitarna.

– De är döda nu och jag var så glad när de dog, då visste jag att jag aldrig mer behövde träffa dem.

– Jag var väldigt rädd och svag när jag var barn. Styrkan har jag lärt mig från dem jag filmat.

Hon hade ändå styrka att göra sin första dokumentärfilm, ”Pride of Place” som faktiskt handlade om hennes egen internatskola, där hon utan egen förskyllan ofta hölls isolerad från de andra barnen, ett tillstånd som pågick i flera år.

– Filmen var en ren hämnd. Jag lyckades stänga skolan till och med.

– Det var så roligt att göra filmen, folk som såg den sa: Vad konstiga de här skolmänniskorna är! Och jag som alltid trott att det var jag som var konstig och de var normala. Så det var då mitt liv började. Jaghar faktiskt lärt mig att leva av alla dem jag filmat, de är mina förebilder.

Kim Longinotto är sin egen fotograf. Hon befinner sig alltid bakom kameran och den klassiska iden att fotografen gömmer sig bakom kameran och iakttar verkligheten med ett kallt öga, stämmer inte alls för henne.

– Nej, det betyder att det jag ser, är det som publiken kommer att se. Jag känner mig alltid nära publiken, när jag filmar tänker jag: De får se samma sak som jag.

Kim Longinotto berättar om händelsen med den vackra ”auntien” Mildred i ”Rough Aunties”. Plötsligt mitt i ett samtal försvinner hon in ett annat rum. Kim följer efter med sin lilla kamera. Och så – börjar hon berätta om hur hon våldtogs som barn och hölls som slav.

– Hon talar rakt in i kameran. Hon talar med mig, men hon talar också till dig, det går rakt in i hjärtat.Och kameran är verkligen inget som jag döljer mig bakom. Efter Mildred hade berättat om när hon blev våldtagen så tog jag ned kameran och berättade när det hände mig. Och hon sa, att alla som arbetade där hade blivit våldtagna eller misshandlade.

– Så publiken lär sig att älska henne samtidigt som jag. Mildred är en mycket speciell person som älskas av många i Sydafrika, men jag hade turen att få möta henne

Ja, Kim Longinotto ser dem, men kan de se henne?

– Ja, de ser mitt ena öga. Och jag försöker att inte gråta förrän efteråt, för linsen blir så kladdig.

Och, precis innan vi ska lägga på:

– Jag ser fram emot att komma till Sverige, ni har så mycket bra: Stieg Larsson, Lukas Moodysson och Suzanne Osten …