Ruben Östlunds ”De ofrivilliga” valdes till fjolårets bästa film av svenska kritiker och har fått priser på festivaler från Milano till Miami. Nu tävlar den om att få bli Oscarsnominerad.
Den 2 februari meddelar Oscars-juryn vilka filmer som överlevt den hårda gallringen och nominerats till Bästa icke engelskspråkiga film. Oscarsgalan äger rum den 7 mars i Hollywood.
Som regissör brukar du ha lika tydliga mål som en idrottsman. Hur ser du på Oscarsgalan?
– Från början var Oscarsgalan inget mål, men nu har den blivit det, skrattar Ruben Östlund. Nej, men det viktigaste för mig var att komma till Cannes och det lyckades jag ju med. Men visst är det extra roligt att ”De ofrivilliga” valts ut som Oscarsbidrag under en period där svensk film är ovanligt vital. Film-Sverige har tagit ett steg i rätt riktning. Det finns en vilja och ett självförtroende att våga satsa på annat än breda, kommersiella filmer.
Du har blivit något av den svenska filmens beteendevetare. Varför detta intresse för gruppdynamik?– Jag har alltid varit extremt fascinerad över hur vi människor beter oss när vi hamnar i olika grupperingar – oavsett kön, ras eller klass. Särskilt spännande är det att utforska hur individer ofta inte agerar som de vill, i rädsla för att ställa till det och tappa ansiktet.
Hur ser du på ”De ofrivilliga” så här med lite distans?
– Jag såg om den häromdagen och tycker att den är fruktansvärt bra. Men å andra sidan brukar jag alltid älska mina filmer. För mig räcker det inte med att bara göra en bra film. Man måste också kunna formulera sig kring vad man jobbar med, det måste finnas en bärande idé eller tanke. Vi som jobbar på filmbolaget Plattform vill alltid maximera det filmiska uttrycket och utgår från verkliga situationer i stället för att kopiera andra filmer. Vi är inte intresserade av att göra filmer där gangstrar håller pistolen snett bara för att de har sett ”Pulp Fiction”.
Vad är du aktuell med just nu?
– Nästa lördag är det premiär på ”Händelser vid bank” på Backateatern i Göteborg. Jag har regisserat en tio minuter lång scen med 120 personer inblandade. Idén föddes ur när jag blev vittne till ett misslyckat bankrån utanför NK i Stockholm. Verkligheten var helt annorlunda än det jag hade föreställt mig, alla mina föreställningar om bankrån kom från amerikanska actionfilmer.
Du håller även på med spelfilmen ”Play” – vad handlar den om?
– Filmen utgår från verkliga händelser i Göteborg där fem barn med afrikanskt utseende rånat andra barn med hjälp av en mycket sofistikerad retorik. Genom ett skickligt spel som bygger på avancerad gruppdynamik har de lyckats lura av pengar och mobiltelefon av jämnåriga. Trots att de vet att de kommer att bli rånade är offren räddare för att ställa till med en kaotisk situation. Man kan dra paralleller till historiska händelser där en enda beväpnad nazistisk soldat lyckas föra ett femtiotal judar till arkebusering utan att de försökte revoltera. I ”Play” följer vi ett förlopp som utspelar sig i realtid på 1 timme och 45 minuter. En väldig utmaning.