Det är nästan omöjligt att göra film av böcker. Det blir alltid lite fel, och ju större succé boken är, desto större risk är det att filmen blir ett gigantiskt misslyckande. Läsaren har sin egen bild, en luddig fantasibild som aldrig behöver vara logiskt förankrad.
Peter Jackson lyckades med "Sagan om ringen", även om jag fortfarande har svårt att smälta att de stolta ryttarna i Rohan, rohirrim, hade blivit ett långhårigt hårdrocksgäng. Värre var det med Harry Potter, där filmerna gav liv åt Diagongrändens myller men lyckades kvadda både humorn och känslan. Eller när Iorek Byrnison, den stridande pansarbjörnen i Philip Pullmans "Guldkompassen", på film mest såg ut som ett animerat gosedjur i polyester.
Så-var-det-inte-i-boken, ropar man alltid förtrytsamt som läsare, och så var det förstås också när jag nyligen såg "Twilight", som bygger på den första av Stephenie Meyers succéböcker om tonårsflickan Bella och hennes stora kärlek, vampyren Edward.
Jodå. Regissören Catherine Hardwicke har gjort ett bra jobb, trots att en hel del måste ha krävt extremt mycket fantasi för att överföra från text till bild. Ta till exempel baseballmatchen, där vampyrernas övermänskliga styrka och snabbhet gör att Bella missar nästan allt som händer. Den hade kunnat bli lika fånig som Harry Potters quidditchmatcher, men blev i stället en egen film i filmen, en liten musikvideo med oanade effekter.
Ändå är det som vanligt en massa man inte fattar varför filmare ska in och plocka med. Hur kunde vampyrernas hem bli en modernistisk orgie i trä och glas, när det i boken var ett vackert gammalt hus? Och vem anade att vampyrer hade en sån överraskande kärlek till hårvax?
Annat som passerar obemärkt i böckerna blir obehagligt tydligt i filmerna: i "Sagan om ringen" var orcherna svartmuskiga och alverna bleka och aristokratiska, i "Twilight" är indianerna muskulösa och långhåriga medan vampyrerna är bleka och aristokratiska. Så? Jag har blivit en smygrasist, för nog sjutton höll jag på både alver och vampyrer i böckerna.
Det är som om hjärnan välvilligt omtolkar det som ögonen inte kan bortse från. När jag läser om Tolkien och Stephenie Meyer går de ju att läsa med rasistglasögon.
Att det blir annorlunda än boken är en sak. Men att filmerna öppnar ögonen på en närsynt läsare, det är svårsmält.