"Filmkonstnären med stort F"

- Jag har följt Ingmar Bergman under hela mitt vuxna liv och han, om någon, ingick i min filmiska uppfostran. När jag studerade filmvetenskap i Köpenhamn hade jag två huvudsakliga undersökningsobjekt. Det ena var Carl Th Dreyer, det andra Bergman, säger Lars von Trier.

- Jag såg alla hans filmer, och han var en enorm inspirationskälla. Han framstod som filmkonstnären med stort F för mig. Han var sinnebilden av den besatte och av hur en konstnär borde se ut och verka. Alltomfamnande i sin konst - men också oresonlig och hänsynslös.

Von Trier beskriver Bergman som en konstnär att pröva sig emot.

- En filmskapare att beundra, men också att förhålla sig kritisk och avvaktande till. På samma sätt som Bergman kunde vara nedlåtande mot Dreyer - han kallade honom en "monumental dysterkvist" - kunde man förpassa Bergman till garderoben när det kändes lämpligt.

- Några av hans filmer har naturligtvis drabbat mig starkare än andra, filmer som "Tystnaden" eller "Persona", som har en närmast hallucinatorisk effekt på åskådaren. "Tystnaden", där en starkt erotisk atmosfär hela tiden sipprar igenom filmens oerhört hermetiska bilder. I "Persona" finns en helt annan magi och stämning som inte skulle kunna återges på annat sätt än genom sina svartvita bilder.

- Jag har ändå inte uppfattat Bergman som en filmskapare som har byggt upp ett eget filmspråk. Han är mer någon som är oöverträffad vad det gäller text och dialog. Hans stora talang, enligt min mening, var att på ett mer inbjudande och lättsmält sätt presentera publiken för inte lika inbjudande och lättsmälta ämnen.

Lars von Trier beskriver sig som en beundrare.

- Jag skrev också mängder av beundrarbrev till Bergman. Men jag fick aldrig något svar.

Ett exempel är att efter att Lars von Trier hade skrivit sitt Dogma-manifest 1995 föreslog han Bergman att medverka i projektet. Svar uteblev även då. Bergmans inställning till Dogma, liksom till andra manifestationer kring en friare filmform, var avfärdande och ironisk.

- Vid en viss tidpunkt, vid slutet av mina filmstudier, hade "Fanny och Alexander" premiär, säger Lars von Trier. Den var en stor besvikelse för mig. Den här Carl Larsson-estetiken som filmen hyllar är ju hemsk! Plötsligt kände jag att Bergman ville exploatera allt det som han i tidigare filmer så mycket mer vältaligt hade undersökt. Jag tyckte att "Fanny och Alexander" var pinsam i det avseendet och såg filmen som ett knäfall för kommersialismen.

Kanske är det typiskt att så många människor nu framhåller "Fanny och Alexander" som sin absoluta favorit bland Bergmans alla filmer. För många är det möjligen också den enda Bergman-film som de har sett. Rusningen till videobutikerna visar att nyfikenheten på hans verk är stor. Men också att tillgängligheten är ytterst begränsad.

- Bergman karaktäriseras av många som ett geni, säger Lars von Trier. Men det finns bara ett sätt att hylla geniet och det är att göra hans filmer tillgängliga. Han kanske betraktas som ett slags nationalmonument i Sverige, men monumentet är filmerna. Det är en skandal att de inte finns för var man att se!

- Jag ser det snarare som ett mirakel att han har fått leva i åttionio år och haft ett liv som han lyckats fylla med ett unikt skapande och som han för några år sedan fick avsluta med ett av sina vackraste verk, "Saraband". Det är inte sorgemusik som vi ska spela nu, utan en fanfar!

Samma dag som Ingmar Bergman dog gick Michelangelo Antonioni ur tiden. Två som på olika sätt kom att stå modell för den moderna filmens utveckling under 1960-talet.

- De drog upp konturerna för en helt ny filmkarta, säger Lars von Trier, även om linjerna drogs åt olika håll. Bergman med sina teatererfarenheter verkade för en mer solid filmkonst, där basen var skådespelarna och en text som också skulle kunna ges ut i skriftlig form. Antonioni var mer av en rebell som ville utforska bilden och gränserna för vårt seende. Men de var två filmskapare som tog upp existentiella frågor kring mänskliga relationer. De tillhör båda det omistliga.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut