Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Film & TV

Filmregissören Ettore Scola död

Foto: Lionel Cironneau/AP

Den italienske filmregissören Ettore Scola är död 84 år gammal. Regissören avled efter några dagars akut sjukdom i Rom sent på tisdagskvällen.

Ettore Scola älskade Sverige. Och vi älskade honom. Det var inte bara tomma hedersbetygelser, utan konkret. ”Vi som älskade varandra så mycket”, berättelsen om de tre partisanvännerna, som var tillsammans under andra världskrigets slutskede och som till sist gick skilda vägar, fann en särskild publik i Sverige. Filmen visades varje sommar i Stockholm under nästan ett helt decennium. Och Scola kom på flera hyllningsbesök.

Som nyanländ romare dundrade jag in på Piazza Navona 1986, när Scola spelade in en tv-serie på det stora torget. Presskontor var det inte tal om. När Scola hörde att jag kom från Sverige blev det stora famnen, trots att han i grunden var en grånad och egentligen föga latinsk person. ”Går det bra att intervjua Marcello Mastroianni samtidigt?” frågade jag när jag var färdig med Scola. ”Kom jag skall presentera dig”, sa Ettore och lämnade mig med ensam med legenden i 90 minuter på en av torgets restauranger.

Scolas karriär blev lång. Den började tidigt när han som mycket ung kom till Rom från regionen Kampanien söder om Rom. Han började jobba på den legendariska tidningen Marco Aurelio, där han gjorde skämtteckningar. Sedan blev det många manus innan han 1964 debuterade som regissör.

Han förblev ofta trogen de klassiska principerna om rummets enhet. Ett rum, en plats som ”I afton dans”, (1983) om en danslokal i Paris under en lång rad decennier. Principen gäller också för andra filmer som ”Det är serverat” (1998), om en restaurang. Filmen handlade om hans eget stamhak intill Spanska trappan dit han gick varje onsdag för att äta och prata film. Där kunde man alltid stöta på honom och kollegan Mario Monicelli.

Rummet är avgörande i hans främsta mästerverk ”En alldeles särskild dag”. Dagen är den 6 maj 1938, då Hitler kommer på besök till Mussolini i Rom. Alla i det stora palatset har gått ut till paraden. Scola koncentrerar sig på de enda två människor som stannat hemma. Marcello Mastroiannis homosexuelle motståndsman och Sophia Lorens hemmafru; i sin tur ett offer för fascismens propaganda för stora familjer med många barn, utan ett eget liv. Sexsymbolen Sophia Loren hamnade i kris under inspelningen – Scola sminkade ner henne! – men efteråt sa hon till DN att rollen som den kuvade Antonietta såg hon som den största hon gjort och lät förstå att hon hade mycket gemensamt med den.

Scola var aktiv i det italienska kommunistpartiet Pci och accepterade rollen som kulturminister i en skuggregering.

Han återkom ofta till Pasolini och hans roll som kritiskt vittne över Italiens politiska utveckling under 1970-talet. Något som syns inte minst i hans dräpande satir över Roms nergångna kåkstäder i filmen ”Fula, skitiga och elaka”. Eller den märkliga filmen ”Berättelsen om en yngling” som i hög grad är politisk, om ett samhälle som inte kan skaffa fram jobb till de unga. Filmens yngling lyckas få studera först i fängelset efter att ha mördat en person.

Ettore Scola sa flera gånger ”att nu fick det vara färdigfilmat”. Men han kom ändå tillbaka. Han gjorde en dokumentär, som nästan ingen såg, om en av neorealismens stora manusförfattare Sergio Amidei. Han skapade en buss med vilken han åkte runt och filmade dagens Rom. 2013 kom hans sista film ”Hur märkligt att heta Federico”, som handlade om mästaren Federico Fellini. En hyllning, de två var inte nära vänner men deras vägar korsades flera gånger, inte minst på tidningen Marco Aurelio.

Om det finns en filmens himmel så måste den vara precis som i slutet på ”Maccheroni”, då Jack Lemmons gamle polare sedan andra världskriget Antonio (Marcello Mastroianni) har fallit i djup koma. De äldsta medlemmarna i denna jättelika napolitanska familj ser lugnt på vad som hänt. Det har nämligen skett förut. De dukar för Antonio i alla fall, väl medvetna om att en rejäl portion makaroner med napolitansk ragu väcker döda!

Vi andra får sörja och söka tröst i att se om många av Scolas så speciella och ofta bitterljuva filmer. Vi är många som älskade honom – så mycket!