För två år sedan annonserade skådespelaren Joaquin Phoenix, känd för bland annat Gladiator” och ”Walk the line” att han skulle pensionera sig från skådespeleriet och satsa på en karriär som... hiphopartist.
Skägget växte, håret började stå på ända och han uppträdde alltmer förvirrat, bland annat i en omtalad tv-intervju hos David Letterman.
Den tidigare så firade stjärnan var plötsligt reducerad till ett Youtubeskämt.
Vad hände? Svaret finns, kanske, i svågern och skådespelaren Casey Afflecks ”flugan på väggen”-dokumentär ”I’m still here”, som hade omsusad världspremiär på Venedigs filmfestival i går morse.
Casey Affleck, gift med Joaquin Phoenix syster Summer, avvisar rykten om att filmen är en mockumentär, en fejk, även om han vägrar gå in på vilka scener i den plågsamt närgångna filmen som eventuellt är arrangerade.
Varför ville du göra filmen?
– Jag känner för honom, jag bryr mig om honom och jag var skyldig både honom och mig själv att göra ett så ärligt porträtt som möjligt. Vår deal var att jag skulle ha fullständigt tillträde till hans liv. Jag kan säga att jag i alla fall förstår honom mycket bättre nu än före filmen, säger en lätt blek Casey Affleck på den välfyllda presskonferensen efter filmen.
Huvudpersonen Phoenix, som har rakat av sig tokskägget, lär finnas på plats i Venedig men syns inte vid Afflecks sida.
Casey Affleck, skådespelare i bland annat ”Gone, baby gone”, mötte Joaquin Phoenix på inspelningen av Gus van Sants ”Till varje pris” på nittiotalet och berättar att van Sant har varit en stor inspirationskälla när det gällde att låta temat för ”I’m still here” ”finna sig självt”.
”I’m still here” är förmodligen en av de märkligare filmer som visats på länge. Det är svårt att skaka av sig fejk-känslan från alla de konstiga rykten och märkliga offentliga framträdanden av Phoenix, som föregått premiären. Men upplevelsen är att den är autentisk och att man tillbringar två timmar med att se en människa långsamt bryta samman mentalt – det känns nästan moraliskt tveksamt att se filmen.
Kameran väjer inte för några förnedringscener; droger, sex, spyor, nakenhet, misslyckade scenshower, you name it. Phoenix drivs av en dröm om att återuppfinna sig själv som rappare, men hiphopvärlden bara skakar på huvudet.
Med all rätt, ”JP”, som han delvis kallar sig, måste vara västvärldens sämsta rappare. Mos Def, Sean ”P Diddy” Combs med flera blir mest förbannande för att de tror att Phoenix driver med dem. Filmen är plågsamt intim, ibland rörande sympatisk och ibland samtidigt förbjudet fascinerande, som när till exempel Ben Stiller dyker upp på hemma hos-besök och vill prata manus med en Phoenix som sitter med en skjorta på huvudet och verkar helt mångalen.
– Det är klart att filmen delvis handlar om kändiskulturen. När vi gjorde den blev jag alltmer medveten om hur det ser ut på den lägsta skvallernivån. Man kan säga att jag tog en riktigt djup klunk av det giftet, säger Affleck.
Samtidigt medger han mellan raderna att Phoenix sammanbrott var en av anledningarna till att göra filmen.
– Vi får ofta korta glimtar av olika ”celebrity meltdowns”, när kändisar bryter samman offentligt, men med ”I’m still here”, ville jag visa det på ett bredare och ärligare sätt, säger Affleck.
Huruvida det var moraliskt eller ej att följa en människa som snarare borde vara inlagd på psyket än att valsa runt i en dokumentärfilm, är en fråga som Affleck värjde sig för under hela utfrågningen.
– För mig handlar filmen om att försöka följa sina drömmar, om vänskap och vad man vill göra av sitt liv, säger han.