De tyska filmdagarna inleds i dag med "De andras liv", en av de nya tyska filmerna som hittar nya ämnen. Den utspelas i Östberlin, i hjärtat av före detta DDR, och är den enda spelfilm som spelats in i de autentiska Stasiarkiven i stenhuset på Normannenstrasse. Numera finns arkiven inte kvar i den formen, allt har digitaliserats.
"De andras liv" är en gestaltning av något som skulle kunna kallas Stasisyndromet, en andra verklighet med lönnfack och dubbla bottnar. En hemlig bevakning och ett helt system med avlyssning från Ministeriet för statssäkerhet, Stasi. Till och med den universitetselev som ställer en fråga till sin lärare "Kan man verk ligen misstänka människor på så lösa grunder?" får omärkligt ett kryss framför sitt namn av läraren på ett papper som kommer att följa honom hela livet.
Flera av filmens skådespelare och tekniker har egna erfarenheter från den tiden i Östtyskland. Under förberedelserna inför filmen och under inspelningen upptäckte regissören hela tiden att detta var första gången de talade om sina upplevelser av att ha blivit utlämnade av nära vänner och familjemedlemmar i ett system byggt på hot och lika delar paranoia och kunskap om människan.
- Och då hade det ändå gått 14-15 år sedan murens fall, påpekar Florian Henckel von Donnersmarck som själv bor i Berlin.
- Det säger något om traumats djup.
Året i filmen är 1984 och den framgångsrike dramatikern och författaren Georg Dreyman och hans sambo, skådespelerskan Christa-Maria, tillhör den intellektuella Berlinsocieteten i DDR. Gerd Wiesler tillhör en annan hierarki, Stasi, och sätts att bevaka dem. Uppe på vinden i deras sekelskifteshus sitter han med sina hörlurar och avlyssnar intellektuella diskussioner bland vänner, men också parets mest intima samliv.
På en punkt väljer han att avstå från att rapportera från ett möte mellan teaterfolk och författare, efter det att en regissör med yrkesförbud begått självmord. Därigenom dras han in i deras liv men är fortfarande den respektingivande Stasiofficeren.
- Det är ingen nyckelfilm, men det fanns liknande historier, berättar Florian Henckel von Donnersmarck.
- Veckomagasinet Der Spiegel skrev om dem som övervakade sångaren och poeten Wolf Biermann under de elva år han hade yrkesförbud. De blev så påverkade av honom att de själva började skriva och bildade en grupp som läste dikter för varandra.
Alla i högre positioner samarbetade eller blev i någon form hotade, som Ulrich Mühe som nu spelar Stasiofficeren Gerd Wiesler.
Ulrich Mühe, som var känd östtysk skådespelare, hade fyra personer i sin ensemble på Deutsches Theater som var "inofficiella medarbetare". Människor som i hemlighet tillhörde Ministeriet för statssäkerhet och rekryterades till vanliga jobb. Hans egen hustru var en av dem. Ulrich Mühe hotades hela tiden med att han skulle skickas i väg som gränsvakt om han inte höll sig till systemet. Medan en av de författare han arbetade med, Heiner Müller, valde ett visst samarbete med Stasi.
Var det möjligt att hålla sig någorlunda högt upp i hierarkierna, för den som inte gick med på att samarbeta i någon form? Florian Henckel von Donnersmarck säger att frågan fortfarande är kontroversiell, men sanningen är att de berömda som nådde toppen gjorde det med centralkommitténs eller politbyråns och därmed Stasis goda minne.
- Det fanns några undantag, som Wolf Biermann. Han var en oberoende själ och en som jag beundrar mycket för hans självständighet. För den fick han betala ett högt pris. Under elva år hade han yrkesförbud, då han verkligen inte fick framträda. Det är betydligt värre än för regissören i min film, säger Florian Henckel von Donnersmarck.
När Biermann slutligen fick uppträda igen 1976 insåg partiet genast att har var för farlig och skickade ut honom ur DDR. Det blev signalen till den systematiska övervakning av konstnärer som filmen berättar om. Stasi förstod att konstnärerna var en organiserad grupp som kunde dra ihop stora protester, som de gjorde i både öst och väst när Wolf Biermann kastades ut. Myndigheterna försökte alltså identifiera konstnärerna redan innan de blev berömda.
- Stasis uppgift var att beröva dem deras konstnärskap och förmåga, säger Florian Henckel von Donnersmarck.
Att "De andras liv" är en långfilmsdebut är svårt att tro. Henckel von Donnersmarck arbetade i fem år med filmen, med forskning, sökande i arkiv och otaliga intervjuer med berörda, såväl Stasiofficerare som deras offer. Det var, som han säger, fem magra år.
Men han har inte bara skrivit en bra historia, utan också gjort ett fint arbete med skådespelarna, av vilka flera är bland Tysklands främsta.
- Jag spelade mycket själv under studietiden. Skådespeleri intresserar mig som konstform, jag ser det som regissörens huvuduppdrag. Jag går på jakt efter falska tonfall.
Florian Henckel von Donnersmarck kallar sin film en kärlekshistoria. Vilka de två älskande är får publiken fundera över. Men det kan vara de två männen. De som aldrig möts i filmen.