Flygkaparen var hennes ungdomsidol

Med en pistol innanför trosorna och två handgranater på fickan klev 24-åriga Leila Khaled 1969 ombord på TWA:s flight 840 från Rom till Tel Aviv och förklarade planet kapat i PFLP:s namn (Folkfronten för Palestinas befrielse). Som den första kvinnliga flygkaparen blev hon första­sidesstoff över hela världen och en galjonsfigur för den palestinska kampen.

Ett år och sex plastikoperationer senare var hon med och iscensatte en av de mest spektakulära terrorhandlingarna före 11 september. På en och samma gång kapades fem plan var­av fyra sprängdes i direktsändning efter att ha tömts på passagerare. Vackra Leila blev en idol för många unga palestinier, inklusive svensk-palestinska Lina Makboul som fick höra talas om "frihetskämpen" när hon besökte släktingarna på Västbanken varje sommar.

- Jag har vuxit upp med konflikten, blivit trakasserad av israelisk militär och jagad under utegångsförbuden. Leila blev en idol, hon var snygg och modig och vågade resa sig upp och göra något i stället för att bara sitta och gnälla på kaféer som männen, berättar Lina Makboul.

I dag har hon ändrat uppfattning om Leila Khaled. Åtminstone angående idolskapet.

- Det hon utsatte folk för var hemskt. Samtidigt skadade hon ingen, i alla fall inte fysiskt. Men jag trodde faktiskt att hon skulle uttrycka någon sorts ånger. Det är klart att bristen på insikt säger något om hennes person som skiljer henne från dig och mig, säger Lina Makboul, väl medveten om att varje ord kan komma att vändas emot henne i den känsliga fråga som ­Israel-­Palestinakonflikten utgör.

Filmen visades för första gången i november på dokumentärfestivalen IDFA i Amsterdam. Lina Makboul hade väntat sig starka reaktioner med tanke på världsläget men de uteblev. Kanske beror det på att filmen väjer för kopplingen till dagens terrorism? Vid ett tillfälle snuddar Lina Makboul vid frågan men nöjer sig sedan med Leila Khaleds korta svar: hon tror inte på att döda civila som ett led i kampen.

- Filmen handlar framför allt om hur och varför Leila kapade planen. Man kan inte ställa henne till svars för de senaste 35 årens terrorism, det är inte rättvist, säger Lina Makboul som började leta efter Leila Khaled för tre år sedan efter att ha hört rykten om att hon skulle vara död. Det visade sig att barndomsidolen i allra högsta grad var levande och då och då syntes i den arabiska tv-­kanalen Al-Jazeera som representant för PFLP. Tanken på en film började växa fram och efter klartecken från SVT bar det av till Amman i Jordanien där Leila Khaled bor sedan flera år tillbaka med man och två barn.

Till en början var Leila Khaled svårövertalad men efter att ha kollat upp Lina Makbouls bakgrund gick hon med på att bli intervjuad.

Det är en barsk kvinna vi får möta, 35 år efter att de berömda bilderna kablades ut över världen. Hon ångrar inte vad hon gjorde, säger att den israeliska ockupationen tvingade fram PFLP:s aktioner och hänvisar till FN-konventionen, att ett folk har rätt att kämpa emot en ockupation.

- Vi var tvungna att få världens uppmärksamhet, konstaterar Leila Khaled, samtidigt som hon är märkbart irriterad över hur västerländs­ka journalister skildrade henne på 70-talet och frågade om sex och killar "som om jag var filmstjärna". Själv hade hon hellre velat få frågor om sitt jobb.

Lina Makboul har även träffat några av dem som var med under flygkapningarna, bland annat en amerikansk pilot, en svensk flygvärdinna och en israelisk pilot. När den sistnämnde får reda på att Lina Makboul är palestinska vill han först inte vara med i filmen.

- Men vi gjorde en deal som kanske blir min nästa film. Han ska visa mig sitt Israel och jag ska ta med honom till Palestina. Vi får se om det blir verklighet och om mina släktingar går med på att öppna sitt hem för en ockupant, säger Lina Makboul fundersamt.

Men hon är inte säker på om det blir fler filmer.

- Det har varit oerhört svårt att få finansiering, att hitta pengar genom de traditionella kanalerna. Kanske beror det på ämnet, att låta den palestinska sidan komma till tals är sällan populärt i Sverige.

Själv har Lina Makboul inte mycket till övers för den västerländska Mellanösternbevakningen.

- Den är historielös och snuttifierad. Det är få som få vet orsaken till konflikten och mediers rädsla för att kalla saker vid deras rätta namn försvårar rapporteringen. I stället blir det mest snabba referat om de senaste dödsfallen med korren i bild, säger hon.

Förhoppningen är att den egna filmen ska bidra till fördjupning.

- Jag hoppas att filmen leder till eftertanke. Det finns människor bakom alla historiska händelser och det här är en sådan berättelse.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut