Ungdomarna förtrycks och förnedras på den norska uppfostringsanstalten Bastøy. Helena Lindblad blir imponerad av Benjamin Helstad i rollen som upprorsledaren Erling.
I början av 1900-talet köpte norska staten in sig i en uppfostringsanstalt för pojkar på en karg ö i Oslofjorden. Enligt den tidens tänkande, vanligt även i Sverige förstås, blandade man gärna ungdomsbrottslingar med de stackare som bara begått den svåra synden att vara utfattiga och komma från trasiga hem.
Den norska storfilmen ”Flykten från BastØy”, som bland annat både öppnade och vann publikpriset på filmfestivalen i Göteborg i vintras, tar sin avstamp i verklighetens anstalt. Året är 1915 och 17-årige Erling, som varit på sjön och jobbat på valbåtar, förs till BastØy. Till skillnad från de övriga kränkta och kuvade pojkarna – de har till exempel inte ens namn utan tilltalas med olika bokstavs- och sifferkombinationer – har han bara en enda tanke i huvudet: att fly. Att den engelska titeln är ”The king of devil’s island” säger en del om att han har helt rätt i sin analys. Idén med att omskola de ”vanartiga” ynglingarna visar sig vara en bedräglig yta, i stället utnyttjas anstaltsbarnen som billig arbetskraft – och ännu värre saker.
Berättandet är lika klassiskt manligt som effektivt och återfinns genom hela filmhistorien från ”Papillon” och ”Flykten från Alcatraz” till filmer som den svenska ”Ondskan”. Det handlar om förtryck, kamp, ständiga nederlag, förnedringar, omänskliga prövningar och slutligen segerns bittra sötma.
Dramaturgin kanske inte bjuder på några storslagna överraskningar. Men ”Flykten från BastØy” är till att börja med visuellt anslående så det räcker. Den karga ön, fotograferad i ett isgrått vinterljus, är en av dramats viktigaste huvudpersoner. Känslan av instängdhet och utsatthet för både de hårda elementen och den mänskliga ondskan genomsyrar varje bildruta. Regissören Marius Holst, som tidigare bland annat gjort den inte särskilt imponerande ”Gryningsland” (med Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie), kommer ut som en övertygande actionregissör som dessutom fångar skådespelarna när de är som bäst.
Stellan Skarsgård – är det inte snart dags att han får en riktigt saftig huvudroll i en svensk film?– är filmens affischnamn i rollen som den hårdföre anstaltschefen. Det är en intressant tolkning av en schizofren personlighet, en sadist som brottas med en viss moral i hjärtat trots allt. Men en elastisk personlighet som också är beredd att offra den lilla gnuttan moral för ett bekvämt liv och leverne på andras bekostnad. Han smutsar inte heller ner sina egna händer utan låter Kristoffer Joners ”husfar” göra skitjobbet.
Mest imponerande är trots allt unge Benjamin Helstad i rollen som upprorsledaren Erling/C19. En ung Marlon Brando-typ kallade någon honom. En mer jämbördig jämförelse skulle kanske vara Andreas Wilson från just ”Ondskan”. Stilige Helstad har en liknande stenhård karisma som signalerar extrem uthållighet och en vilja att gå över lik för att vinna rätten till ett eget liv. Han är den verklige kungen av BastØy.