"Plattform Produktion" läser jag på en avriven tejpbit vid kontorsdörren i Göteborg. Där innanför rullar assistenten Isak Bodin affischer för Ruben Östlunds redan prisbelönta långfilm, "De ofrivilliga". Den hade svensk biopremiär i slutet av november, hyllades av kritikerna och har just denna måndag placeringen åtta på filmtoppen.
- SF är så dåliga på att affischera i Göteborg. Jag går ut på stan och sätter upp några fler, säger Isak.
- Sätt upp en på lärarhögskolan! Det kan de behöva, ropar Patrik Eriksson, skaparen av mobiltelefonfilmen "En enastående studie i mänsklig förnedring", från sitt skrivbord.
Ruben Östlund står mitt på golvet och skrattar nöjt.
- Och en på psykologen! fyller han i.
Han kommer just från Stockholm, med en ny idé till nästa filmprojekt "Play" i bagaget. I bistron på tåget upp stötte Ruben och producenten Erik Hemmendorff på författaren Jerker Virdborg. Jerker presenterade sig och ville prata om "De ofrivilliga", men råkade samtidigt riva ned en kyckling i currysås på golvet. Hela innehållet rann ut. Plötsligt stod alla tre där med ett oväntat problem att lösa.
- Nu vet jag precis hur jag ska attackera en av scenerna i "Play". Tänk dig någon som behöver hjälp i ett nödläge och den enda person som kan göra något låter bli. Jag vill skildra det med förståelse också för den personen. Nu vet jag precis, säger Ruben Östlund hemlighetsfullt.
- När scenen väl fanns där var det en smal sak för honom att avsätta fem minuter på tåget och skriva ned den.
- Men finns inte scenen har jag svårt att sitta still särskilt långa stunder och tvinga fram den. Mina idéer föds så där, ur händelser jag har varit med om eller sådant folk berättar för mig. Det mesta kommer nog till i det vi pratar om här på Plattform, säger han och lotsar mig genom rummet, där fyra skrivbord trängs på liten yta.
Vi sätter oss i den svarta hörnsoffan i köket. Ruben berättar att "De ofrivilliga" började med en idéformulering, framgnuggad just här, över en bryggkaffe på Plattform: "På vilket sätt är vi som individer påverkade av att människan är ett flockdjur?" Året var 2005. Ruben Östlund och Erik Hemmendorff hade kammat hem några priser för filmen "Gitarrmongot", som kretsar kring individer som vågar vara annorlunda. Nu ville Ruben studera det motsatta, mer allmänmänskliga beteendet - rädslan för att avvika från gruppen.
- Jag minns att jag sa i en intervju redan då, 2005, att filmen vi jobbade med skulle ha premiär i Cannes 2008. Det får man säga var att sticka ut och sätta ribban väldigt högt för projektet, säger Ruben.
- I kulturvärlden anses det ju inte riktigt fint att sikta någonstans. Men jag tror att det är totalt avgörande om man ska nå dit man vill. Siktar man på att vara med i Cannes vet man att varenda scen måste ha en viss kvalitet, att vi måste maxa vår egen prestation.
Nu står Cannesdiplomet för "De ofrivilliga" i fönstret vid hans skrivbord.
Ruben Östlund växte upp på Styrsö i Göteborgs skärgård. När han var fyra år skilde sig föräldrarna, som båda är lärare. Från livet ensam med mamman på ön hämtar han inspirationen till en av de centrala episoderna i filmen, den om lärarinnan som i ett experiment försöker tydliggöra vad grupptryck är för sina nioåringar, men som själv blir utfrusen när hon opponerar sig i lärarkollegiet.
- Min mamma gjorde just det experimentet med sin klass. Och jag tycker hon har lätt att stå för sina känslor. Jag minns en middag när jag var liten och låg och halvsov i hennes knä. Då hörde jag henne protestera precis som lärarinnan i filmen: "När man är tre i ett rum tycker jag det är viktigt att man tittar på alla så att man inte stänger ute någon." Jag minns att stämningen efter det blev sjukt obekväm.
Ruben satsade på skidåkning "för att sticka ut på ön" och drog till Alperna efter gymnasiet. Skidfilmer var passionen och han hamnade bakom kameran - besatt av att skildra extrema skidprestationer i långa tagningar. När han märkte att filmandet började bli mer intressant än skidåkningen sökte han Filmhögskolan i Göteborg.
- De måste ha haft en öppen hållning, för jag kom faktiskt in på mina skidfilmer.
Du har sagt att den rörliga bilden är inne i sin mest intressanta fas någonsin. Vad menade du?
- Filmvärlden har varit exklusiv så länge, men nu tar folk upp kameran och filmar det som händer framför ögonen. De rörliga bilder som finns på Youtube är ofta mycket starkare än professionella filmer. En scen kan säga så oerhört mycket mer än en långfilm. Det är där konkurrensen finns i dag.
- Ta den anglosaxiska dramaturgin, där huvudpersonerna kan variera men där man knappt kan skilja historierna åt. Den bygger på det skrivna ordet och då har man redan begränsat sig. Det skrivna ordet har inte en chans mot den rörliga bilden. Rörliga bilder påverkar vår syn på tillvaron, hur vi lever våra liv, mycket starkare.
För Ruben Östlund ligger det en utmaning i att driva fiktionen så nära dokumentären som möjligt, att nå så långt i att levandegöra scenerna, bevara nukänslan, att publiken ska bli osäker på om det som visas har hänt i verkligheten eller inte. Och han är mer intresserad av situationer än storytelling. Verklighetskänslan når han med stillastående kamera och med långa, obrutna tagningar, precis som i skidfilmerna,
- Längsta tagningen i "De ofrivilliga" är sju minuter. Att sätta sådana begränsningar skapar energi för mig.
Han prisar attityden på Filmhögskolan i Göteborg, där regiutbildningen inte är så genreuppdelad och hantverksinriktad som på andra håll. Särskilt prisar han sin handledare Kalle Boman.
- Konstnärlig verksamhet måste gå ut på att hitta sitt eget personliga instrument, inte bara lära sig tekniker. Lära sig när man själv vet att något är riktigt bra. Värdet med att uttrycka sig är ju att tillföra något. För mig handlar det om att tydliggöra tillvaron, ge ett nytt perspektiv. Och det hör ihop med sättet att berätta.
Så varifrån kom intresset för att skildra människor i grupp?
- Jag filmar nog det som intresserar mig, först skidåkningen och sen mina kompisar. Den första skolfilmen jag gjorde handlade om mitt grabbgäng från skidåkningen. Vi umgicks väldigt tätt några år kring tjugo och byggde upp en extrem jargong mellan oss, en absurd norm som skapade stark sammanhållning. Det var för övrigt i det gänget som det sexuella övergreppet i "De ofrivilliga" ägde rum, fast långt senare. Efter det splittrades vi.
Hur har de tagit filmen?
- Ganska bra, tycker jag. De var lite nervösa innan.
Ruben väntar på fotografen Marius Dybwad Brandrud, som ska komma med tåget från Stockholm. De ska ut och åka spårvagn tillsammans, ta testbilder till nya filmprojektet "Play". Ruben avslöjar att nästa film också handlar om människan som flockdjur, men den här gången kretsar den kring en enda episod och två flockar som möts. Temat är människans tendens att anta olika roller. På anslagstavlan hänger gula postit-lappar, med spridda scennoteringar: "Symfoniorkester". "På kampmöte", hinner jag läsa.
Ruben berättar att Plattform Produktion föddes som en protest mot den långa väntetiden i filmbranschen. En nyutexaminerad regissör kan få vänta fyra fem år innan Svenska filminstitutet ger besked om ett inlämnat manus.
- Tänk så mycket energi som går till spillo. Erik och jag bestämde att om vi ville göra en film skulle den bli av. Finansieringen fick vi lösa efter hand.
Varför just namnet Plattform Produktion?
- När man ska göra ett riktigt farligt dyk är det där uppe man står innan man kastar sig ut i luften.