Radiokrönikan: Barbro Hedvall
.
Sveriges radio har fått en ny ledning. Mats Svegfors, vd, och Cilla Benkö, vice vd, medverkade i Studio Ett i onsdags. Upplägget var formulär 1 A: lyssnarna ställer frågor.
Frågorna handlade om språket i radio - det är för många fula ord. Om hörbarhet - programledare och medverkande är svåra att höra därför att de talar dåligt. Och om konkreta program - dem tyckte man inte om. Inte om Lantz i P1, inte om recept i Meny, inte om att locka yngre lyssnare. I sammanfattning var det en rätt ledsam bild av radiolyssnaren som en intolerant motståndare till förändringar.
Som de rutinerade makthavare de är svarade Mats Svegfors och Cilla Benkö lika tålmodigt som tillmötesgående. Själv fick jag än en gång vatten på min kvarn: Att släppa in lyssnarna är ett säkert sätt att förstöra ett program.
Innan ni, kära läsare, protesterar, ska jag nyansera mig. Lyssnarna har visst sin plats i radion, allra helst de som berättar en historia eller delger oss sin vardag i redigerad form. Också som beställare, av musik, dikt eller språklig vägledning, ger mina medlyssnare mig mycket. Romanjuryn är ett annat exempel på hur lyssnare gör ett mycket hörvärt program.
Vad jag däremot inte får ut något av är just den spontana ring-så-gnäller-jag-modellen. Det finns förvisso oändligt mycket att reta sig på - i radion såväl som i en dagstidning. Men varför inte stänga av den röst eller den diskusssion man inte gillar precis som man i en tidning bläddrar förbi sådant som inte intresserar?
Därmed inte sagt att en radioledning inte ska få veta vad publiken tycker. Mejla, ring eller skriv pappersbrev, men håll det utanför programmen.
"Tankar för dagen" är ett stående inslag i P1-morgon som jag ofta har haft svårt med. De medverkande har varit väl triviala och i stället för att ge en tanke har de givit irritation. Men redaktionen har skärpt sig, det är rätt länge sedan nu som jag hörde kylskåpsfilosofer.
Härom morgonen lystrade jag och fick en tanke för dagen. "Vi behöver hopp mer än nån'sin", avslutade Marcus Birro. Han hade använt sina minuter till att vända på begreppet "pretentiös". Vad är det för fel på att vara pretentiös med det man gör, frågade han. Det är väl viktigt och riktigt att ta det man gör på allvar, att sätta målet högt, att ha anspråk - på sig själv och på den insats man gör. Att vara hoppfull för resultatet.
Läst så blir en sats som "Marcus Birro gjorde en pretentiös insats i sina Tankar för dagen" också högsta beröm. Det är han värd. Är det något vi behöver i denna dystra krisvinter är det hopp och goda ansatser.
Lyssna själv!
På radions nygamle EU-korrespondent. Willy Silberstein är tillbaka i Bryssel. Det känns betryggande inför EU-val och svenskt ordförandeskap.