– Hur är det att vara bortadopterad och i vuxen ålder få veta att man har ett syskon? Det fascinerade mig med den här historien. Hur det formar dem att växa upp på var sitt håll, vilka gemensamma drag de fortfarande kan ha. Sedan är det ju en komedi, och då gäller det att vara tydlig med olikheterna, det är då det blir roligt.
Björn Bengtsson ger ett ledigt intryck. Oborstat hår och lite trött efter en natt av tapetsering i nya lägenheten. Just nu är han aktuell i den dubbla huvudrollen i filmen ”Bröderna Karlsson” – en romantisk förvecklingskomedi om tvillingbröderna Hasse och Nicklas, som vuxit upp i helt olika miljöer och möts i vuxen ålder. Den strikte Nicklas, Stockholmsadvokat med livet under kontroll, får sin tillvaro invaderad av den levnadsglade norrlänningen Hasse, notoriskt otrogen och äventyrslysten.
– Jag har själv haft tankar på hur det skulle vara när jag varit förvirrad och tyckt att livet är konstigt. Tänk om jag blivit bortbytt på BB. Tänk om det inte är jag som är jag, om jag har syskon jag inte känner till. Men jag vet inte hur jag hade reagerat om det hänt mig, det är så otroligt svårt att leva sig in i.
Under inspelningarna har Björn Bengtsson fått jobba i ett rasande tempo. Varje scen där tvillingarna interagerar med varandra har spelats in två gånger, och Björn har tvingats växla mellan karaktärerna dussintals gånger per dag. I sin recension beskriver DN:s Helena Lindblad honom som ett fynd: ”hans förmåga att växla mellan Nicklas hämmade kroppsspråk och sorgsna hundögon och brorsan Hasses hedonism och galna blick är imponerande”.
– Jag och Kjell Sundvall jobbade igenom manuset mycket. Vi kunde inte luras med dialekter eller hål i örat, utan fick dra isär karaktärerna rent språkbruksmässigt. Om Nicklas säger ”prata” så säger Hasse ”snacka”, till exempel. Och så får man jobba med kroppsspråk och hållning. Den ena killen är uppsträckt advokat och den andra jobbar ute på landet och går och bär på saker. Men i början var vi ute på tunn is. Första inspelningsdagen var vi nog alla lite chockade, jag stod där med motspelarens repliker i en mygga i örat och det var lätt kaotiskt.
Hur var det att se filmen för första gången?
– Det var skitjobbigt. Inte bara för att jag är självkritisk, utan också för att jag kan hela filmen och vet exakt vad som ska hända. Sedan var det lite väl mycket Björn Bengtsson i rutan, kan jag tycka. Det blir jobbigt när man sitter där på första raden.
Filmen är Björn Bengtssons första huvudroll på bioduken, men 2001 var han med i SVT-serien ”Ramona”, som fick stort genomslag och nominerades till en Emmy, tv-världens Oscar. Men i stället för att rida på uppmärksamhetsvågen jobbade Björn Bengtsson med Lars Norén i pjäserna ”Måsen”, ”Kyla” och ”Lille Eylof”. Perioden då Björn Bengtsson spelade misshandlande nynazist i ”Kyla” smittade av sig på hans privatliv och påverkade honom mycket. Efter spelperioden gick han i terapi för att bli av med aggressionen som smugit sig på honom.
– Jag försöker balansera rollerna bättre nu. En period tyckte jag att jag spelade sådana karaktärer hela tiden; hustrumisshandlare, nynazist, knarkare. Det blev lite väl mycket. Därför har jag tackat nej till ganska många roller, där jag till exempel slår min fru, för att inte hamna i att folk behöver en gangster, och säger ”ja, vi tar Björn, han är bra på att prygla”.
Är du särskilt bra på den typen av roller eller är det en slump att du fått dem?
– Det är väl mörkret och utanförskapet som tilltalar och lockar mig. Outsidermänniskorna. Bakom mannen som slår finns det en trasig människa som gått sönder någonstans. Inte för att försvara sådana handlingar, men det finns en historia, en anledning. Sådana människor är ofta mer komplexa än någon som går omkring och är kär och galen. Den typen av roller kräver också sin tribut att gestalta, men den film och teater som berör mig mest är när jag känner ”vad fan är det här, varför är den här människan så här”, och börjar fundera på vilka val som hade lett mig dit. Jag är helt övertygad om att jag hade kunnat välja fel någon gång och hamnat på den sidan vägen i stället. Jag har mycket mörker i mig som får utlopp i den typen av jobb.
Du blir nere av att spela Norén, går du då hem och är glad och festlig när du jobbar med en komedi?
– Nej, då går jag hem och undrar varför folk inte skrattade. Det är alltid något som är fel! Men det är klart, är man bland folk som är glada så färgar det av sig, det är därför det finns skratterapi.
Tror du att skådespelare har bättre kontakt med sina känslor än andra?
– Ja, och nej. Känslorna är ju ens verktyg. Antingen är de en tillgång eller ett problem när de ligger så nära att man gör sig illa. Då får man stänga av dem, och det är inte heller bra. Jag tror inte att det är en tillfällighet att så många artister, skådisar och konstnärer har en något brokig bakgrund och ett behov av att uttrycka känslor man kanske inte fick tillräckligt utlopp för när man var yngre. Jag är själv uppvuxen i en dysfunktionell familj, ett alkoholisthem. Jag blir alltid lite irriterad när folk säger att skådespelare bara vill bli sedda. Det är så banalt. Ett mer respektfullt sätt att säga det är att man vill uttrycka sig.