Han är snyggingskådisen som framgångsrikt hållit sig borta från Hollywood. Nu spelar Gael García Bernal en av huvudrollerna i Lukas Moodyssons "Mammut".
Gael García Bernal måste tänka efter lite för att komma ihåg hur han blev inblandad i "Mammut". Han kastar huvudet bakåt och hummar för sig själv. Sen kommer han på det och brister ut i en glad harang om att han var på Island och spelade teater.
- Som om det skulle vara det mest självklara i världen! Men, i alla fall, jag var på Island och så kontaktade Lukas mig.
Han har ett stort hål på jeansknäet där långkalsongerna syns, tröja och bruna cowboyboots. Subtil men ändå milsvid skillnad från de kläder hans rollfigur bär i Lukas Moodyssons film. I verkligheten en glad och kaffespeedad nybliven pappa, i "Mammut" en barnslig och olycklig IT-miljonär med sjuårig dotter.
- Jag gillade att karaktären var lite mot min typ. Normalt får jag inte spela miljonär till exempel. Och så är jag värdelös på tv-spel. Han erkänner att han inte tycker om att gå ut, men jag älskar att gå ut!
Var det något särskilt du fastnade för i manuset?- Det var många saker. Framför allt att berättelserna är så beroende av varandra, den visar Thailand, Filippinerna och New York helt sammankopplade utan att det blir tillkämpat. Det har inget av att "här nyser jag, och samtidigt får en person i Malaysia en hjärtattack". Dessutom var det väldigt intressant för mig att spela förälder, vilket jag aldrig fått göra förut.
Karaktärerna måste ha fått barn väldigt tidigt också?
- Det hade nog Lukas klart från början. Hade karaktärerna varit äldre skulle det bara blivit medelålderskrisande av det, men när de är unga blir det som att mycket mer står på spel. Det handlar mer om frågorna de ställs inför och livet de går igenom.
- Jag har faktiskt väldigt svårt att beskriva filmen. När jag läste manuset första gången insåg jag att den handlade om föräldraskap och sakernas tillstånd, vilket måste vara den mest abstrakta beskrivningen över huvud taget. Men jag tycker filmen samtidigt fångar det, utan att jag behöver riva den i småbitar. Och det är bra, tror jag.
Vad letar du efter när du väljer film?
- Det finns inget formulär direkt, att den måste uppfylla det här och det där. Ibland får man manus som drar in en på oväntade sätt men framför allt beror det på regissörens synvinkel och tolkning. En stor del av regissörens talang är ju att välja rätt personer till rollerna. Därmed är man som skådespelare alltid lite säker. Om något går fel är det inte riktigt ens fel, även om man satt sitt ansikte på det. Regissören ska alltid få sina skådespelare att framstå som genier, oavsett om de är fruktansvärda. Det handlar liksom inte om att vara bra eller dålig, titta bara på Harrison Ford. Ingen annan kan göra det han gör, liksom.
Kan du se något gemensamt mellan de roller du gjort?
- De handlar nog ofta om sökande efter identitet. Jag misstänker att det kan ha att göra med mitt eget behov av att utvecklas. Men jag vet inte, en film tenderar att bli lite som en förtrollning. Plötsligt är man ingeggad på ett sätt som gör att man inte har en aning om varför man gör det. Jag kan inte dissekera det och säga "precis därför gör jag den här filmen".
Man ska låta bli att analysera för mycket?
- Exakt. Haha. Som elefanten i "Mammut". Som var helt slumpartad. Men samtidigt när man ser scenen känner man att den är full av mening. Och vilken mening? Jag vet inte. Dessutom skulle det bara låta som cheesy poesi om jag försökte säga något. Det är ändå en fantastisk scen, tycker jag, om jag fick behålla en sak från filmen skulle det vara den.