”Jag vet hur svårt jag har gjort det för många av er att uppskatta mig”, sade Sean Penn när han tog emot en Oscar för sin gestaltning av gayrörelsens portalfigur Harvey Milk. Med tanke på jublet när hans namn lästes upp kunde det kanske verka som koketteri. Men den reserverade skådespelaren och den oreserverade politiska aktivisten Sean Penn, ofta stämplad som ”anti-amerikanen”, har aldrig jobbat på att bli omtyckt.
Han har inte direkt jobbat på att bli hatad heller, som andra enfants terribles i Hollywoods historia. Inte sedan han var ung och gift med Madonna och slog journalister på käften. Han har helt enkelt bara jobbat. Om vi gillar honom eller inte lämnar han över till oss. Hela hans uppsyn utstrålar att han inte behöver vårt godkännande.
Integritet, professionalism, samhällskritik och en vägran att delta i kändiskarusellen. Det är beundransvärda, men inte särskilt älskansvärda ledord i Hollywood.
Att vara kameleontisk karaktärsskådespelare är på sätt och vis också en antiamerikansk verksamhet. Det är inte helt pålitligt att förvandlas på det där sättet. Nu efter ”Milk” vet man ju knappt om han är bög eller inte.
Det är det oföränderliga som gör en stjärna till en stjärna. Oavsett hur många viktökningar, viktminskningar, frisyrer och dialekter en person som Robert De Niro eller Dustin Hoffman har betat av så är de alltid och omedelbart igenkännbara som De Niro eller Hoffman och i regel lämnar man dem aldrig helt under hela filmen, hur engagerad man än är.
Penn däremot förvandlas på riktigt. Han blir en annan.
Det är ödmjukt mot dramat att vara så föränderlig, men skådespelare måste göra lite motstånd mot berättelsen om de inte ska ätas upp. Skådespelare och karaktär är rivaler om uppmärksamheten och tar den ena över så går någonting förlorat.
Hade han inte haft det där egendomliga triangelformade ansiktet och det lilla strecket till mun och de välvda ögonbrynen någonstans högt upp under luggen, så hade han kunnat försvinna. Som den brittiske, geniförklarade skådespelaren John Hurt, som man inte fattar att han är med i en film förrän rollistan kommer upp på slutet.
Sean Penns ansikte är inte plastiskt, som Hurts. Snarare en väldigt distinkt och enkelt tecknad mask, som kan tolkas på ständigt nya sätt. Ofta behöver han bara göra något nytt med håret. Det verkar vara med håret han kanaliserar sina karaktärer.
I ”Milk” har han inte bara kanaliserat Harvey Milk, han transformerar sig dessutom två gånger inom karaktären. Med håret. Från slätkammad affärsman till långhårig jeanshippy till populistisk politiker med gabardinkostym och tupélugg. Det säger något om hans virtuositet att han gör det utan tappa bort grundkaraktären en sekund.
Som Jack Nicholson har uttryckt det: ”Some actors would play their own grandmothers if they had to. Sean is one of those.” Mormödrar dras alltid upp i suspekta sammanhang. En knarkare kan råna sin mormor, en streber kan sälja sin mormor, en sexgalning kan knulla sin mormor. Nicholsons citat är lite som från en missbrukare till en annan. Skådespeleriet som fix.
Ibland överdoserar Penn och går så långt in i rollen att han går vilse, går in i realtid och lämnar dramats komprimerade. Resultatet är aldrig dåligt. Han kan nog inte vara dålig. Men det är inte längre ”larger than life” – vilket är förutsättningen för att något ska leva på vita duken – utan precis lika stort som livet. På millimetern.
Eller som Robert Downey Jrs karaktär elakt formulerar det i ”Tropic thunder” angående varför Penn inte fick någon Oscar fast han spelade mentalt funktionshindrad i ”I am Sam”: ”He went all the way. Full retard. Never go full retard.” Man måste se stjärnan lysa igenom. Man måste tänka: ”Gud så skickligt och storsint att kunna leva sig in så i någon mindre begåvad än man själv.” Man ska inte tänka ”Vad har hänt med Sean Penn? Har han fått en tegelpanna i huvudet?”
I ”The assassination of Richard Nixon”, förmodligen världens mest sympatiska presidentmördarporträtt är han också på väg att gå ”all the way”, men klarar sig precis. I ”21 gram” håller motspelerskan Naomi Watts ihop honom när regissören inte klarar av att göra motstånd mot all obegränsad talang. Karaktären är inte tillräckligt välskriven för att bära hans hängivenhet.
Eftersom han inte har exempelvis De Niros fåfänga eller Nicholsons megalomani att falla tillbaka på (om allt går åt pipan kan de i alla fall le sina varumärkesleenden) är han mycket mer sårbar. Kraftigt beroende av en bra regissör. Kanske är det till och med därför han själv har blivit regissör, för att närstudera den där gränsen från andra sidan kameran. Kanske är det därför han regisserar en film, ”Into the wild”, om en pojke som går rakt ut i vildmarken, tappar kontakten med världen och aldrig hittar tillbaka.
Ett annat sätt att kontrollera graden av hängivelse är förstås att spela en karaktär som ligger ganska nära ens officiella persona (eventuellt egna personlighet). Avvaktande. Tuff. Lite smartare än andra. Motvilligt känslig – han får ofta gråta men det ser alltid plågsamt ut. Farlig. En person som får andra att känna sig lite okänsliga och lite svaga. Då har han en frisyr som ligger när hans privata. Bakåtslickat eller kortklippt. Små polisonger. Lite skäggstubb. Uppdragna ögonbryn. Lite stel i nacken.
Som sergeant Welsh i Terrence Malicks ”Den tunna röda linjen”, som inte kan släppa sin skeptiska fixering vid Jim Caviezels andliga världsåskådning. Eller Jimmy Markum i Clint Eastwoods ”Mystic river” med sitt kroppspansar, sina uppdragna axlar, sin fruktansvärda sorg. Hans ögon som sneda skåror där man, om han gläntar på dem, anar dimmigt månljus och lika delar medlidande och skoningslöshet. Eller den misstänksamma, avtrubbade mördaren Matthew Poncelet i ”Dead man walking” som till slut får ett samvete. Alla fäller en tår. Ingen släpper på allvar sin roll som man.
Men Sean Penns allra största ögonblick är när han sätter allt på spel. När han på en och samma gång är helt transformerad och helt i kontakt med sig själv som konstnär. Det är de ögonblicken som har gjort honom till skådespelarnas skådespelare. Det är ju konstens yttersta mål: att förlora sig fullständigt och ändå vara där.
Ställ Jimmy Markum mot den avspända, humoristiska, ivriga, och sinnligt närvarande Harvey Milk med små intensiva, runda ögon (Hur ändrar man formen på sina ögon?!), hundra procent lyssnande.
Eller mot den äventyrslystna advokaten/förrädaren i ”Carlito’s way”, med knastertorrt, blont krull och kritstrecksrandig kostym. En tönt, ”all the way”, men genomsyrad av Penns högst personliga humor.
Eller den förvirrade unga knarklangaren i ”Falken och Snömannen”, Penns första mästerprov vid tjugofem års ålder.
Svettiga, feminina, rörliga karaktärer. Den stelnackade Penns motsats.
I Woody Allens underskattade tjugotalspastisch ”Dur och moll” lyckas Sean Penn föra samman allihop: den inkapslade och den feminina, den misstänksamma och den impulsiva, den transformerade och den beständiga, den realistiska och den stiliserade till en helt ny människa, Emmet Ray.
Utan Allen hade den skrävlande, narcissistiska, känslomässigt stumma gitarristen naturligtvis inte funnits, hans absurda karaktärsteckning och dialog är förutsättningen. Men om Allen själv hade spelat honom – eller någon annan, hans huvudrollsinnehavare börjar ju alltid låta som honom till slut – hade det bara blivit clever. De hade läckt till publiken att de förstod det roliga.
Inte Sean Penn. Han går rakt in i den klaustrofobiska Emmet och bosätter sig i honom. Det finns inte en sekunds ironi eller flört med publiken trots att den ena repliken är mer absurd än den andra. Samtidigt har han stiliserat karaktären till max, det stiffa leendet är klistrat på ansiktet, den stela kroppen gungar fram och tillbaka i brist på andra uttryck. Emmet bågnar av komik och tragik utan att veta om det själv.
Efter att i tjugosju år ha radat upp det ena exakta porträttet efter det andra kan ingen längre förneka honom. Sean Penn är en av vår tids främsta och mest diversifierade skådespelare
Om det inte riktigt känns så, är det bara för att han förekommer alla sådana summerande schabloner med sin rastlösa, otåliga min och med nya, oväntade roller. Han ser ut som någon som har lärt sig att vara tålmodig fast hans inre tickar som en bomb och han redan har förutsett allt den andra kommer att säga. Som har lärt sig att lyssna fast han vill skrika. Helst slagord. Det verkar som om allt utom mänskliga rättigheter och deras omedelbara efterföljande tråkar ut honom på gränsen till desperation. Som om skådespeleriet bara är ett sätt att uthärda världen i väntan på att den ska förändras till det bättre.