Det är tolv år sedan Eric Cantona slutade bära Manchester Uniteds lagtröja med siffran sju på ryggan och pensionerade sig från fotbollen. Men fortfarande sjunger fansen sånger om honom när han återvänder till hemmaarenan Old Trafford på sina årliga besök. Även om filmvärlden inte direkt har sjungit hyllningssånger till skådespelaren Eric Cantona under de första åren av hans nya karriär, har han för första gången fått en skräddarsydd roll.
– Alla vet att Ken Loach är ett geni, han är dessutom engelsman, kan sin fotboll och förstår fan-kulturen. Det är klart jag ville jobba med honom, förklarade Cantona när vi träffades på en hotellterrass i Cannes i våras. Han var vältränad men kulturklädd i svarta jeans, blanka skinnskor och lila v-ringad lammullströja, långt ifrån ”uppvikt-krage-på-fotbollströjan” som var hans stilmässiga signatur under många år.
”Looking for Eric”, som får svensk premiär i morgon, blev närmast sönderkramad av filmfestivalpubliken. Många älskade den varma komedin om en fotbollstokig men krisande brevbärare som får oväntat stöd när hans idolaffisch av Cantona blir levande och börjar ge smarta råd om hur hans namne Eric ska få styr på sitt trasiga liv.
Idén till filmen kom ursprungligen från Cantona och hans två lika filmtokiga bröder från Marseille. Men det var Ken Loachs mångårige manusförfattare Paul Laverty som styrde upp historien.
– Jag mindes hans mål, förstås, men framför allt hans talang för att kommunicera med såväl fotbollspubliken som pressen med sin filosofiska stil, tillägger den lille skotten Laverty som sekonderar jätten Cantona under intervjun.
Det var också viktigt för Lavertys filmmanus att Cantona skulle vara beredd att skratta lite åt sig själv, och inte bli för pretentiös när han levererade sina livsvisdomar i filmen. Ett exempel på det är när Cantona plötsligt, högtidligt utbrister i filmen: ”I am not a man. I am Cantona!” En humoristisk referens till Cantonas berömda och kryptiska uttalande om hur ”måsarna följer trålaren därför att de tror att sardiner kommer att kastas i vattnet”.
– Jag skrattade så jag höll på att dö själv när jag skrev det där, erkänner Laverty.
Hur ser Eric Cantona på sin roll som förebild i verkligheten?
– Fotboll är ju världens mest populära sport och det vi gör ger avtryck, spelare som Zinédine Zidane i franska landslaget säger något viktigt om integration till exempel. När jag var liten spelade jag med ungar från hela världen hemma i Marseille. Det betydde mycket för min utveckling. Jag känner starkt sympati för den andre Eric i filmen, och rollfigurens utveckling är något jag kan relatera till väldigt starkt. För mig har familjen, mina far och mina bröder, mitt ursprung varit min största styrka under livet och gjort att jag klarat av motgångarna utan att ta åt mig för mycket.
Eric Cantona drömde filmdrömmar redan som ung och var tidigt ett fan av Pier Paolo Pasolinis filmer. Han gjorde regidebut med en kortfilm baserad på Charles Bukowskis novell ”Bring me your love” 2002. Hans och brödernas bolag Canto Bros har planer för en långfilm också, men skådespeleriet ligger närmast till hands. Senare i år ska han spela mot sig fru, aktrisen Rachida Brakni, i ”Les mouvements du bassin” som beskrivs som en ”burlesk och tragisk actionfilm”. Han träffade Brakni under inspelningen av ”L’outremangeur” där han spelade en gravt överviktig polisinspektör med problem. Trots den osexiga fettdräkten blev de ett par och Cantona menar att utan frun som coach hade han aldrig fått tillräckligt mycket självförtroende för att fortsätta med film.
– Sedan jag slutade med fotbollen är skådespeleriet min största passion, säger Cantona och sträcker på den bastanta nacken.
När Cantona satt i tv för ett antal år sedan och hyllade den svartklädde kultsångaren i The Cure, Robert Smith, var det många som höjde på ögonbrynen. Liksom när han dök upp i den samhällskritiska franska rapparen Sopranos video till låten ”À la bien”.
– Jag kanske har en feminin del av min hjärna till skillnad från andra fotbollsspelare, skämtar Cantona och berättar att kulturintresset kommer från fadern som älskade musik och att sjunga. Jag lärde mig tidigt att gilla när folk är ärliga och generösa, oavsett om det handlar om att ge en schyst passning, spela en fin låt, rappa något engagerat eller göra en bra film.