Terry Gilliam är tillbaka efter totalhaveriet "Don Quijote", en filminspelning som slutade i den fascinerande undergångsdokumentären "Lost in La Mancha".
Men det var på håret att även "Bröderna Grimm" blev ett fall för haverikommissionen. Inspelningen försenades med ett år efter ett utdraget jättegräl mellan Gilliam och de beryktade Miramax-bröderna Bob och Harvey Weinstein. De bullriga bröderna rivstartade med att sparka Gilliams fotograf, Nicola Pecorini, och ville sedan styra allt - från rollbesättning till marknadsföring.
- Det var som ett extremt dåligt äktenskap. Weinstens är lysande affärsmän men inte speciellt bra på film. Å andra sidan gillar jag att vara i hetluften - adrenalinet hjälper mig att fokusera på rätt saker, säger en mycket uppåt Terry Gilliam dagen efter ett hårt pass i hotellbaren under Venedigs filmfestival.
Den excentriske sagofabrorn är som en korsning mellan en bakfull skrattmaskin och en backpacker i urtvättad lila skjorta, säckiga byxor och en liten flätad tofs som ringlar sig ner mot nacken.
- Jag är stämplad som "strulpellen" som alltid drar över budgeten, trots att jag bara har gjort det en enda gång. Men det är en fin legend och bra för mitt rykte. Det blir alltid bråk när man gör dyra filmer. När bolagen har lagt ut 80 miljoner är det många som är nervösa, säger Terry Gilliam och fortsätter att skratta.
"Bröderna Grimm" utspelar sig i de delar av 1800-talets Tyskland som ockuperades av Napoleon. Heath Ledger och Matt Damon spelar de två bondfångarbröderna som lever på att lura lokalbefolkningen att de kan driva bort monster och demoner. Under sin odyssé stöter de på figurer från Grimms sagor - Rödluvan, Törnros och Snövit. Gilliam älskade grundidén bakom "Bröderna Grimm" - två illusionister som till slut blir offer för verkligheten - men gillade inte den första versionen av manuset.
- Det var ett typiskt sådant där amerikanskt "smartass"-manus som kommenterar världen på avstånd. Och denna gång var det Tysklands tur, säger Terry Gilliam som såg till att manuset fick en mer europeisk själ.
- Detta är mitt sätt att återintroducera Tyskland i världen, även om det kanske inte är det tyska sättet att göra det på. Det är sorgligt att se att en hel generation tyskar uppfostrats till att förneka sin egen kultur. Min teori bakom EU-bygget är att tyskarna försöker hitta en kultur medan fransmännen vill ha ett nytt imperium, säger den 64-årige amerikanske regissören.
- Men i första hand är det förstås en perfekt möjlighet att utforska sagans själva väsen. Grimm-sagorna fanns där när jag var barn och sedan dess har jag aldrig växt upp. Sagan är den mall som jag ser världen med. Och jag tror på lyckliga slut även om de sällan inträffar på riktigt.
Men filmen skulle också kunna vara en metafor för Hollywood, menar han.
- De som är mest framgångsrika i Hollywood tenderar också att vara de största bluffmakarna. Det finns många usla regissörer som lever högt på sin tekniska briljans. Tomheten kompenseras av ett slags barockartat filmskapande. Hollywood har blivit som det akademiska europeiska 1800-talsmåleriet: stora dukar med bataljscener som är tekniskt helt fantastiska, färggranna och detaljrika men helt utan innehåll.
När bråket om "Bröderna Grimm" var som värst gjorde Gilliam en avstickare och spelade in den surrealistiska lågbudgetfilmen "Tideland" som bygger på Mitch Cullens roman och kan liknas vid en skruvad version av Lewis Carrolls "Alice i Underlandet".
- Jag tenderar att blanda ihop filmerna, egentligen handlar de om samma sak - om hur man hanterar verkligheten. Men "Tideland" är nästa nivå, den är mer intellektuell, säger Terry Gilliam.
Annars blir Gilliam alltmer av en sturm-und-drang-regissör med åren. Han älskade åren i Monty Python-gänget , men valde en annan väg.
- Jag är mest intresserad av att väcka känslor hos publiken. Python handlade aldrig om detta, vi var distanserade observatörer och satiriker. Då var Python allt för mig, men jag ville gå vidare och göra romantiska saker, vackra, störande eller sorgliga saker, säger han.
- Mitt enda sätt att slåss mot depressionen är att hoppa på nästa jobb. Men jag tror alltid att varje inspelning är den sista.