När Cannes i dag öppnar festivalporten med "Da Vinci-koden" lyser svensk film med sin frånvaro. Medan norrmännen slår nationellt Cannesrekord får Sverige nöja sig med fyra minuter kortfilm.
Som av en händelse invigs årets Cannesfestival på den norska nationaldagen. "Da Vinci-kodens" skapare Dan Brown skulle naturligtvis se en elak konspiration där festivalledningen mutats med olja, torsk och lusekoftor. Men faktum är att fjordlandet har varit piggt en längre tid. En ny vital filmskola i kombination med en ambitiös filmpolitik har fungerat som en dunderkur för den norska filmen.
Under de senaste åren har det producerats filmer som Erik Poppes "Hawaii Oslo", Bent Hamers "Psalmer från köket", "Elling"-regissören Peter Næss "Bare Bea" och Sara Johnsens "Vinterkyss" med Annika Hallin i huvudrollen.
I år ställer Norge upp med tre långfilmer och en kortfilm i det officiella Cannesprogrammet: Stefan Faldbakkens "Uro", Jens Liens "Den brydsomme mannen", Christopher Nielsens "Slipp Jimmy fri" och kortfilmen "Sniffer" av Bobby Peers. Danmark skickar Anders Morgenthalers redan uppmärksammade "Princess", en animerad hämndodyssé genom porrbranschen. Och genom Cannesveteranen Aki Kaurismäki har finnarna en chans att fälla Guldpalmen med "Laitakaupungin valot".
Av de skandinaviska länderna är det bara Sverige som inte är representerat med en långfilm.
I gengäld är det stamgäster som fått en Cannesbiljett för tredje gången. Johannes Stjärne Nilsson och Ola Simonsson presenterar ljudexperimentet "Kvinna vid grammofon" på fyra minuter. Tidigare har det underfundiga radarparet gästat Rivieran med "Music for one apartment and six drummers" och "Bakom mahognybordet".
- Varje gång har vi ensamma fått bära den svenska fanan. Cannes är ett fantastiskt skyltfönster. Tack vare Cannes har vi lyckats bygga en internationell plattform och fått en biljett till andra festivaler, säger Johannes Stjärne Nilsson.
"Kvinna vid grammofon" är en dialoglös, surrealistisk och skruvad ljudmonolog där en kvinna försöker locka ljud ur föremål via grammofonen. Sanna Persson spelar en kufisk pickupartist som spelar på allt - föräldrarnas bröllopsfoto, kladdigt tårtfat, oljemålningar och sin egen handflata.
- Det är väldigt mycket ett ljudexperiment där vi har tänjt lite grann på gränserna för vad som berättas, säger Stjärne Nilsson.
Om ett par år kan parhästarna ha en långfilm i Cannes. Just nu sitter de och skriver på ett manus.
- Eftersom det kommer att bli en nästan ljudlös film så är vi övertygade om att den också kommer att ha en publik utanför Sverige. Vi söker redan internationella samarbetspartner. Men jag antar att man kommer att känna igen våra teman, stil och humor, det kan liksom inte undvikas, säger Johannes Stjärne Nilsson.
- Men först ser vi fram emot att möta Cannespubliken; som är väldigt ambitiös och påläst och som har väldigt intressanta tolkningar av vår konst. Saker man inte kunnat föreställa sig.